Kom in, mamma, vi har väntat på dig, sa sonen Viktor, medan svärdottern tog emot kappan och räckte ett par tofflor till svärmodern. Plötsligt förbyttes hennes leende till en orolig min.
Maria gick vidare in till vardagsrummet till de andra gästerna, och Lida nickade mot golvet. Viktor såg det också våta fotspår. De utbytte en snabb blick, men bestämde sig för att inte ta upp det just då.
Viktor och Lida hade nyligen fått tvillingar, och nu när småpojkarna vuxit till sig lite, ville de samla familjen för att fira denna glädjefyllda händelse.
Maria, som varit pensionär i flera år, hade själv stickat fina små plagg till barnen, eftersom hennes pension knappt räckte till mat och hyra något nytt i butiken hade hon inte råd med. Hon hade först inte velat komma, hon skämdes för sina magra resurser, men sonen och svärdottern insisterade på att en så viktig dag måste mamma vara med.
Pojkarna fick namnen Alfred och Sigvard, vilket gjorde Maria mycket glad. Hennes man hette Sigvard och hennes far hade varit Alfred, så sonen hade fört familjetraditionen vidare gällande pojknamn det värmde Marias hjärta.
Så söt han är, Lida, lik dig! Och han här är så lik dig, Viktor. Nej men, nu blev jag förvirrad, de är ju lika som bär, fnissade Maria och gick runt vaggan utan att kunna se skillnad på Alfred och Sigvard.
Viktor och Lida skrattade hjärtligt. Marias blandning av glädje och oro spred värme i rummet hennes reaktioner lockade alltid till leenden.
När gästerna hade gått började även Maria göra sig redo att gå hem. Lida såg på Viktor, och han vände sig till sin mamma:
Mamma, kanske du sover över? Det är sent och inga bussar går. Du kan hjälpa Lida med pojkarna de ska ju badas och nattas ikväll.
Om du vill det, min son, då stannar jag, svarade Maria.
Hon hjälpte Lida att plocka undan på bordet, diskade och satte allt på plats innan de tillsammans tog itu med barnens kvällsbad. I Marias ögon lyste glädje. Svärdottern lade lille Alfred i hennes famn, men Maria vågade knappt hålla honom han kändes så liten och ömtålig.
Mamma, du lyckades ju hålla Viktor utan att tappa honom! skrattade Lida.
Ja, men det var så länge sedan, jag minns knappt hur man gör, suckade Maria lite bekymrat.
Så la Lida Alfred i hennes armar, och han somnade på en gång, som om han kände den trygga famnen. Lida själv vyssjade Sigvard till sömns.
Maria fick ett eget rum för natten, men sömnen ville inte komma. Hon låg och lyssnade efter små ljud från Alfred och Sigvard; mormors oro höll henne vaken nästan hela natten, tills hon slutligen slumrade in strax före gryningen.
När hon vaknade hade Lida redan lagat frukost, och pojkarna sov fortfarande.
Var är Viktor? frågade Maria lite undrande när hon bara såg Lida i köket.
Sätt dig och ät, mamma, Viktor kommer snart, svarade Lida vänligt.
Strax därpå klev Viktor in genom dörren, bärandes på en stor kartong.
Det här är till dig, mamma. Öppna, sa Viktor och log.
Maria öppnade försiktigt lådan och fick syn på ett par nya stövlar. Hon blev ställd av överraskningen, nästan mållös.
Barn, de är alldeles för dyra, jag kan inte ta emot så dyr present, viskade Maria och fick nästan tårar i ögonen.
Dyrare än dig blir de aldrig, mamma. Ta på dig dem och var rädd om dig, sa Viktor ömsint.
Maria tog på sig stövlarna och förundrades tyst över hur barnen hade förstått att hon verkligen behövde nya skor hennes gamla hade gått sönder och var bortom all räddning, men pengar till nya hade hon inte haft.
Plötsligt grät ett av barnen, och mormor, nu i sina nya stövlar, rusade genast till pojkarna.
Du är fantastisk, tack, viskade Viktor till sin hustru. Jag hade aldrig kommit på det själv.
Det behövdes inte mycket tanke. Igår såg jag hennes blöta fötter och gamla stövlar, och förstod allt direkt. För oss är tretusen kronor mycket, men vi klarar oss, medan din mamma aldrig hade haft råd. Nu får hon något värmande, sa Lida och kramade honom mjukt.
Maria kände en sällsam värme, kanske av de nya stövlarna, men mest för att hon kände sig så älskad och viktig för sina barn.
