När vi åkte ut till landet på semester tog vi med oss vår katt Gustav från Stockholm. Där ute på den lilla gården bodde redan hans bror Nisse. Nisse var lite speciell, med stora, runda ögon som stack ut det var just därför han hade fått sitt smeknamn. Ute på landet är folk inte så noga med artigheterna, om man säger så.
I början hade Gustav det tufft. Fastän Nisse inte var särskilt stor till växten, satte han snabbt Gustav på plats med riktig bondebrutalitet. Han jagade bort Gustav från matförrådet och fräste högljutt, som vissa gäster på Allsång på Skansen när de är missnöjda.
Så småningom gjorde Nisse ett typiskt misstag han började tro att han var odödlig, som en gammal stöddig kille i förorten, och gick till direkt attack mot Gustav. Gustav bemötte det hela nonchalant, likt en greve som viftar bort en besvärande gäst med sin solfjäder, och råkade ge Nisse ett rejält högerslag. Nisse fick plockas ut ur soptunnan efteråt.
På så sätt hamnade Gustav, lite mot förmodan, högst upp i kattens näringskedja. Här på landet är katterna praktiska varelser Gustav slapp fältarbeten enbart tack vare att det var vinter. Maten kom oregelbundet och enligt konstens alla regler. Gustav hade det svårt att vänja sig; i stan fick han mat på silverfat klockslag efter klockslag, med vår butler som artigt bjöd honom till bordet.
Stress och omställning väckte snabbt djuriska instinkter hos Gustav. Ofta hittade jag honom mitt i natten uppe på spisen, med huvudet nere i någon kastrull. Nisse stod vid pallen och vaktade, fräste vilt och signalerade så fort jag närmade mig. Gustav sneglade lojt på mig och berättade med ett mjau till sin bror: Inga problem, det här är en av oss du skulle bara se hur han smyger runt i kylskåpet om nätterna.
En dag tyckte vi att Gustav var redo, så vi satte ut honom i snön på gården. När han vände sig mot oss var hela ansiktet vitt av snö, och det låg en sorg i hans blick, som om han levt hela livet fel ungefär som Al Pacino i den berömda scenen i Scarface. Efter det fick han inte gå ut mer.
En kväll kom mina son Alvars vänner från grannbyn och hälsade på. Vi kurade ihop oss i vardagsrummet, och jag högläste för barnen ur Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa. Just när jag kom till avsnittet där stygga stymamman förvandlas till en svart katt och tassar skrämmande över golvet, öppnades vardagsrumsdörren med ett ihållande gnissel, och in steg Nisse med svansen ståtande.
Till allas olycka hade Gustav lyckats lära sin bror sitt signaturtrick att öppna alla dörrar med en vig tass. Vardagsrummet var litet, men vi och barnen lyckades ändå skingra oss som höstlöv för vinden. En pojke fick vi senare dra ut ur vädringsfönstret; mormor räddade honom från att trilla ut, och han var lyckligtvis stadigt matad.
Just det, det vore ju fel att inte nämna Nisse var nattsvart, kolsvart utan undantag. Man får väl ändå ge klassisk litteratur att den fortfarande kan göra outplånligt intryck på dagens barn, eller hur?
