Han var med om en svår bilolycka där han allvarligt skadade båda benen. Och allt slutade så här…

Han var med om en bilolycka där båda benen blev allvarligt skadade. Och allt tog slut där
Den framgångsrika karriären som skulle leda till vd-posten och hög lön. Skidsemestern i Sälen med sin hustru. Helgerna med vänner. Allt
Läkarna plockade ihop benen så gott det gick och skickade hem honom. Vad mer kunde de göra? Bara hoppas på Gud och turen. Det gjorde han men på nätterna skrek han av smärta. Bara dubbla sprutor per dygn, morgon och kväll, hjälpte honom att slumra till en stund.
Han kunde inte lämna sängen på flera månader, och fick använda bäcken. Gud välsigne hans hustru. När han till sist försökte resa sig och stappla runt med gåbord, kom smärtan tusenfalt tillbaka.
Vet ni hur nålstick i magen känns, mot blodproppar och liggsår när du ligger orörlig i veckor? Jag ska berätta. Det är när det gör ont att nysa, hosta, eller till och med gå på toaletten som förr. Man måste ha nerver av stål.
Men vilka nerver har man kvar? Inga. Och inte heller krafter att stå ut.
Men tiden gick, och långsamt lärde han sig gå igen. Vinglande, snubblande, nära att falla vid varje steg. Men ändå ett framsteg.
Vännerna försvann ingen ringde, ingen frågade hur det gick. På jobbet tillsattes en annan som vd. Och när skulle allt hans lidande ta slut? Skulle det någonsin ta slut? En öppen fråga.
Humöret var förstås i botten. Framtiden, ja handikappad, utsiktslöst. Bara hustrun gav inte upp honom. Tack gode Gud för det
När han med kryckor, och frugan ständigt bredvid, för första gången tog sig ut på gatan, bländade vårsolen honom så att han häpnade och måste blinka mot ljuset. Och han började gråta. En oönskad invalid på kryckor var det allt som återstod?
Hustrun lämnade honom ett ögonblick så han kunde vara för sig själv, stapplande några steg, och kände hur vindarna från våren sakta smekte hans ansikte.
Då hördes ett högljutt jamande nedifrån. Han tittade ner. Vid ena kryckan satt en liten grå katt.
Vad vill du, då? viskade han.
Djur hade han liksom glömt under åren, han visste knappt hur man tog hand om dem. Katten såg på honom och jamade lågt, längtande efter mat.
Kan du ta fram en köttbulle åt honom? bad han sin fru.
När hon kom tillbaka tog han försiktigt emot maten och gav den till katten. Katten betraktade honom sedan allvarligt, och började sedan tillfredsställt att äta.
Nästa dag, när han plågad tog sig ut på gården för att se hur många steg han kunde klara av, väntade där tre katter. De måste ha suttit ute länge.
Men det var det värsta! skrattade han.
Ett ögonblick försvann smärtan. Frun suckade men gick ändå och hämtade tre köttbullar, som han delade ut till var och en, trots att han måste bita ihop av smärta.
Dagen därpå satt där fem katter och två små hundar. Frun började muttra högt, men han bad henne handla ett kilo prinskorv från den lilla butiken runt hörnet, som han delade rättvist mellan alla svansar.
De åt, sprang omkring honom i lyckliga cirklar, som om de ville dra med honom i leken. Han blev både irriterad och road, men tog några steg, och hundarna svarade med glada skall.
Nästa dag började det regna, och frun var arg och hotade ta ifrån honom kryckorna, men han stod på sig och tog sig ner själv för första gången på länge.
De väntar på mig, förklarade han. Jag kan inte svika dom. Jag måste.
Så han gick ner, och de fem katterna och två hundarna dansade runt honom i vårregnet, och han log. Hanade efter de små hundarna, som skällde av förtjusning, och efter dem sprang katterna.
Längst bort stod frun med paraply och såg på honom där han rörde sig runt gården i regnet och hon log.
Tiden gick. Först blev det en krycka istället för två, och snart behövdes ingen alls. Kryckorna bara hindrade honom från att springa efter sina nya vänner. För första gången på länge insåg han benen gjorde inte längre ont.
Arbetsplatsen väntade inte. Ingen behövde längre en halt invalid. Han fick en ordentlig ersättning, sa upp sig själv och hade plötsligt all tid i världen. Han beslöt att skriva ner allt som hänt.
Av någon anledning blev det en pjäs, ganska omfattande. När sista sidan var klar åkte han runt till teatrar i Stockholm men
Överallt blev det avslag. Ingen hörde av sig, utom en liten amatörteater i en källarlokal på Södermalm.
En vecka senare ringde regissören:
Vi vill sätta upp den. Men du måste stryka en del och skriva om vissa scener.
En månad satt de tillsammans och bråkade över varje ord, båda blossande röda om kinderna. Och efter ännu en månad var det premiär.
I den lilla salongen med liten scen satt femton personer. Han var så nervös att han knappt vågade titta ut. När pjäsens sista ord ekade ut, och ridån föll, la sig en tryckande tystnad över rummet. Allt inom honom föll ned i tomheten själ, hjärta och hopp tystnaden kändes som en evighet, men så plötsligt
Applåderna bröt ut! En explosion av handklappningar. Glada, leende skådespelare neg och bugade, och fick komma ut för extrascener.
Andra föreställningen var fullsatt. Folk stod i gångar, satt på golvet och i korridoren jubel och ovationer så att den svajiga ridån nästan föll ner.
Inom kort hyrde ensemblen stora salen i centrum, där stadens teaterfolk nu samlades för att diskutera nästa pjäs av den stigande stjärnan.
Han köpte sig en dyr kostym och gick alltid upp på scenen för att buga tillsammans med hustrun. Så det måste vara inget annat.
Ni undrar kanske, damer och herrar vad hände med de två små hundarna och fem katterna på gården? Jo, så här:
De tog hem två hundar och två katter. De tre återstående fick nya hem hos hans beundrare.
Vad handlar den här historien om? Egentligen om inget alls.
Eller kanske om hur nödvändigt det är, när du efter en lång kamp ser upp i ögon fulla av förväntan och förstår att nu kan du inte falla. Nu måste du stå kvar.