“Jag söker en pigg och energisk kvinna, ingen som är jämngammal”: Vid 50 är det liksom… inte samma sak. 55-årige friaren dolde sju år och magen men blev kränkt när han fick veta kvinnans ålder…
Jag vill träffa en kvinna, max fyrtiotvå. Det är gränsen. Och då ska hon knappt se ut att ha fyllt trettiofem ens. Vid femtio är det liksom… inte detsamma, Bosse. Jag söker någon som är pigg och sprudlande inte jämnårig.
Jag själv är kanske inte någon Per Persson på utsidan, men inombords är jag tjugoåtta. Dessutom, män blir bara mer värdefulla med åren, du vet… medan kvinnor… ja, du förstår.
Jag och min väninna Svea satt vid bordet bredvid och ofrivilligt blev vi publikled framför denne solosångare. Vi hade sladdat in på Pressbyrån för en smörgås efter gymmet och pratade ny diet, när vår diskussion blev abrupt avbruten av den känsliga gubbrösten.
Hör du? fnissade Svea lågt. Han blir bara dyrare och dyrare. Borde snart delas ut som extrapris på ICA.
Shh, log jag. Vi lyssnar vidare rena rama Dramaten.
Medan estradören fortsatte:
Jag äter till exempel aldrig gårdagens mat. Princip. En kvinna ska laga färskt varje dag. Själv kan jag koka snabbmakaroner, är ju ingen snobb. Men om det ska vara relation… då ska det vara på riktigt: köttbullar, husmanskost, kanelbullar. Och så ska hon vara nätt, jag vill ju ha kontrast. Jag ska vara stadig, hon petit.
Och barn då? mumlade hans kompis, medan han granskade den “stadige” skeptiskt. Du har väl vuxna barn? Barnbarn snart också…
Arvingar har jag nog av, tack så mycket. Jag vill ha en partner för själen. Och kroppen. Aktiv någon som åker med i skogen, eller ett fjäll nåja, eller åtminstone till sommarstugan.
Jag höll på att sätta pappmuggen med kaffe i halsen. Fjäll? Karln verkar enda klivet han tar är till parkbänken.
Svea, slå vad att han raggar upp mig? viskade jag konspiratoriskt.
Allvar!? Svea spärrade upp ögonen. Vera, du är ju inte ens fyrtio!
Sccchh, det är ett socialt experiment. Jag vill undersöka självbedrägeriets djup.
Bekantskapen tog inte direkt någon cirkusakt. Vi bytte nummer och sms:ade samma kväll, som om vi varit grannar i decennier.
På nätet gömde han sig under namnet “Macho48”.
Profilbilden: ett snapshot från 2011 på indragen mage, Volvo på uppfarten och en blick som säger “revansch”.
Efter några dagar bjöd Göran ut mig på middag.
Han dök upp i “fin-kostymen”. Knapparna på kavajen stretade för livet mot den stolta kaggen som tänjde tyg till bristningsgränsen.
Vera… han log som en och annan förvuxen skolpojke. Du ser strålande ut i kväll.
Tack Göran, log jag ödmjukt. Du… ser rätt proper ut du också.
Vi sågs några gånger till.
Det blev snarare ett test av mina dramakunskaper än en romans. Med stort fokus lyssnade jag på historier om hans “affärsimperium” (korvkiosk vid busstorget), hur han “nästan köpt” ny bil (men investerade i företagets tillväxt istället) och noggrant om hur mycket hemfrid betyder för mannen.
Vi promenerade i Observatorielunden. Efter hundra meter pustade han som en trasig dragspelspelare, men försäkrade mig att det var “särskild andningsövning”.
Till slut kom den stora stunden.
Göran, nu ordentligt marinerad i charkvardagsmat, äppelpaj och mina komplimanger, klubbade att det var dags att gå vidare.
Vera, sade han och greppade min hand, du är perfekt: smal, hushållig, ung. Förresten, jag måste bekänna… Jag är inte fyrtioåtta.
Jaså? höjde jag ögonbrynen. Hur gammal är du då?
Femtiotvå… andades han ut, spänt hoppfull. Men jag är välbevarad?
Absolut, Göran! utbrast jag glatt. Du ser ut som max femtioett. Jag har alltid gillat män med erfarenhet och livsvisdom…
Han blev nästan röd som Falukorv.
Skönt att höra. Jag är ganska noga, jag alltså. Kvinnor äldre än fyrtiotvå är inte min grej. De har ju inte samma energi. Men du är toppen.
Gulligt sagt, smekte jag hans kala hjässa. Fast jag har också en liten hemlighet.
Vadå för hemlighet? Är det barn? Skulder?
Nej, nej. Ålder.
Görans leende stelnade direkt.
Vad menar du? Är du inte fyrtio?
Inte riktigt…
Trettioåtta? Hoppades han uttråkat.
Jag fiskade fram mitt körkort och sköt det över bordet.
Titta själv, Göran.
Han fingrade nervöst på plastbrickan, kisade på siffrorna och rabblade mumlande.
1974.
Femtio… viskade han, likblek. Du är femtio!?
Japp! Firade min femtionde i april.
Körkortet gled ur hans hand. Han stirrade på mig som om jag precis förvandlats till en svensk version av Huldran.
Hur är det möjligt? Du ser ju…
…eller hur! En kvinna som tar hand om sig. Inte sån som lever på kebab och folköl.
Fast det är lurendrejeri! utbrast han. Jag har sagt det: fyrtiotvå är gränsen. Principen! Jag kan inte dejta någon som är lika gammal.
Jämnårig? Nä, du har ju sju år på nacken mer än jag! Och så länge jag inte tappar sand ur byxbenet borde allt vara lugnt, eller?
Göran blossade som julrött.
Det är ju själva siffran… femtio. Det är ju nästan pension.
Äldre, Göran, blir man först när man blundar för verkligheten, sade jag lent och reste mig. Och jag, jag är kvinna i full blom. Faktum är att jag också förstått en sak.
Vad då? frågade han och stirrade glåmigt.
Att jag, femtio och jäkligt levande, vill ha en man. Inte ett paket magkomplex och grillkiosk. Du skulle ändå inte orka mitt tempo. Du skulle brinna upp innan första etappen.
Jag samlade ihop körkortet och gick mot ytterdörren.
Vera! ropade han. Vänta nu. Men… vi då?
Vad vi då? svarade jag lugnt. Enligt din logik är vi väl jämnåriga. Men du vill ju ha någon ung och frisk. Kör hårt! Kanske hittar du någon vars ögon är lika flackande som dina knappar.
Jag slogs av den svala kvällsbrisen när jag lämnade Görans tryggt inrökta ungkarlslya.
Svea satt och mumsade bilar i min Volvo på parkeringen.
Och? frågade hon när jag satte mig.
Han sprack… skrattade jag. Särskilt när han såg körkortet. Ansiktet som när han just fått veta att Västerbron är längre än han kan jogga.
Och sen?
Han lär fortsatt jaga “ynglingar” på nätet, och vi ska fira istället. Jag ska på dejt ikväll! Med en vettig man på fyrtiofem, som struntar precis i folks personnummer.
Göran sitter säkert kvar på Mötesplatsen. Profilen är uppdaterad: “Söker kvinna max 40 år. Ärlig!!!” Samma gamla bild med Volvo i bakgrunden.
Varför är en del män så rädda för kvinnor i egen ålder? Är det värt att ljuga om sin ålder för att få en chans eller är sanningen ändå bäst?
