Letar efter pigg och energisk, inte någon i min egen ålder: Femtio år det är verkligen inte detsamma. 55-årig kavaljer dolde 7 år och magen, men blev sårad när han fick veta kvinnans ålder…
Jag vill ha en kvinna som är högst fyrtiotvå. Det är max. Och även då bara om hon ser ut som högst trettiofem. När man är femtio, det är liksom passé, Mats. Jag söker en pigg och energisk, inte någon som är jämngammal med mig.
Själv är jag kanske inte precis någon Mikael Persbrandt, men inombords är jag tjugoåtta. Och egentligen, män blir bara bättre med åren, men kvinnor ja, du fattar.
Jag och min väninna Siv satt vid bordet intill och kunde inte undgå att bli åhörare till denna soloshow. Vi hade sprungit in för att ta en fika efter träningen, diskuterade den nya dieten och blev abrupt avbrytna av den här mannens monolog.
Hörde du? fnittrade Siv tyst. Han verkar bli mer värd med åren… Skulle tro han säljs på extrapris nu.
Sss låt oss höra klart. Gratis teater, ju! log jag.
Föreläsaren fortsatte med full fart:
Jag till exempel äter aldrig rester. Det är en princip. Kvinnan ska laga mat från grunden, varje dag. Klart, jag kan koka ihop köttbullar själv, är inte kräsen. Men om det är relation på allvar: då ska det vara köttbullar, gratäng, vetebröd. Och hon ska vara smal! Jag vill ha kontrast: jag är ståtlig, hon ska vara nätt.
Och barnen då? frågade hans vän försiktigt och studerade den ståtliges mage med tvekan. Du har ju vuxna barn, snart kommer barnbarnen.
Arvingar har jag nog av! Jag vill ha en livskamrat för själen. Och för kroppen. Aktiv: ska kunna följa med i skogen, i fjällen eller åtminstone till sommarstugan.
Jag höll på att sätta mitt kaffe i halsen. Fjällen? Det mest ansträngande han gjort är nog en längre promenad till Pressbyrån.
Ska vi slå vad, Siv, om att han kommer fram till mig? viskade jag och blinkade.
Är du galen, Vera? Du är ju inte fyrtio, utbrast hon förvånat.
Tss… Det blir ett socialt experiment. Jag vill undersöka hur djupt det manliga självbedrägeriet går.
Bekantskapen gick lätt. Vi utbytte nummer och redan samma kväll chattade vi som om vi varit bekanta länge.
På nätet kallade han sig för Macho48.
Profilbilden – tio år gammal, med indragen mage, en Volvo i bakgrunden och självsäker blick.
Några dagar senare föreslog Jörgen att träffas.
Han dök upp i sin finkostym. Kavajknapparna kämpade för att hålla ihop kring magen som stolt bulade fram.
Veronika, log han brett, och avslöjade tänder som inte var riktigt i toppskick, du är fantastisk i kväll!
Tack, Jörgen, sade jag och såg blygt ned. Du ser respektabel ut du med.
Vi sågs några gånger till.
För mig blev det som en teaterövning. Jag lyssnade tålmodigt på historier om hans affärsimperium (en tipp på torget), hur han nästan köpt en ny bil (men valde att investera) och hur viktigt det är för en man med hemkänsla.
När vi promenerade i parken, började han flåsa efter hundra meter, men försäkrade att det var en särskild andningsövning.
Sedan kom avgörandets stund.
Jörgen, avslappnad efter middagen och uppvärmd av mina komplimanger, kände att det var dags att gå vidare.
Veronika, viskade han och tog min hand. Du är idealisk: smal, duktig i köket, ung förresten, jag måste erkänna en sak. Jag är inte fyrtioåtta.
Nä, vad är det då? Jag höjde på ögonbrynet.
Femtiofem, utandades han, och väntade spänt på min reaktion. Men jag har väl klarat åren rätt bra?
Självklart, Jörgen! Du ser ut som högst femtiofyra. Jag gillar män med erfarenhet det är livsvisdom det!
Han blev märkbart lättad.
Vad skönt, jag oroade mig lite. Jag har ju princip: kvinnor över fyrtiotvå, det är inget för mig, energin är borta där. Men du, du är verkligen levande.
Tack, älskling, sade jag och strök mjukt över hans hjässa. Förresten, jag har en liten hemlighet också.
Hans ansikte stelnade till. Vadå för något? Barn? Skulder?
Nej nej, det gäller min ålder.
Han spände sig.
Vad menar du? Du är väl inte över fyrtio?
Nästan.
Trettioåtta? frågade han hoppfullt.
Jag fiskade upp mitt körkort ur handväskan. Titta själv, Jörgen.
Han tog emot det med darrande fingrar, öppnade och stirrade länge och tyst på födelseåret.
1975.
Femtio viskade han, blek. Du är femtio?
Precis, Jörgen. Fyllde halvsekel för två månader sen
Hans hand släppte körkortet, han stirrade på mig som om jag förvandlats till en skogsrå framför honom.
Hur kan det vara? Du ser ju
ut som en kvinna som tar hand om sig. Inte någon som lever på piroger och läsk.
Men det är ju lurendrejeri! utbrast han. Jag har alltid sagt, max fyrtiotvå, det är min filosofi. Jag kan inte dejta en jämnårig!
Men nu har du ju gjort det, märkte du ens någon skillnad? Hände det att jag såg dammig ut?
Jörgen rodnade.
Nej, men själva siffran femtio. Det är ju nästan pension.
Jörgen, ålderdomen kommer när hjärnan inte klarar av verkligheten längre, sade jag lugnt och reste mig. Jag är snarare i min blomstring. Och vet du, jag har fattat en sak.
Vad då? Han såg på mig med gråa, lite tomma ögon.
Att jag, femtio år gammal, förtjänar en man. Inte ett hopkok av komplex, putmage och affärskiosk. Du skulle inte klara min energi, du hade bränt dig direkt.
Jag tog tillbaka mitt körkort och gick mot utgången.
Vera! ropade han. Men hur blir det med oss?
Vadå oss? svarade jag och vände mig om. Du söker ju någon yngre, det skrev du ju själv. Fortsätt leta kanske har du tur och träffar någon med svagt synsinne.
Jag gick ut ur hans lilla mormorsboning och drog ett djupt andetag av den friska Göteborgsluften.
I bilen väntade Siv.
Nå? frågade hon när jag satte mig bredvid. Avslöjade du honom?
Verkligen, skrattade jag. Särskilt när han fick se mitt körkort. Hans min som om han just fått veta att jorden är rund.
Så hur gick det till slut då?
Han lär nog fortsätta leta efter sin unga och plågas av det. Men vi, vi ska fira. Idag har jag en riktig dejt med en man på fyrtiofem, och han bryr sig inte vad det står på mitt ID.
Och Jörgen då? Han sitter nog fortfarande på dejtingsidan. Nu står det där: Söker kvinna strikt under 40 år. Ärlig! Och bilden? Såklart densamma från tio år tillbaka.
Jag funderar ofta på varför vissa män är så rädda för jämnåriga kvinnor? Och om man ska dölja sin ålder för chansen till relation eller om man alltid ska stå för sina år?
Jag har lärt mig att min ålder är min styrka och nästa gång räcker jag bara fram ID:t direkt, så kan eventuella pojkar leta vidare. Jag letar efter en man.
