Den här historien utspelade sig under det fjärran 1995, när jag själv pluggade på Livgardets elevskola i Solna. Mitt i en ganska tråkig lektion blev jag plötsligt uppkallad till rektorn med order om att genast infinna mig på hans kontor. Väl där möttes jag av en kvinna i rummet. Hon såg djupt bedrövad ut, tårarna rann längs kinderna och hon försökte förgäves få stopp på dem med en blommig näsduk.
Vår rektor var en rakryggad general, sådan som hoppade bungeejump i lumpen och bar baskern som om han var född med den på huvudet. Man hade respekt för honom, lite små-rädd kanske men framför allt beundrade vi honom. Men den här dagen såg han ut som en överkörd älg. Han klev fram till mig med en suck:
Hörru grabben, nu pratar jag inte som chef, utan som kompis. Jag behöver din hjälp, sa han och tittade på mig, som om hoppet höll på att rinna ut lika snabbt som kaffet ur personalrummet.
Självklart! Vad ska jag göra? svarade jag innan han ens hann blinka.
Min systerson håller på att knäcka ihop, fortsatte han. För ett år sedan tog han examen här på elevskolan. Du borde känna honom, ni gick om varann i korridorerna. Han pluggar nu på Karolinska och allt gick åt skogen. Sista hoppet är din morfar kan du prata med honom? Kanske han kan kika på killen och fatta vad som händer?
Jag frågade inga frågor (man säger inte nej till en general i Sverige, inte ens för mer kanelbulle). Vi ringde direkt till morfar och ett par minuter senare satt vi i generalsvolvon och brände järnet ut mot Bromma. Till generals glädje hade morfar sin första semesterdag och vi hann fånga honom precis 30 minuter innan han skulle sticka till landet och börja odla sina legendariska jordgubbar.
Patienten följde med. Jag kände honom mycket väl, men kunde ärligt talat inte känna igen honom. Tom blick, stirrade in i väggen såg ut som att han fått en överdos gröt till frukost och liksom fastnat där. Man blev nästan lite skraj.
Vi landade snabbt hemma hos morfar. Han hälsade med sitt vanliga leende och satt och lyssnade tålmodigt när den gråtande kvinnan berättade om olyckan.
För sju månader sedan hade hennes son börjat på Karolinska. Plötsligt, mitt under en föreläsning pang fick han ett mystiskt anfall. Han blev inlagd på Danderyds sjukhus, undersökt från topp till tå, men läkarna kliade sig bara i huvudet. Så fort han blev utskriven kom nästa anfall. Och ett till… Och ännu ett. Ingen förstod vad som var fel. Morfar, som råkade vara en av Sveriges smartaste hjärnskrynklare och psykiatriker, blev deras sista hopp.
Och nu började det roliga. Morfar släpade med sig killen till sitt rum, och efter typ en kvart kom han ut själv.
Allt klart. Nu kan ni åka hem, sa han lugnt till mamman och generalen.
Men min son? Han måste ju få behandling! utbrast mamman, paniken i rösten tjock som ärtsoppa på torsdag.
Lugna dig, vi drar ut till min sommarstuga. Jag behöver hugga ved och det är ju rent slöseri att den här björnjätten till grabb ska stå sysslolös, svarade morfar.
Efter lite övertalning skickade han hem oss och styrde själv med patienten mot stugan utanför Nyköping.
En månad senare blev jag återigen uppkallad till rektorn. Samma kvinna satt där, men nu log hon som ett smörpaket i augustisolen. Bredvid henne stod den forna patienten, nu pigg och rask som om han druckit O’boy med dubbel dos socker. Han gick fram, skakade min hand och tackade. Det gjorde även generalen själv och det var inte så ofta han sa annat än Knäpp igen jackan, soldat. Killen som ingen lyckats hjälpa hade blivit frisk på mindre än en månad. För dem var det ett mirakel. Om de bara visste hur många sådana morfar fixat genom åren.
Någon vecka senare frågade jag vad som egentligen hade hänt med den där grabben. Det visade sig vara psykisk utmattning, ren och skär skolstressexplosion efter att ha försökt plugga in hälften av Karolinskas tentor på två veckor. Hans hjärna hade helt enkelt dragit ut kontakten och gått i viloläge.
Morfar fattade direkt grejen, skippade tabletter och tog istället med honom till landet i Södermanland. Där fick han hugga ved, bära vatten, klippa gräs och samla kottar istället för att läsa tjocka medicinböcker. Grabben blev så trött av allt kånkande att han somnade som en stock varje kväll. Efter ett par veckor var hans hjärna total-renoverad och fungerade bättre än på länge.
Allt som allt: ingen en enda tablett fick han. Bara gammaldags, hederligt svenskt kroppsarbete.
Så kan det gå när morfar botar fler hjärnor än större delen av Karolinska på en fisketur.
