Det gick visst inte att uppfostra barn ordentligt. Titta bara på vad Niklas har åstadkommit…
Ebba förstod först inte varför hennes mamma börjat pikera henne. Allt hade ju varit så trevligt när hon var liten hon blev alltid stolt framlyft som föredöme för storebror, hon fick mycket beröm. Familjen hade det okej, inte rikt men slapp vända på varje krona. Det mest nödvändiga fanns alltid, men till större inköp fick man spara. De hade till och med bil, inte ny men den rullade, ofta med hjälp av pappas lagningar.
Efter gymnasiet kom storebror Niklas in på universitetet i Stockholm, och pengarna rann iväg hyran, böcker, mat… Ebba såg att föräldrarna fick vända och vrida på slantarna, spara in på det mesta. Och snart var det hennes tur två år efter brorsan.
En till stockholmare har vi inte råd med, Ebba. Det finns ju universitet här också, bara att söka in, sa mamma bryskt.
Ebba sökte in på det lokala universitetet och började jobba. Först som cykelbud på helgerna, sen servitris på kaféet runt hörnet. Pluggade på statsbidrag, tjänade ihop egna pengar till kläder och hjälpte till med matinköpen ibland.
Duktig tjej du är, sade mamma. Hjälper till och håller igång. Niklas har ju inte tid att jobba, mycket plugg förstår du. Han sliter hårt.
Jag också, jag skriver hemtenta hela nätterna.
Äh, du sliter inte på riktigt, hemma är ju ändå hemma.
Så fick Niklas examen och började jogga runt på Stockholms arbetsmarknad. Att flytta tillbaka till småstaden fanns inte på kartan i huvudstaden hägrade möjligheterna! Men jobb krävde tydligen mer än Niklas ville ge. Han jobbade lite, men kräsnare krav än utbudet.
Han måste ju få in en fot! Sen lossnar det nog
Och visst, något lossnade: han gifte sig hastigt med chefens dotter. “Av misstag”, meddelades det. Sonen Mikael kom snart, och då “fick han in foten ordentligt”. Svärföräldrarna fixade lägenhet, svärfar höjde Niklas tjänst och la på en extra slant. Både mamma och pappa drog en lättnadens suck.
Ebba gifte sig också, men inte så strategiskt. Inte med någon chefsbarn, utan med en vanlig göteborgare. Lägenheten betalade de själva, dock inte i Stockholm.
En dotter föddes, sedan tvillingsöner. Så gick det, man väntade andra barnet och så blev det tre på en gång. Tufft men de klagade inte ungarna växte och gick i skolan.
Efter trettiofem år gemensamt bestämde sig föräldrarna för att fira bröllopsdag. De hade liksom missat tjugofemårsdagen, trettioårsdagen också alltid för knapert med pengar, men nu fick det ske.
Niklas dök upp med sonen, frun var upptagen men skicka present. Ett presentkort på vitvaruaffären. Enligt henne var det hög tid att köpa diskmaskin.
Redan innan festen satte Niklas in maskinen och visade upp den hela kvällen. Mamma var så stolt att hon nästan bjöd diskmaskinen på kaffe. Efter släktkalaset kunde alla lämna disken åt tekniken.
Presenten från Ebbas familj en weekendresa för två, tänkt som bröllopsresa deluxe försvann i diskmaskinsglansen. Trots att den kostat mer, kändes den plötsligt lite futtig.
Föräldrarna åkte iväg och tackade faktiskt, men konstaterade raskt att Ebba hade slösat pengar på onödig förströelse. Semester tar slut, diskmaskiner består.
Sen började mammas föredrag om den duktiga sonen på varenda söndagmiddag. Niklas bor i huvudstaden, alltså är han någon. Han har gjort karriär, har toppmodern lägenhet, fru och barn en (1) son!
Man behöver inte skaffa barn på löpande band. Ser ni inte på Niklas! Han har det så smidigt, robotdammsugare, lampor tänds och släcks av sig själv, take-away varje dag, hembiträde…
Men mamma, vi klarar oss själva, barnen och Erik hjälper till.
Men Niklas då Niklas har minsann…
Men din bror!
Åren gick. Ebbas ungar tog studenten men gav sig inte på Stockholms universitetsliv alla blev ändå färdigutbildade på hemmaplan. Kommentar från mamma:
Ni har misslyckats med barnen. Titta på Niklas son, Mikael
Mamma, vi har fina barn. Och om Mikael visste du bara visste! Vi var där så perfekt är det inte.
Säg inget ont, det blev inget av dig och inget av dina barn, så mycket kan man räkna ut. Ni sprider bara fattigdom!
Ja, mamma, det blev inget av mig. Bra jobb, fast inte i Stockholm! Framgångsrik man, men ändå inte rätt! Barnen tog toppbetyg, men på hemmaplan!
Lägenheten tipptopp, men ingen städhjälp. Vanlig dammsugare, diskar själva. Tänder lampan med handen!
Vi hjälper er, men aldrig på rätt sätt tydligen! Niklas kan inte ens skicka cash till mediciner, han har så höga utgifter i storstan!
Han är någon, du är ingen!
En dag kom Niklas hem till föräldrarna. Mamma trodde det var för att hälsa på det var det, men han skulle stanna. Skilsmässa från chefens dotter. Hans gamla jobb puttade ut honom. Och med sonen var det bråk.
I småstaden hittade han inget jobb som dög, lönerna var som kaffepengar i jämförelse med Stockholm.
Ebba, vi har bestämt att Niklas måste starta eget. Han klarar det! Ska han bli vanlig ingenjör nu efter allt i storstan? sa mamma dramatiskt.
Ja men kör då, svarade Ebba.
Du måste hjälpa till. Du har det ändå så enkelt, ni bor ju inte i Stockholm.
Nej, Niklas bor inte heller där längre. Dags att komma ner på jorden.
Du måste hjälpa din bror! Han
Mamma, vi hjälper barnen och er lite lagom. Vi måste byta bil snart. Och lite smått behöver vi själva.
Bilen kan vänta! Niklas är ändå viktigast!
Jag har förstått. Allt har varit viktigast för Niklas. Sedan dagen han åkte till Stockholm började det. Jag ville inte dit, men ändå fick jag klara mig själv.
Farmor och farfars hus sålde ni, det gick till Niklas utbildning och stödet i Stockholm. Morfars hus också Niklas behövde bil!
Jag bad om ett lån till tvillingvagn, fick inte ens det! Trodde ni vi hälsade på Niklas i Stockholm? Vi bodde på hotell, hans fru tyckte inte vi passade in. Vi var för lantliga.
Nu är han skild och behöver hjälp. Han har ingen lägenhet.
Och bilen är krockad, tacka Mikael för det.
Nu diskuterar vi inte hans bekymmer, vi hjälper!
Nej, mamma! Det finns jobb här, lönerna är bra för oss! Men för honom? Nej, löjligt lågt. Vad ska jag ens ge honom? Småpotatis? Pengar till företag, ny bil, lägenhet Nej tack. Känns märkligt för en så “framgångsrik” man att tigga från sin fattiga landsortssyrra som enligt er aldrig blev nåt.
Men Ebba, varför talar du så till mig?
Det är lugnt, mamma. Jag har insett att i din värld är det Niklas som är någon. Nu bor han hemma hos er, så nu har ni fått er hjälte. Nu är det hans tur att hjälpa till.
Ebba! Nu tvingar du oss sälja lägenheten! Förstår du vad du gör mot oss?
Jaha, det är mitt fel? Glöm inte att köpa er åtminstone ett litet krypin.
Föräldrarna sålde fyran, köpte en sliten etta. Resten av pengarna fick Niklas och han drog tillbaka till Stockholm. Vad skulle han i en småstad egentligen?
Något företag blev det aldrig, men hos mamma var han fortfarande “något”. Hon påminde Ebba om hennes värdelöshet, bad om hjälp till lägenhetsrenovering för sig själv. Ebba ställde upp, men vägrade fixa reparationen:
Jag vet ju att brorsan ärver den, så då får han väl dra sitt strå till stacken. Han är ju ändå en sån där “stor människa”.
Till slut var Niklas pengar slut och han kröp hem till mamma igen. I en etta utan marginaler, men vad skulle de göra?
En tältsäng i köket men han hade i alla fall varit “någon” i Stockholm. Kanske säger man ändå: “Satsa inte på fel häst.” Ja, nu blev det ju vad det blev…
Ja, vad tycker ni? Dela tankar i kommentarsfältet och tryck gärna på gilla-knappen!
