Min man på testamentet
Jag minns en resa med nattåget från Stockholm till Umeå, en kall vintervecka i februari. Plötsligt steg en lång, bredaxlad kvinna med bastant röst ut från vår kupé och drev bort alla störande passagerare på en gång även de stöddiga männen vek undan som om de fått order. Hon hade honungsblonda flätor kring huvudet, lysande blå ögon och rödrosiga kinder. Hennes blick föll mot toaletten, där en spenslig man med silvrigt babyhår och barnsligt ansikte just kilade ut.
Janne! Där är du ju! Jag hann bli orolig, det blev ju ett sådant liv här utanför, och konduktören vågade inte ens gå förbi. Är du okej? Folk kan ju vara otrevliga för ingenting! hojtade kvinnan.
Men Vera! Jag hade nog klarat mig Men, varför gick du ut, älskling? Du är ju damen här, log mannen skyggt och kilade snabbt in i kupén igen.
Hon såg på mig och två andra slumrande passagerare, fann ingen fara och försvann.
Sen, nere i restaurangvagnen, stod jag plötsligt utan sittplats och började tala med henne där vi trängdes vid ett bord. Hennes man syntes inte till. Efter att ha ätit pyttipanna och lingonsylt höjde hon rösten:
Jag heter Vera Andersdotter. Du kan kalla mig Vera.
Är du ensam? Kommer din man snart?
Han vilar, kommer inte. Jag svepte halsduk runt hans hals, gav honom lite tranbärsjuice fattar du, att han lyckades bli förkyld just nu! Han sprang ut och skakade täcket i bara kofta. Jag hann inte stoppa honom, skrattade hon.
Ni måste älska honom mycket. Det var ju du som gick ut för att skydda honom, inte tvärtom. Och nu pratar du om honom med sån värme, log jag drömmande.
Janne kom till mig med testamentet, förstår du. Han är inte min man i egentlig mening, fast vi lever ihop. Hans första fru, Elsa, gick ju bort helt nyligen. Vilken underbar kvinna, så snäll!
Vad menar du, han kom till dig med testamentet? utbrast jag.
Så började Vera berätta.
Janne hade varit tillsammans med Elsa sedan gymnasiet, och de gifte sig under studietiden i Lund. Extremt begåvad han uppfann och löste problem åt företag, de hade det gott ställt. Men i vardagen var Janne hopplöst opraktisk. Han glömde växel i butiken, gick över gatan där han inte fick, visste inte var man handlade eller hur; ofta hjälpte han främlingar med pengar. Så naiv.
Din man är inte som folk är mest man undrar om han hamnade på jorden av misstag? Vi sliter oss halvt fördärvade för att få ihop det, men den där snillet drar in pengar utan att anstränga sig! brukade vännerna förundrat säga.
Elsa hade inget att klaga på. Hennes praktiska ådra och energi räckte för er båda. Hon såg till att Janne kom iväg till jobbet, hade rätt vantar och halsduk på sig. Sen köpte hon bil, skjutsade honom han hade ju nån gång tagit taxi till fel adress, helt felaktigt. De kompletterade varandra.
Men när Elsa en gång blev inlagd på sjukhus en vecka, mötte hon ett kalhygge hemma. Janne hade levt på knäckebröd och vatten, ens inte kokat te. All mat i frysen låg orörd.
Blir ju inte hungrig utan dig, sa Janne leende.
Sonen blev som pappa Andreas. Jättesmart, men blyg och disträ. Hans intelligens uppskattades, men han gifte sig med vilsamma, lågmälda Idun från en liten by. Elsa var klippan, särskilt med barnbarnet Leo. Men så blev hon sjuk och orken rann ur henne.
Hemmet blev ödsligt. Janne handfallen, gick till de bästa läkarna och var beredd att spendera hur mycket pengar som helst men ingen kunde bota Elsa.
Och Elsa sörjde inte sig själv, utan sin man och son. Hur skulle de klara sig? Det var som att försöka plantera en exotisk orkidé på fjället i februari. Så bad Elsa till Gud att någon måtte rädda dem.
Då dök Vera upp hon jobbade som undersköterska och var avlägsen släkting till Elsas läkare. När Vera kom hem till dem möttes hon av en miljö av förfall: överfull tvätt, disk, trots att diskmaskin fanns, och en lukt av sorg.
På sängen låg Elsa, svag och smal, men med leendet kvar. Vera drog genast igång: på kvällen var hela lägenheten ren, luften frisk, lukten av köttbullar och nybakade kanelbullar fyllde köket. Elsa somnade gott. Janne, som tänkte smyga ut i vårjacka, stoppades redan i hallen:
Hallå! Det är ju minusgrader, Janne! Du får då inte bli sjuk också. Här, nu tar vi på dig rätt jacka och halsduk, och mössa på, så då kan du gå, kommenderade Vera.
Elsa grät av tacksamhet den natten.
Så, när det blev riktigt illa, vågade Elsa ta upp ett samtal.
Vera, 45 och ogift, levde med sin mamma och systers familj i en trång tvåa i en förort till Stockholm, försökte vara borta så mycket som möjligt. Något eget fanns inte råd med än. Hon skrattade åt sitt singelliv första eller sista är inte så noga.
Då sa Elsa:
Vera, kan du ta hand om honom när jag försvinner? Jag lämnar dig min man, bildligt talat. Inte för min skull, utan för hans.
Vera blev först stum. Men Elsa förklarade, bad henne, och Vera lovade till slut.
När Elsa gick bort tänkte Vera först låta saken bero hon ville inte bli misstänkt för att vara ute efter lägenheten, och de var inte kära. Men ordet var givet. Hon knackade på. Ingen öppnade. Dörren var olåst och innerst i lägenheten satt Janne på golvet, höll Elsas morgonrock och hulkade som ett barn.
Vera tog honom under armen, gjorde te, tvättade, städade och tröstade. Snart stod hemmet på fötter. Janne väntade vid dörren varje gång hon kom, log.
Så småningom flyttade jag in. Vad är det för fel att ta hand om någon? Som att adoptera en stor pojke, egentligen. Han är så begåvad men helt vilse i livets praktikaliteter. Han bad mig sluta jobba extra pengar var aldrig problem. Jag tror folk undrade, men jag sa: folk räddar hundar och katter, varför inte en vilsen människa? Som en sköldpadda som hamnat på rygg!
Nu satt vi på tåget till Umeå för att hälsa på hans son, jag skulle hjälpa till med barnbarnet. Det gör jag gärna kan ta hand om tio till om det behövs! berättade Vera.
Just då öppnades dörren till restaurangvagnen, och in kom Janne, invirad i lång halsduk och med en bukett vilda blommor i handen.
Du är uppe redan, fast du ska vila! Man kan inte lämna dig ensam! Nu är det dags att byta om, sa Vera, och samlade ihop både väskor och man inför nästa anhalt.
När de steg av i Sundsvall bar hon den stora resväskan och Janne hade sin lilla väska. Hon höll honom i jackan, så han inte skulle försvinna i folkmassan. Båda log två vårsolsstrålar, och jag kände i hela hjärtat: Vera skulle bli hans andra hustru, hur många lappar det än finns om testamente.
