Vi försökte lämna dina saker till hittegodsavdelningen, noterade polisen. Men… Din katt är minsann en riktig kämpe. Släppte inte förbi någon. Ta nu dina saker och katten. Vi har fullt upp ändå här…
På varje järnvägsstation i Sverige finns vänthallar. Vissa ljusa och rymliga, andra små och trånga. I några står mjuka fåtöljer, i andra bara hårda bänkar. Alla är olika, men alla bär samma känsla det där oundvikliga väntandet.
Nästan alla som reser med tåg har någon gång kommit dit för tidigt, rädda att bli sena, bara för att sedan sitta där och vänta. Väskorna hopar sig runt fötterna, tiden makas långsamt fram, och man börjar stilla förbanna sin egen överdrivna framförhållning.
Så även den där dagen. Folk satt utspridda i väntesalen, försökte att inte möta varandras blickar. Någon bläddrade i Dagens Nyheter, någon annan försvann in i en pocketbok, men de flesta gömde sig bakom mobilernas skärmar. Några åt hastigt ihopslängda smörgåsar. Just dem gick han fram till
Vänthallen låg på bottenvåningen, med en egen dörr ut mot gatan. Kanske var det de goda matdofterna, som, sipprade ur påsar och väskor, som lockade honom.
Det var en stor, ruffig grå katt. Runt halsen bar han ett halsband med ett telefonnummer.
Folk viftade bort honom. Särskilt mammor som matade sina barn reagerade bryskare:
Nej, gå härifrån! Smutsig och säkert full av loppor. Du smittar bara mitt barn.
Katten suckade djupt och gick undan. Han tiggde egentligen inte. Han satte sig bara bredvid och tittade, tittade, tittade…
Han var så hungrig. Men han förstod sig inte på att be.
Bara några dagar tidigare hade han förts hit. Hans matte hade plötsligt gått bort, och arvingarna tänkte sälja lägenheten. En av dem fann på “en lösning” tog katten till Stockholms Central och lämnade honom där, med orden:
Här kommer du åtminstone inte svälta ihjäl, och så gick han.
Hur skulle man be om hjälp? Hur skulle han berätta för människorna att han var hungrig? Sådant kunde inte katten.
Så han satte sig bara tyst intill och såg någon i ögonen. Tog in de underbara dofterna som gjorde honom yr.
Men folk, redan slitna av denna väntan på tåget, ville inte heller bry sig om en herrelös katt. De längtade att bara lämna denna väntsal bakom sig, som en dålig dröm
En man hade kommit tidigt till stationen. Resan var kort natt på tåget, möte på kontoret i Göteborg, och sedan åter hem. Det var cirka fyrtio minuter kvar tills hans tåg skulle avgå. Uttråkad betraktade han de andra resenärerna och märkte katten just när en av mammorna skrek åt honom och viftade.
Katten skuttade vant åt sidan och satte sig längre bort. Hot och rop var han redan van vid.
Mannen såg halsbandet och tänkte att katten bara var bortkommen eller rymd, och att någon därhemma säkert oroade sig. Han tog upp de köttbullar hans fru packat för resan ur portföljen. Öppnade burken, drog in doften och log nöjt:
Oj, det här blir gott sa han med ett ögonkast på katten. Kissemisse, kom hit lilla vän. Jag ger dig gärna en bit.
Katten trampade försiktigt på stället. Han vågade inte riktigt tro på vänligheter.
Kom nu, var inte rädd, la mannen till. Jag gör dig inget ont.
Efter en stund närmade sig ändå katten, betraktade mannen misstänksamt. Mannen la försiktigt en köttbulle på ett servett ark. Katten jamade nästan ohörbart och åt, försiktigt, utan att spilla en smula.
Ja, du är hemkär, det syns, sa mannen.
Han såg numret på halsbandet och slog det. Men numret var avstängt.
Han svor tyst för sig själv. Tåget gick om tjugo minuter, och läget blev krångligare än han tänkt.
Vad gör man nu? Vad gör man nu? upprepade han för sig själv och såg sig om.
Maktlösheten kom över honom, och han ringde sin fru. Hans ord kom hackigt när han förklarade:
Vad gör jag? Katten är tam. Telefonnummer är ur bruk. Han irrar runt i vänthallen och alla skrämmer bort honom.
Alltid du suckade hon. Varför ska just du alltid hamna på konstiga äventyr? Vad är det med den där katten?
Förstår du inte, sa han. Alla kör bort honom. Och han kan inte ens be om mat.
Vänthallen, alltså? svarade hon.
Precis! sa han lättad.
Och ge mig numret på halsbandet.
Strax innan han gick till perrongen tog han med katten till ett hörn och lämnade hela lådan med köttbullar.
Vänta här, sa han och smekte kattens huvud. Min fru hittar dig, jag lovar.
Katten såg på honom den enda som sett, matat, klappat och talat milda ord till honom efter alla dessa dagar. Han buffade med huvudet mot mannens hand och jamade svagt.
Såja, vänta på henne nu. Hon hjälper dig
Nästa dag hade mannen fullt upp. Först på kvällen ringde han sin fru.
Nå, hur gick det? Hittade du kattens ägare? Gav du honom mat?
Jag letade hela kvällen Men genom numret fick jag veta: ägaren dog, arvingarna lämnade bara honom på stationen
Han blev tyst.
Jag åker igen i morgon bitti, lovade hon.
Jag oroar mig inte, sa han. Jag vet att du hjälper honom.
Jag hör hur lite du oroar dig morrade hon. Med ditt hjärta! Oroa dig inte. Nu ringer jag Malin och hennes man, så åker vi tillsammans och letar.
När han la på försökte han intala sig själv: “Det finns ju gott om katter på gatan. Man måste inte bry sig om alla…” Men oron försvann ändå inte. Just denna grå katts öde hade blivit viktigt för honom.
Han sov dåligt den natten. Han drömde hur han klappade katten över huvudet, försökte förklara saker, och katten bara såg på honom och nickade…
På morgonen ringde frun: de hade gått runt hela stationen, frågat städarna katten var borta.
En underlig skuld fyllde mannen. Han kunde inte förklara, men den höll i sig.
Han skyndade hemöver
På kvällen var han åter i sin hemstad. Istället för att åka hem, lämnade han väskorna hos en vänlig resenär och började leta efter katten.
Det han fruktade mest var att inte hitta honom, eller att det skulle vara för sent.
En och en halv timme sökte han genom hela stationen, letade i sopkärl och under buskar.
När det närmade sig midnatt anslöt hans fru, svärande över alltsammans.
Vid tvåtiden på natten, helt utmattade, slog de sig ned på en bänk vid ingången och tände varsin cigarett.
Benen värker, suckade hon.
Mmm. Vad ska vi göra nu?
Vila en stund, sen fortsätter vi leta. Var lämnade du vårt bagage?
Han slog sig för pannan:
På stationen… hos en person. Men den personen har åkt för länge sen!
Då får vi först hämta sakerna. Är de kvar, tar vi dem till bilen och letar sen vidare.
De gick genom hallen. Vid bagaget stoppades de av ett polispatrull.
Era väskor? frågade konstapeln.
Våra, svarade de båda.
Varför lämna dem bara så där?
Vi letade efter en katt, rättade de muntra i kör.
En katt? sa polisen och pekade mot väskorna. Menar ni den där?
Där, ovanpå resväskan, låg den stora grå katten.
Vi tänkte lägga sakerna i hittegods, fortsatte polisen. Men er katt är en riktig slagskämpe. Han fräste som en hund, släppte inte förbi någon.
Inte hade han försvunnit. Han hade bara gett sig av en stund. Nu, ta både katten och era saker. Vi har gott om andra bekymmer också.
Mannen gick försiktigt fram till katten. Denne reste sig genast när han såg den man som givit honom mat, klappat honom och bett honom vänta. Katten sträckte sig längtansfullt efter mannen och jamade lågt.
Mannen satt sig på bänken, klappade katten över ryggen och suckade av lättnad. Hustrun slog sig ner bredvid.
Alltid är det något extra med dig, sa hon och kysste hans vänstra kind. Du hittar alltid på något äventyr Nu, ta väskorna. Vi går.
Han tog resväskan och väskan. Hon lyfte upp den stora, magra och smutsiga grå katten. Denne jamade glatt, buffade henne med pannan, spann så det dånade och försökte slicka hennes kind.
Kvinnan skrattade och vek undan huvudet.
Hemma var det att först bada katten i varmt vatten, torka honom noga med frottéhandduk, ta av halsbandet och fylla en skål med rykande het kycklingbuljong.
På natten smög katten tyst in i sovrummet och lade sig vid kvinnans sida. Han buffade försiktigt med tassen, krafsade nästan omärkligt, som för att försäkra sig om att hon var kvar.
Hon lade handen på hans päls och viskade:
Sov du, lilla vän… Nu är du hemma.
Katten spann stilla och föll i djup sömn.
Även mannen somnade, drömde att de båda gick runt stationen igen och letade efter katten.
Och katten? Han drömde att han hela tiden egentligen letade efter just den där människan.
Och nere på stationen strök nu en liten röd kattflicka omkring. Hon såg oroligt på människorna och jamade dämpat. Men förbipasserande vände bort blicken och skyndade vidare.
De hade inte tid att stanna. Det finns ju så många katter i världen alla kan man inte hjälpa eller mätta! tänkte de och snabbade på stegen.
Så var det.
