Istället för mig själv
Styvmodern märkte genast att Elin absolut inte ville gifta sig med änklingen och inte för att han hade en liten dotter, inte heller för att han var äldre, utan för att hon helt enkelt var rädd för honom.
Hans kalla blick stack genom hjärtat, och Elin blev så rädd att hjärtat slog snabbt, som om det försökte fly undan hans ögon. Hon vågade knappt möta hans blick, och om någon lyckades få ögonkontakt, såg man att hennes ögon var fyllda med tårar.
Och de tårarna rann i strida strömmar ner för de kinderna som blossat av förlägenhet. Händerna skakade, och de små knutna nävarna ville slå undan både styvmodern och hennes utvalda brudgum.
Tungan svek henne och det kom över hennes läppar: “Jag går.”
Då var det avgjort. Till ett sådant hus, till en sådan man en riktig husbonde det är minsann ingen skam att gå! Han sopade stoftet av sin första hustru, stackaren var vek, svaglig och hostade jämt. När de gick ut tog han tre steg och hon ett, måste stanna och andades tungt, då kramade han om henne och tröstade, grälade aldrig, som din far brukade göra, den där hetlevrade.
När hon väntade barn såg ingen henne uppe på benen. Allt som oftast låg hon till sängs. Efter barnets födsel steg han upp om nätterna och tog hand om dottern, medan hon blev alltmer utdöende.
Det berättade hans mor.
Du däremot är frisk som en nötkärna, han sätter dig i finhörnan i storstugan! Du är duktig, du kan hantera både lie och skära, spinna och väva. Det är en synd att ge bort en sådan flicka till ynglingar de vet ju varken ut eller in och byter sinnet som vinden. Men han, hans liv ligger öppet, vi känner honom utan och innan. Tänk vilken tur du har!
Jag bränner hembränt, så vi kan ha en kväll och prata. Någon stor bröllopsfest behöver han inte varför reta en avliden med dans och upptåg? Och hemgift sa han att vi inte skulle packa ihop huset är fullt så det räcker.
Fredrik gifte sig första gången av kärlek, han visste att Vera ofta var sjuk, svag ända in på benet ja, hans mor sade att han borde valt en rejäl kvinna, inte en som knappt orkade lyfta en vedpinne. Men varken släkt eller vänner kunde tala honom från sin lycka bara Vera dög för honom.
Det gick rykten i byn att han blivit förhäxad, för vilken förnuftig människa väljer att leva på ett sjukrum, i lidande och oro?
Läkarna sa att Vera hade svaga lungor och att minsta förkylning blev farlig, kunde leda till lunginflammation eller astma, och Gud vet vad.
Fredrik trodde att hans kärlek skulle hålla döden på avstånd, han skulle sköta henne och med omsorg jaga bort sjukdomen. Och första tiden efter bröllopet gick det bra.
De unga, lyckliga makarna njöt av sin lycka.
Men när Vera blev gravid, verkade det som om hennes inre vändes ut och in trötthet, yrsel, sömnighet gjorde henne maktlös. Hon klarade inte ens tvätten, inte mjölka korna, eller ens kamma sitt vackra långa hår.
Läkarna sa att det var svår graviditet, när barnet kom skulle det rätta sig till. Fredrik vårdade Vera tålmodigt och kärleksfullt, aldrig en förebråelse. Hans mor klagade dagarna i ända över att han dragit in ett bekymmer och ingen riktig husmor. Men Fredrik försvarade sin hustru som en örn sin unge och bad modern hålla sig undan.
Vera födde en flicka, och Fredrik hoppades att glädjen och styrkan skulle återvända. Lyckan kom, men försvann snart. Efter en förkylning repade sig Vera aldrig. Hon vissnade bort framför deras ögon.
De tog in henne till sjukhuset, men läkaren sa rakt och ärligt:
Hon håller på att tappa andan, lungorna fungerar inte längre.
Han talade rakt ut, på bondvis. Vera förstod själv hur det låg till, först höll hon masken med ett leende mer en plågsam grimas läpparna log, men i ögonen syntes smärtan, rädslan för morgondagen, för dotterns skull.
Det var som om hennes blick tog farväl och bad dem minnas henne glad. Den magra ryggen med knotiga revben, insjunken bröstkorg, uttorkade händer, sänkta axlar allt berättade att döden gick bredvid och väntade på sin tid.
Hon kände slutet komma och bad Fredrik lyssna.
Ingen har rubbat Guds plan. Vår kärlek orkar inte kämpa längre, jag är slut, utmattad av både smärta och oro. Förlåt mig, älskade, och förlåt vår dotter. Jag själv föddes till olycka, och nu har jag fört olyckan över er.
Fredrik tog hennes febriga händer, kysste dem. Av den ansträngda andningen hörde han att det brådskade hon hade något viktiga kvar på hjärtat.
Hon började tala hackigt om sin kärlek till honom, om dotterns framtid, allt i ett flöde, sen tog hon ny sats och viskade:
Gift dig med Elin, hon blir en god hustru. Du är den bästa mannen och pappan. Hon har haft det svårt själv, vuxit upp med styvmor, halvsyskon och en elak fader. Jag känner till hennes liv och din mor har ju öga för folk, hon ser långt, hon.
Elin är mild, arbetsam, tålmodig, hon kommer aldrig behandla din flicka illa, och till slut lär hon sig att älska dig. Men behandla henne som du behandlade mig, så att det känns som om jag fortfarande är där i hennes skal bredvid dig. Förlåt för orden, men oron för vår dotter har svartnat min själ, inte bara mina lungor. Men ditt öde är också av Gud givet gör ditt val. Men glöm inte: skada aldrig flickan, för då förbannar jag dig från andra sidan. Det sista sa hon långsamt och med allvar.
Hon klämde hans hand så hårt hon kunde.
Fredrik grät, och tårarna suddade ut hennes ansikte, men genom andningen hörde han att hennes sista stund var inne. Hennes ansikte såg nästan änglalikt ut, en varm liten leende vände sig mot en punkt långt borta. Hennes hand höll ännu hans.
Fredrik kysste henne ömt, från huvud till fot, bad om förlåtelse, böndade att göra allt enligt hennes önskan. Och därför, ett år efter hennes bortgång, friade han till Elin.
Styvmodern hade fått instruktioner från Fredriks svärmor, som också ville se sitt barnbarn få en ny mamma. Hon var sjuk och trodde inte att livet skulle bli långt, och önskade sin lilla flicka och svärson ett någorlunda ordnat liv.
Ingen visste bättre än hon vilken tid hans svärson haft för hans sätt att behandla dottern ville hon kyssa hans fötter och be Gud om lycka för Fredrik.
Allt kring förlovningen kändes som en dröm. Fredrik såg hur tungt det var för dottern utan en mor, och för honom utan en riktig kvinna i hemmet. För sin hustrus skull bestämde han sig att lyda hennes önskan. Han hade länge lagt märke till Elin och sett ur vilken mild, vacker och arbetsam flicka hon var. Hon påminde till och med om Vera samma fläta, samma leende, samma gång.
Ibland hade han lust att gå fram och krama henne hårt, stå tyst och minnas sin första hustru en stund. Elin själv förstod inte riktigt varför hon sa ja till Fredrik kanske för att hon var trött på att vara tjänsteflicka åt styvmor, trött på att dra hem en drucken far och skydda honom från anklagelser, eller för att systrarna jämt retade henne eller kanske för att hon tyckte synd om Fredriks lilla dotter?
Hur det än var, när hon tackade ja förstod hon att hon stod inför ytterligare en prövning att älska Fredrik och vinna hans kärlek.
Efter förlovningen ville Fredrik presentera sin dotter, Johanna, ordentligt för Elin.
Vera hade sällan lämnat huset, men all sin tid ägnade hon dottern. Varje sekund njöt hon av lilla Johanna, ibland när Fredrik vaknade om natten såg han Vera böja sig över dottern och viska någonting, råd för livet efter hennes bortgång.
Fredrik kunde inte tänka på det utan tårar vad sade mamman till sin ögonsten? Johanna var ett hemkärt barn, gick aldrig till främlingar för henne fanns pappa, mamma, mormor och en alltför vresig gammal farmor.
Fredrik tog hem Elin för att låta henne träffa Johanna, utan den överdrivet glada styvmodern som mest betedde sig som om hon blev av med en ko som ändå inte mjölkade.
Elin var blyg med Fredrik, men märkte att han faktiskt var vänlig, lyhörd, aldrig bister. Han frågade rakt av om hon hade någon annan pojkvän, så skulle han ge sig av. Om hustruns sista önskemål berättade han ingenting.
Huset förundrade Elin egenhändigt snickrade möbler, vackra broderade bonader i snidade ramar, stora ljusa rum. När lilla Johanna såg Elin blev hon direkt nyfiken, nästan flirtig.
Hon plockade fram sina leksaker och bad Elin leka med henne. Försökte hela tiden ta Elin i handen och log nyfiket. Elin kramade henne ibland under leken och strök barnets blonda hår exakt som sin mammas.
Ska jag göra dig fin i håret nu, lilla prinsessa?
Fredrik betraktade deras lekande med varm tacksamhet.
Han hade varit nervös, för Johanna frågade jämt efter mamma, tittade ut genom fönstret och sprang till dörren så fort någon kom alltid med hopp om att mamman skulle komma tillbaka.
Han försökte förklara, men Johanna var precis fyllda tre och hennes lilla själ behövde inte ord hon saknade en varm och snäll mor.
Fredrik förstod mycket väl att hans kärlek, hans famn, aldrig skulle kunna ersätta en mammas händer, hennes värme, hennes plats i barnets hjärta.
Men när han såg Johanna bli ledsen när Elin gick till hallen, kände han ro i sig själv.
Johanna tog Elin i handen, ledde henne till sitt rum, bäddade, fluffade kuddarna och klättrade lycklig upp i sängen och började hoppa så fjädrarna knakade.
Elin mindes hur hennes egen styvmor kommit in i hennes liv, hur hon blivit snål med brödet, gömt godsaker för sina egna döttrar, slagit Elin över händerna för dåligt utfört arbete, hur Elin alltid fick ärva de lagade klänningarna, och när fadern låg däckad av sprit på golvet och Elin la sitt eget täcke på honom av medlidande. Hon mindes när styvmodern hotat att sälja bort henne till första bäste, kallat henne både det ena och det andra allt rättade Elin till med en klump i halsen när hon såg Johanna.
Hon kramade flickan nära intill sig, la sig bredvid henne och tillsammans somnade de gott och tryggt. Fredrik visste varken ut eller in, han var så lycklig med Elin att han nästan inte vågade visa det. De drack te, log mot varandra, sa ingenting. Han släppte inte henne hem.
Hon blev kvar!
En hustru ska vara hos sin man, inte där hon inte är välkommen…
