Viktor styrde sin lastbil längs en slingrande landsväg utanför en liten svensk by när han plötsligt fick syn på en ung kvinna som stod ensam vid vägkanten. Skymningen hade redan lagt sig över det ödsliga landskapet och det var tydligt att de var de enda på mils avstånd. Viktor drog ner på farten och stannade intill henne.
Kan du köra mig en bit? frågade hon försiktigt, rösten darrig av kylan.
Ja, självklart. Det är knappt några bilar ute så här sent. Har du stått här länge? undrade Viktor, och såg hur hon knep ihop axlarna mot den bitande vinden.
Ja, länge svarade hon och tårarna trängde fram i ögonen. Hon började storgråta.
Full av förvåning betraktade Viktor henne en stund innan han försiktigt frågade:
Har det hänt dig något?
Snyftande började kvinnan berätta:
Jag heter Maja. Det är tjugondag Knut idag och hela landet firar, långhelg och allt. En kollega bjöd ut mig till hennes sommarhus utanför byn för att äntligen släppa bekymren och fira. Hon sa att hennes man skulle fixa grillat och att det skulle bli festligt.
När jag gick av bussen här vid lanthandeln bad hon mig att vänta några minuter, så skulle hon komma och möta mig. Du vet, jag har precis tagit mig ur ett jobbigt förhållande och tvekade först, men hon insisterade skulle inte sitta ensam i stan över helgen.
Men när jag tittade upp var det inga hus så långt ögat nådde, bara mörka fält och skog. Jag kom på att jag stigit av vid fel hållplats det stod på bussen Vallvik istället för Lindgärdet. Och bussen var redan på väg igen Jag ropade men chauffören hörde inte, och efter två timmar insåg jag att det var sista turen.
Inga bilar passerade. Jag övervägde att gå in till byn men valde istället att försöka lifta. Därför har jag stått här nästan tre timmar. Om du inte hade stannat Jag vet inte vad jag skulle gjort Tack, tack snälla.
Du får gärna säga du till mig, sa Viktor med ett mjukt leende.
Maja nickade svagt och ett litet skratt smet fram.
Viktor tyckte genast om Maja; hon verkade klok, jordnära och långt ifrån någon som tyckte för mycket om sig själv. Dessutom märktes det att hon var självständig.
Han stängde av motorn, vände sig om och räckte henne en påse.
Nu när du börjar tina upp ska du också smaka mammas potatisbullar, skrattade han. Hon bakar bäst i hela Gästrikland.
De delade på maten Maja hade med sig rökt korv, några ostskivor och en chokladkaka.
Det blev sent, och de gjorde sig i ordning för att sova i lastbilen. Maja lade sig i kojen ovanför, Viktor på sätet nedanför. Precis när lampan släcktes bröt hon tystnaden:
Viktor, har du fru eller flickvän?
Nej, svarade han kort.
Varför inte?
Kanske för att jag just träffat en fantastisk kvinna men inte hunnit säga det till henne än, log han i mörkret.
Jag förstår.
Nu sover vi. Jag måste hinna med leveransen imorgon.
Färden fortsatte i ett avslappnat tempo. Maja skrattade och sa att det var hennes första riktiga äventyr och att hon faktiskt nu var glad över att det blivit så här.
Under resan blev Viktor alltmer säker på att ödet förde Maja till honom.
När de till slut nådde Uppsala och parkerade utanför city, tog Viktor mod till sig.
Maja, får jag ditt nummer?
Och den där personen du just träffat, frågade hon småleende, hur blir det med henne?
Det är dig jag menar, skrattade han. Du har gjort starkt intryck på mig jag vill gärna fortsätta vårt oväntade äventyr om du också vill.
Det vill jag, svarade Maja, du är en genuin man. Hade inte vågat drömma om en så trygg och omtänksam hjälte.
Två månader senare, i april, satt de på rådhuset och sa ja till varandra. Så kan ödet slå till, alldeles oväntat, en mörk svensk vinternatt.
