Min låtsaskompis
Du, det har varit rätt mycket stoj runt Majlis de senaste tre dagarna i skolan. Hon har fått rykte om sig att kunna spå och vara någon slags expert på människor. Hela skolan verkar vilja ha lite av hennes kloka råd. Folk försöker snacka med henne utanför toan, slår sig ner bredvid henne i matsalen, kommer med kexchoklad, matteläxor och andra små gåvor men av nån anledning säger hon bara nej tack till allt.
Jag gillar Kalle i 5B. Tror du vi skulle kunna bli ihop och typ ha familj och så? drömmer Klara, en tjej i min klass, högt.
Skulle inte satsa på det. Kalle verkar ju gullig, men han sitter och petar sig i näsan och äter snorkråkor. Du lär aldrig gå hungrig, men annars har han inte mycket att komma med. Så där kan man ju inte leva hela livet, svarar Majlis medan hon äter sin kanelbulle och slurpar sitt te.
Usch, vad äckligt! Men vad säger du om Sigge då? Han är bäst i klassen och lär sig spela gitarr, säger Klara med ett litet drömskt leende.
Sigge plågar katter. Binder fast gamla konservburkar på svansen och jagar dem över gården. Han blir säkert elak, och du vet hur det brukar sluta när man börjar spela gitarr till slut sitter de allihop på någon sunkig pub och super.
Men hur vet du det här?
Har du någonsin sett en gitarrist dra ner på ölen? Och du, det är ändå för tidigt att bekymra sig om sånt där. Killarna sticker inte, de är kvar. Sköt matten först och sluta bita på naglarna annars får du mask i magen, säger Majlis och småskrattar.
Jag har inga kompisar. Alla kallar mig tjockis och ingen vill vara med mig, säger Oskar från 4C och skjuter bort Klara så att hon glider på bänken hela vägen bort.
På onsdag kan du anmäla dig till brottningen. Gå till gympasalen. Du kommer kanske inte att bli smalare, men de slutar i alla fall retas. Och förresten sluta knuffa den som kanske blir din framtida fru, säger Majlis och blinkar.
Majlis stoppar sin bricka på matsalsvagnen och går mot disken.
Majlis, tror du jag borde ta körkort nu i år eller vänta till nästa? frågar vår geografilärare Ann-Kristin lite försiktigt vid diskhon.
Ann-Kristin, för att ta körkort behöver man ha bil. Du kör ju fortfarande runt i din pappas gamla Volvo 244. Fattar du skillnaden?
Jo det kanske jag gör…
Majlis suckar och tvättar händerna.
Sälj den där skrutten och köp dig en bra cykel istället, gärna några schyssta shorts också. Om två månader skjutsar nån dig ändå till jobbet. Annars ta lån nu. Bolåneräntorna är låga och det är inte läge att bo kvar hos föräldrarna när man är trettiofem. Det säger jag som någon som vet.
Alla tittar förvånat på Majlis när hon lunkar iväg mot sy-slöjden.
Under slöjdlektionen när de andra försöker lista ut måttband och trä tråd i maskinen, har Majlis redan lagat sina byxor hemifrån, sytt in en kjol och virkat ett par sockor som hon sedan ger till slöjdläraren, för det är viktigt att gravida håller sig varm om fötterna. Läraren tackar, smiter snabbt iväg, och nästa dag bjuder hon hela klassen på chokladtårta för att tacka Majlis.
Hemma är Majlis lika speciell. Hon skäller på mamma för att ha köpt färdighackad köttfärs och ställer sig och gör egna köttbullar istället. På kvällen sätter hon sig och läser De tre musketörerna i soffan istället för att kolla på Youtube, och ibland viskar hon dessutom med någon fast ingen annan är i rummet. Pappa tittar utmanande upp från datorn, men får genast höra att han sitter och säckar ihop och borde ta och gå ut och skaka mattan istället för att surfa runt på tokiga hemsidor.
Snart börjar det gå rykten i skolan och lärarna blir oroade. De kallar in skolpsykologen och ordnar ett möte mitt under skoltid, hela lärarkåren inklusive rektorn är med.
Majlis, lilla vän. Är det så att någon mobbar dig i skolan? frågar skolpsykologen med skägg och glasögon.
Jag tycker det är mer mobbning att vår skola får flera miljoner i budget men i gympasalen finns bara en gammal plint och två meter rep kvar, säger Majlis torrt.
Alla i rummet tittar på rektorn, som plötsligt undviker blicken och lommar iväg via nödutgången.
Har du inga vänner?
Vänskap är ändå ganska luddigt, säger Majlis och pillar med sina flätor. Ena dagen leker ni kull på rasten, nästa dag står hon och diskar hos dig medan du försöker få till avdrag på skatten.
Men hallå, vilka skatteavdrag? Vem säger allt det där till dig?
Min kompis.
Aha! Så det är där skon klämmer. Kan du ta hit henne?
Hon är redan här, säger Majlis, helt lugnt.
Men vi ser henne inte. Vad heter hon?
Rut Viktorsdotter.
Jaså du! Och hur gammal är hon då?
Sjuttio.
Vad brukar hon säga mer till dig?
Att det är viktigt att borsta tänderna ordentligt, från tandköttet och ut. Att hunden på vår innergård inte är farlig utan bara rädd och hungrig. Att man aldrig får glömma släktingar. Och att ni i fem år har räknat ut fastighetsskatten fel ni borde kila till Skatteverket och dubbelkolla, ni har räknat på taxeringsvärde i stället för marknadsvärde.
Psykologen antecknar ivrigt, och just det om skatten sätter han ett extra frågetecken kring.
Till slut ringer de upp föräldrarna på högtalartelefon de är på jobbet.
Vänta nu! ropar pappa förskräckt i luren. Men så hette ju min mamma! Hon gick ju bort för tio år sedan
Rummet tystnar och man hör någon mumla en låg bön.
Precis. Tio år, och ingen har hälsat på. Det växer bara ogräs där och staketet håller på att rasa, muttrar Majlis lite surt.
Jo, jag har tänkt åka, men du vet det har aldrig blivit av stammar pappa skamset.
Samtalet avslutas.
Nästa dag åker hela familjen faktiskt till kyrkogården. Majlis har aldrig träffat sin farmor utan bara hört lite korta historier. De hittar knappt graven bland alla gravstenar som vuxit upp på det som en gång var en liten björkhall.
Majlis har med sig gula tulpaner som hon sätter i en plastflaska i gruset. Pappa rätar till staketet, och mamma rensar ogräset.
Pappa, farmor säger att du är en bra person men att du fastnat totalt i jobbet och på nätet, så du hinner ju inget annat inte ens umgås med mig, säger Majlis eftertänksamt.
Pappa rodnar och klappar henne på huvudet.
Säg att vi ska bättra oss, viskar han och stryker handen över farmors gamla blekta foto.
Hon är lugn nu och kommer nog inte att hälsa på mig mer. Men jag kommer att sakna henne så, för hon är så klok och snäll och rolig.
Så var hon alltid. Farmor såg alltid rakt igenom folk. Säger hon nåt mer?
Ja. Hon säger att din gurkdiet är trams. Vill du gå ner i vikt är det gymmet som gäller. Och att det var onödigt att öppna valutakonto man måste verkligen kolla upp sånt innan. Och om det där billiga betongen till grunden på bastun du beställdePappa skrattar, på sitt gamla, ovanliga vis, och tårarna rinner längs kinderna medan Majlis drar sin hand över stenens inskription.
Solstrålar letar sig fram mellan grenarna och klär graven i ett milt ljus. De står tysta tillsammans en stund. Ingen säger att de ska gå hem. Ingen försöker göra det märkvärdigare än vad det är.
På vägen mot bilen drar vinden tag i Majlis fläta, och hon vänder sig om. Hon kisar ut över det vippande gräset, ser en gammal kvinna med korpsvarta ögon och ett randigt förkläde stå längst bort på gångstigen. Kvinnan ler, vinkar, och försvinner mellan stenarna.
Majlis ler tillbaka och viskar:
Jag klarar mig nu, Rut.
Sedan går hon tillbaka till sin mamma och pappa, tar deras händeroch tillsammans går de hem, medan våren sakta gör sina egna spådomar.
