Min man har alltid ogillat att bli påkommen i några tokiga situationer, för han är ju så macho. Därför smög jag tyst till badrummet, njöt av vad jag såg, gömde mig bakom väggen och… Herregud, jag trodde att jag skulle få hicka av skratt:
Om du är en snäll kisse, säg mjau!
Om du är världens bästa kisse, säg mjau!
Om du är vår älskade kisse, säg mjau!
Min man, Henrik, nynnade tyst medan han tvättade vår katt Sigge. I vanliga fall hatade Sigge allt som hade med bad att göra han brukade klösa, bita och skrika, men nu… kanske gillade han att man sjöng för honom, eller så var han bara chockad av situationen.
Vi tvättar din lilla rygg säg mjau…
Vi tvättar dina små tassar säg mjau…
Vi tvättar din svans säg mjau…
Mjau, pep Sigge svagt.
Jag höll på att kollapsa bakom väggen av skratt… Jag ångrar fortfarande att jag inte filmade det mästerverket, fast ärligt talat hade jag nog aldrig överlevt om jag hade gjort det.
Nähä, tyckte du inte om sången? Ska jag prova en annan då?
Mjau.
Henrik tystnade en stund, sedan fortsatte han med ny sång, samtidigt som han försiktigt schamponerade katten:
Regnet dansar tyst mot mitt ensamma fönster,
Ser din skugga där igen, som en vacker saga
Tårarna rann av skratt och samtidigt slog det mig att min man aldrig sjungit för mig. Han är inte särskilt romantisk av sig, men han har många andra fördelar. Men för katten visst blir det serenader. Det hade kanske svidit lite i hjärtat, om det inte varit så hysteriskt roligt. Samtidigt pep Sigge återigen ynkligt, och Henrik började nynna på Bamse och Brontosaurus-balladen.
Där någonstans insåg jag att det var dags att retirera till vardagsrummet innan badet var slut och katten skulle bli torkad. Jag lyckades nästan samla mig, men då hörde jag:
Bam-bam bamsetrain,
Bam-bam bamsetrain,
Bam-bam bamsetrain…
Då kunde jag inte låta bli längre utan stämde in från soffan:
Och två små nallar där i!
Samtidigt drogs jag skrattandes bort mot soffan som en tvättäkta svensk karraktär.
Om de sjöng mer inne i badrummet vet jag inte jag skrattade fortfarande så jag fick ont i magen. Några minuter senare kom två missnöjda karlakarlar ut och gav mig en misstänksam och aningen sårad blick. Jag tryckte ner ansiktet i kudden och försökte hålla mig tyst, men skakade ändå av skratt.
Katt och man gav mig ett högdraget ögonkast och tågade stolt vidare ut i köket.
Den stunden lärde mig att ibland består kärlek inte av storslagna gester eller drömska serenader till sin älskade utan av att kunna skratta tillsammans, särskilt när man hjälper någon liten hårig vän igenom ett bad. Det är de vardagliga ögonblicken, fyllda med värme och humor, som verkligen binder oss samman.
