Mitt namn är Malin och jag är 49 år gammal. Jag jobbar som nattsjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm. Det här har varit mitt arbetsliv i över tjugo år jag har sett så mycket, både sorg och glädje.
Jag har varit skild i åtta år. Jag har en son, Erik, som nyss fyllde 16. Han bor hos mig. Han är en fin pojke. Ansvarsfull. Duktig i skolan. Han har aldrig skapat problem för mig.
Nja, sant är det inte riktigt. Han gav mig ett problem. Det största i mitt liv. Fast det är inte hans fel.
För ett halvår sedan började Erik få huvudvärk. Först trodde jag det handlade om synen, att han skulle behöva glasögon. Vi gick till optikern vid Medborgarplatsen. Synen var perfekt.
Men huvudvärken höll i sig. Sedan började han må illa på morgnarna. Först tänkte jag att det berodde på maten i skolan. Jag började skicka med matlåda hemifrån. Illamåendet fortsatte ändå.
En morgon hittade jag honom på badrumsgolvet, kräktes. Han var alldeles blek. Han sa att han var yr, att världen snurrade för honom.
Jag tog honom genast till akuten på sjukhuset. De tog prover. Blodprover. Allt såg normalt ut. Läkaren sa att det nog var stress, att tonåringar ibland reagerar fysiskt på pressen i skolan.
Men jag är trots allt sjuksköterska. Tjugo år med patienter har gett mig ett känsligt sjätte sinne. Något sa mig att det här inte var stress.
Jag stod på mig för att få göra fler undersökningar. Läkaren såg på mig som om jag överdrev men till slut beställde han en skiktröntgen.
Jag kommer aldrig glömma den tisdagen. Jag jobbade nattpasset när de ringde från sjukhuset där Erik gjort röntgen. De ville prata med mig omgående. Jag skulle komma så fort jag kunde.
Jag gick från jobbet mitt i natten. Körde genom ett mörkt Stockholm med bultande hjärta. Kom fram och blev insläppt på ett rum. Där satt en neurolog jag inte träffat förut. En allvarlig man runt femtio.
“Vi har sett något på din sons röntgen, Malin,” sa han. “Det är en hjärntumör. Vi måste göra fler tester för att avgöra exakt vad det är och hur allvarligt det är.”
Världen rasade samman. Jag som har gett otaliga familjer tråkiga besked, jag som har följt patienter in i döden, jag som trott att jag var förberedd för allt inget har någonsin förberett mig för att höra sådant om mitt eget barn.
De kommande dagarna blev ett kaos av undersökningar. Magnetkameror. Biopsier. Onkologmöten. Medicinska ord jag egentligen kan utan och innan, men nu lät de som dödsdomar.
Glioblastom. Grad IV. Aggressiv. Omöjlig att operera på grund av placeringen. Behandling: cellgifter och strålning för att försöka skjuta upp slutet, men prognosen är dålig.
När onkologen berättade allt detta satt Erik bredvid mig. Mitt barn, min lilla pojke, satt och hörde att han hade obotlig hjärncancer.
“Kommer jag att dö?” frågade han, så lugnt att det nästan gjorde ont i mig.
Läkaren såg på honom med den där sakliga medkänslan som jag själv bemästrar. “Vi ska göra allt vi kan för att ge dig mer tid,” sa han.
Mer tid. Inte “du blir frisk”. Inte “allt kommer gå bra”. Bara mer tid.
Den natten kramade Erik om mig och sa: “Mamma, du behöver inte gråta. Vi ska kämpa mot det här”.
Så vi började kämpa. Cellgifter varannan vecka. Erik tappade håret. Gick ner i vikt. Kräktes ofta. Men klagade aldrig. Han sa aldrig “varför jag?”. Han log varje dag.
Hans skolkompisar kom och hälsade på honom. Först ofta, sedan mer sällan. Det är svårt för sextonåringar att konfrontera döden på nära håll.
Men det fanns en vän som inte svek. Han heter Oskar. De har varit bästa vänner sen lågstadiet. Oskar kom varje dag efter skolan. Berättade om allt, tog med skolarbetet, spelade tv-spel även om Erik knappt orkade hålla handkontrollen ibland.
En eftermiddag, när jag lagade mat, hörde jag Erik och Oskar prata i hans rum. Dörren stod på glänt.
“Är du rädd?” hörde jag Oskar fråga.
“Hela tiden,” sa Erik. “Men jag säger inget till mamma, hon har nog som det är.”
“Vad är du mest rädd för?”
“Att mamma blir ensam. Att hon mår dåligt. Att inte hinna ta farväl ordentligt. Att hon tror att något är hennes fel.”
Jag gick in på mitt rum så de inte skulle höra att jag grät.
Behandlingen hjälper inte. Tumören krymper inte. Den växer. Läkarna pratar nu om palliativ vård. Att fokusera på livskvalitet den tid som är kvar.
Hur länge? Ingen vet. Tre månader kanske. Sex. Kanske mindre.
I morse bad Erik mig följa med honom till skolan. Han har inte orkat gå dit på veckor, men han sa att han ville träffa sina vänner en gång till. Ville känna sig som alla andra, om så bara för en stund.
Jag körde honom dit. Hjälpte honom ur bilen. Han är så tunn och skör nu. Kompisarna tog emot honom med kramar. Favoritläraren kom och hälsade. Jag såg hur han log, hur han för en stund bara var Erik igen inte “han med cancer”.
När jag hämtade honom efter tre timmar var han helt slut men lycklig.
“Tack mamma,” sa han i bilen. “Tack för att du tog mig dit. Tack för allt du gör. Tack för att du är världens bästa mamma.”
“Du är världens bästa son,” svarade jag.
“Mamma,” sa han tyst. “När jag inte finns längre vill jag att du är lycklig. Att du fortsätter leva. Att du inte fastnar i sorgen efter mig för alltid.”
“Erik, prata inte om det…”
“Vi måste mamma. Vi vet båda vad som kommer hända. Jag behöver höra att du lovar att du klarar dig. Att du minns mig med glädje, inte bara sorg.”
Jag lovade. Fast jag vet inte om jag kommer klara det.
Nu ikväll sover han i sitt rum. Jag gick in och såg på honom för en stund sedan. Han ser så fridfull ut när han sover. Fortfarande så liten. Min pojke.
I morgon kommer sjuksköterskan från ASIH hem till oss. Dagen efter ska vi till onkologen för att utvärdera de senaste proverna, även om vi redan vet vad de kommer säga.
Jag sitter i soffan med en kopp kaffe som kallnat i händerna. Tittar på foton från hela hans liv Erik som bebis, första dagen på förskolan, kalaset när han fyllde tio, bilden från i somras, frisk och skrattande, ovetande om vad som väntade.
Jag vet inte hur man klarar detta. Hur man går vidare när man ska begrava sitt barn, sexton år gammal, med hela livet framför sig som aldrig blir levt.
Men för hans skull ska jag försöka. Vara stark så länge han behöver mig. Le när han ser på mig. Göra hans sista dagar så fina jag bara kan.
Och när han inte längre är här jag vet inte vad jag ska göra då. Men det får vi ta då. Just nu räknas bara att vara här. För honom.
Hur säger man till sitt barn att man älskar dem när man vet att tiden rinner ut? Hur rymmer man ett helt livs kärlek i de dagar som finns kvar?
I mörka stunder lär man sig vad kärlek och styrka innebär och att livet, även när det är som skörast, fortfarande kan fyllas med mening om vi vågar möta smärtan tillsammans.
