Makefången enligt testamente
Högröstade och långväxta kvinnan klev ut från kupén med bestämda steg. Hon fördrev genast samtliga orosstiftare, de skräniga männen vek undan som om någon blåst i visselpipa och kommenderat ordning.
Hennes hår var blont som havrefält, flätat runt huvudet som en krans. Ögon blå som Mälaren och kinderna glödde röda. Hon slängde en blick mot toalettdörren. Just i det ögonblicket kilade en liten, gänglig man ut håret vitt och dunigt, ansiktet så drömskt barnsligt och öppet.
Karl-Erik! Jag trodde jag tappat bort dig! Det är ju liv och kiv här ute. Tågvärdinnan står på trappan och tvekar. Hur mår du? Tänk om de där bråkstakarna hade gett sig på dig! utbrast kvinnan med sångig röst.
Åh, Birgitta! Jag klarar mig! Men varför kom du ut, Birgitta? Du ska väl ta det lugnt, du är ju dam! mannen log försiktigt och smet snabbt in i kupén.
Birgitta granskade oss andra med sträng men vänlig blick och försvann. Hon såg inget hot och lät världen vara.
Senare i restaurangvagnen satt jag mittemot henne; det fanns ingen sittplats över, så jag slog mig ner där. Någon make syntes inte till. När hon ätit upp köttbullarna och potatisen nickade hon:
Mitt namn är Birgitta Annedotter. Men kalla mig gärna Birgitta.
Reser du ensam? Kommer din man senare?
Han vilar. Kommer inte hit. Jag svepte en halsduk runt halsen på honom och gav honom ett glas svartvinbärssaft. Föreställ dig åker tåg, och Karl-Erik får för sig att bli sjuk! Han sprang ut och skulle slå sin matta iförd bara tröjan. Jag slarvade bort honom ett ögonblick.
Ni verkar verkligen älska honom. Du försvarade honom mot bråkstakar, inte tvärtom. Och nu pratar du så varmt om honom det är kärlek, tror jag! sade jag drömskt.
Karl-Erik är en arvsmake. Inte min egentliga. Vi bor ihop, men han sörjer fortfarande hans första hustru gick bort nyligen. Hon var en god själ, en riktig helgon! suckade Birgitta.
Hur menar du, arvsmake? flämtade jag till.
Och Birgitta började berätta.
Karl-Erik levde länge med Mona-Lis, flickvän sen grundskolan, studenttiden delade de samma cykel till universitetet, och så gifte de sig. Han var så påhittig idéerna flödade hela tiden. Han fick beställningar från företag, tjänade bra. Men han var hjälplös i vardagen. Glömde växeln i butiken, gick över gatan på fel ställe, visste inte vad som skulle handlas, och kunde till och med ge pengar till främlingar.
Inte av denna värld är din man, han är ju som om Gud blandat ihop destinationen och släppt ner honom i Uppsala av misstag. Vi kämpar alla och knappt får vi det att gå ihop, och så ramlar pengarna över honom! brukade deras vänner säga.
Mona-Lis klagade aldrig. Hennes energi och känsla för verkligheten räckte för dem båda. Hon lade fram hans kläder, kollade vantarna, knöt halsduken. Sen köpte hon bil och skjutsade honom eftersom han en gång sagt fel adress i taxin och åkt till Skarpnäck istället för Skanstull. De kompletterade varandra som filbunk och kanel.
Men när hon blev inlagd en vecka på sjukhuset, kom hon hem till misär: han hade ätit knäckebröd och druckit kranvatten hela veckan. Inget ur frysen hade rörts.
Utan dig har jag ingen aptit log Karl-Erik och såg ut som ett vilset barn.
Sonen blev precis som honom. Anders. Superintelligent men tystlåten och tankspridd. Anders intellekt uppskattades. Och så fann han en maka likadan en försagd Emmie från Dalarna. Men Mona-Lis var flockens naturliga ledare, särskilt när barnbarnet Axel föddes. Men så blev hon sjuk och sängliggandes.
Hemmet stod tomt och ensamt. Karl-Erik irrade omkring och förstod ingenting. Han kontaktade de bästa läkarna, var redo att lägga ut all de kronor han hade. Det hjälpte inte.
Mona-Lis led inte för egen del, utan för dem maken, sonen, barnbarnet. Hon bad om ett under, att någon skulle skydda dem när hon gick. Att sätta en orkidé i snömodden och hoppas att den skulle blomma ändå!
Då kom Birgitta, avlägsen släkting till läkaren, som funkade som sjuksköterska.
När Birgitta först klev in möttes hon av en nästan genomskinlig, spröd man, mjuk som nypudrad snö, som talade så lågt att man knappt hörde. Lägenheten låg i förfall; diskberg, smutsig tvätt, instängd luft.
På sängen låg Mona-Lis, utmärglad men med stora, vänliga ögon. Hon log när Birgitta kom, som genast kavlade upp ärmarna och satte igång.
Vid kvällningen glänste hela lägenheten. Doften av pannbiff och nybakta kanelbullar hängde i luften. Mona-Lis, renbäddad och fin, somnade nöjd. Karl-Erik försökte smyga ut i tunn vindjacka för att “uträtta ärenden”, men stoppades av Birgitta:
Hallå där! Ska du verkligen gå ut i februari utan ordentlig jacka? Din fru behöver dig frisk! Här, ta på vinterjackan, låt mig knyta halsduken. Mössa nu också! Och ut, men sjung en melodi! kommenderade hon.
Tårarna rann tyst på Mona-Lis. Det var ordning och värme nu. Birgitta, henne stormtrivs hon inte direkt med, men vilken kraft! Hennes bullriga stämma blandas med guld i handlingarna.
Tack Gud, nu är de i rätta händer, viskade Mona-Lis.
När det blev som värst, vågade Mona-Lis ta upp ämnet med Birgitta. Hjärtat i halsgropen började hon prata om livet och boendet. Birgitta bodde trångt med mamma och systerns stora familj i en tvåa i Solna. Det var stökigt och hon arbetade gärna långa pass. Hon hade fyllt 45, aldrig gift sig, någon romans men inte till altaret. Hon oroade sig inte ensam klarar hon sig.
Mona-Lis sa då:
Birgitta, när jag är borta, kan du hjälpa Karl-Erik? Jag testamenterar honom till dig bildligt talat. Han är så sjukligt godtrogen!
Birgitta blev först stum. Knappt hon hann försöka tacka nej innan Mona-Lis skakade på huvudet:
Snälla, ta hand om honom i början! Jag hade bett dig på knä om jag kunde! viskade Mona-Lis.
Birgitta lovade.
Snart gick Mona-Lis bort. Birgitta tänkte att detta är för vrickat. Folk kommer tro att hon gifter sig för lägenheten! Hon tyckte knappt om honom, och han inte henne. Men ett löfte är ett löfte.
En dag knackade hon ändå på, dörren gick upp. På golvet där Mona-Lis brukat ligga, satt Karl-Erik, höll hennes badrock i famnen och saknade så att hela kroppen skakade. Han såg Birgitta, grep hennes hand, tårarna rann.
Stackare Lida hade rätt Du klarar dig ju inte. Kom nu, så gör vi te och du får prata ut! och Birgitta satte igång.
Hon var barmhärtig och handlingskraftig.
Hemmet vaknade till liv. Karl-Erik väntade på henne varje dag. Gladde sig.
Sen bestämde jag mig för att flytta in. Tänkte: varför lämna honom ensam? Familjen blev faktiskt lättad mer plats hemma. Barn fick jag på köpet, bara större. Han är så snäll, och ekonomin är en saga för sig! Han tvingade mig att sluta som hemtjänstvikarie och ta hand om honom istället. Skvallerkärringarna muttrade, men jag satte dem på plats. Folk adopterar hundar och katter varför inte även människor? En övergiven, hjälplös själ, som en sköldpadda på rygg. Jag hjälper så länge jag kan. Han är god, Karl-Erik. Vi behöver nog varandra! Nu reser vi till sonen, han behöver hjälp med Axel! Och jag är glad tio barnbarn kan jag gärna passa, om det behövs! berättade Birgitta.
Då öppnande restaurangvagnens dörr, och där stod Karl-Erik i lång halsduk med ett fång blåklint.
Men varför har du gått upp, du är fortfarande svag! Jag måste hålla ögonen på dig hela tiden, se nu till att byta kläder när du svettats, och tillsammans gick de mot utgången, mot stationsdrömmen.
Birgitta! Jag köpte blommor till dig hos tanterna på stationen! Tycker du om dom?
Birgitta log rödare än lingon, lade handen på hans axel.
De klev av tåget först, hon släpande på den tunga kofferten, han med sin lilla bag. Hon höll honom så bestämt i jackan när folkmassan svepte genom vänthallen, rädd att han skulle försvinna. Och de log mot varandra, som om två solar gick genom Arvika, så solklart att hon ändå blev hans andra hustru.
