Helena hade stått vid spisen hela dagen. Plötsligt ringde det på dörren. Släkten till Torbjörn kom, slog sig ner vid bordet.
Men var är köttet? frågade mostern.
Där borta står ju den fyllda gåsen, svarade Helena vänligt.
Mostern reste sig demonstrativt från bordet:
Det där går inte att äta. Vi åker hem!
Torbjörn reste sig genast efter henne:
Ja du Lev själv om du inte kan laga mat! Han började snabbt packa ner sina saker i en väska.
Hallå, Greta? Det är jag, Helena. Va? Säger ju Helena. Linjen är hemsk.
Varför jag ringer? Greta, jag kommer inte till er i år. Nej, inte till julen heller. Varför då? För vad spelar det för roll? Du har ju Stellan, din dotter med man och barn. Och jag då? Ska jag trycka i mig sallader och ta taxi hem till dubbla taxameter? Jag kan bara inte sova över hos andra, det vet du ju. Vad jag ska göra? Inget, tänkte lägga mig och sova, sa Helena i luren medan brus och knastrande störde samtalet. Hon brukade ju fira helgerna hos Greta de senaste fem åren efter skilsmässan.
Va? Ville du just ringa också? Ni ska iväg? Vart då? Till Göteborg, till Viktors faster? Trevlig resa och skön helg på er. Problem? Vem är på väg? Sanna? Vilken Sanna? Niece? Hallå? Vad håller de på med på televerket? Bo här några dagar? Du vet ju att jag inte gillar främmande folk hemma. Men okej, jag ställer upp, hon kan komma.
Och där försvann linjen Helena lade irriterat på luren.
Hon satt kvar, tänkte. Kanske var det ändå bra att hon slapp vara ensam i högtiden. Nu måste hon åtminstone laga någon sallad, tänkte hon. Själv hade hon klarat sig fint på smörgåsar, men gästen skulle ju bjudas på något bättre. Hon satte grönsaker på kokning och plockade fram dill och persilja innan hon föll i egna funderingar.
Tidigare, när hon var gift med Torbjörn, satt hon aldrig ensam så här. Redan den trettionde kom hela hans lantliga släkt till Stockholm. Och då började det. Köket gick inte att känna igen ånga, värme, och inte ens öppet fönster hjälpte. De kokade sylta, bakade pajer, stekte köttbullar i mängder. Allt var fett. Helena hann knappt springa med färdiga maträtter, antingen ut på balkongen med sillen eller sitta och skala potatis till Janssons frestelse. Hon fick sällan laga maten, inte efter den gången hon gjort en sallad på avocado.
Det där var ju sliskigt, rynkade Torbjörns moster på näsan och alla höll med.
Och där satt hon och tänkte senare, att det minsann inte var sliskigt, hos dem skulle det dränkas i majonnäs tills det droppade från skeden. Och gubbarna satte sig genast vid bordet med hembränt. Till tolvslaget på nyår orkade de sällan ens vara vakna.
På nyårsdagens morgon åkte alla släktingar hem, men hade först ätit upp och druckit allt som fanns. Helena stod kvar med kaoset efteråt. Resten av veckan gick åt till att diska, städa och skrubba. Och Torbjörn, han firade vidare ute på landet, kom hem några dagar senare, trumpen, orakad och sur. Lyssnat på släkten förstås alltid samma klagomål om att han gift sig med en kvinna som inte kan laga riktig mat. Och så blev det bråk. Så brukade han nämna sin gamla Vera, den Helena tydligen tagit honom ifrån. Hon stod ut, tänkte att kan hon inte laga fet mat med mycket fläsk, då är det så. Vad ska man göra?
Det enda som hjälpte var att ringa barndomsvännen Greta och beklaga sig. Greta, sprallig och praktiskt lagd, tröttnade och kom på en plan tvingade Helena ringa släkten och ställa som krav: i år lagar jag all mat till nyårshelgen, men ni kommer innan nyår. Tillsammans fixade vännerna hela dagen, gjorde lätta men mättande rätter. Släkten kom, slog sig ner.
Var är köttet? frågade mostern besviket.
Där är ju fylld gås, svarade Helena vänligt.
Och potatispurén? fortsatte mostern.
Mostern reste sig demonstrativt: Har du bjudit på gräs nu, eller? Kom nu, Leif, vi åker hem.
Alla reste sig genast, tog på sig ytterkläder och smällde i dörren.
Ja du pustade Torbjörn slutligen och viftade med händerna.
Vänta, jag följer med, ropade han efter släkten.
Glöm inte väskan, sa Helena och räckte honom en bag.
Klara dig själv då, tråkmåns. Jag blir inte ensam, men du? sa Torbjörn, kastade ner sina saker och gick.
När det började koka över på spisen, kom Helena till sans igen. Hon lyfte på locket och hörde ringklockan. Sanna, antagligen, tänkte hon och öppnade.
Förvirrat frågade hon:
Men var är Sanna?
En man runt fyrtio log ursäktande:
Jo, det är jag. Får jag presentera mig, Alexander Ivarsson, Viktors brorson. Jag dök upp som överraskning, men de har tydligen åkt till Göteborg. Ni är väl Helena?
Helena nickade kort och fick ur sig:
Men Greta sa att det var en niece.
Alexander log:
Det blev nog något missförstånd på linjen.
Helena mindes att samtalet bröt ihop och nickade:
Så kan det vara. Men stig på, nu när du ändå är här.
Och du behöver inte oroa dig. Jag har biljett tillbaka imorgon kväll, tidigare fanns inga platser. Jag stör dig inte länge.
Helena gick in i köket, hällde av grönsakerna och lät dem ånga bort på ett fat.
Alexander såg henne skoja:
Tänkte du fira nyår med bara en sallad?
Helena svarade rappt, ovan för sig själv:
Ska det vara full trerätters? Eller stort fat med potatissallad?
Han skrattade:
Jag är inte så. Tycker bäst om fisk.
Hon ryckte på axlarna:
Men fisk har jag ingen. Jag kan faktiskt inte ens laga det riktigt.
Alexander fick på sig jackan och utbrast:
Det där löser vi! Jag klarar det, vi ses snart, sa han och försvann innan Helena hann protestera.
Hon skrattade för sig själv åt den knasiga situationen väntade en äldre dam men fick en entusiastisk man.
Alexander var borta i nästan två timmar. Helena hann bli lite orolig, ändå var han från landet, tänk om han gått vilse. När det tillslut ringde på dörren igen, sprang hon för att öppna.
Vart tog du vägen? Jag blev orolig, började hon, men blev tyst.
I dörröppningen såg hon en liten julgran, och sedan Alexander med famnen full av kassar.
Behövdes det verkligen? frågade hon.
Alexander ställde granen mot väggen och log:
Kan väl inte bli nyår utan gran?
Helena drog in doften av kåda och skrattade:
Nu saknas bara clementinerna.
Alexander svarade:
Det är klart det ska vara clementiner och cider, det är ju tradition! Jag har fixat allt. Nu hjälps vi åt bär in allt i köket så sätter vi igång!
Sedan skrattade de tillsammans, pyntade granen och lagade maten. Helena, med ett leende, skalade räkor och fisk under Alexanders ledning. Hon tittade nyfiket på när han lagade ugnsbakad gös.
Vid tolvslaget var allt klart. Cidern öppnad, bubblorna steg i glasen. När klockan slog tolv skålade de:
Nytt år, nytt lycka! och drack ur. Sen satt de länge och pratade.
Du vet, när vi gifte oss var han en annan människa. Mjukare. Eller så trodde jag det bara? När man är kär ser man gärna förbi bristerna, log Helena sorgset. Sen blev det bara hårdare ord och kritik. Allt gör jag fel, allt jag lagar Men, nog om mig, berätta om dig. Är du gift?
Alexander suckade:
Inte längre. Vanlig historia. Kom hem från båten, hon var med en annan. Jag ska skilja mig när jag kommer tillbaka. Vi pratar bara om det dystra nu, ska vi inte gå på du och prata barnsligheter i stället?
Jag slog vad med killarna och klättrade upp i ett högt träd men tog mig inte ner. Satt och grinade tills farbror Sven från trean tog ner mig. Fick stå i hallen hela kvällen sen, skrattade Helena.
Och jag limmade fast rektorns stol i rektorsexpeditionen i plugget. Farsan jagade mig med bältet sen, sa Alexander och skrattade.
Hela natten berättade de så barndomsminnen och skrattade. Till slut gäspade Helena. Alexander log:
Nu har vi pratat oss trötta. Gå och lägg dig nu.
Sova? Jag måste ju plocka undan bordet.
Alexander nickade strängt:
Jag fixar det! Gå och sov.
Helena gav upp, gick till sängs och somnade nästan omedelbart.
Hon väcktes av Alexander nästa dag.
Helena, det är dags att gå. Kan du låsa efter mig?
Hon satte sig snabbt upp:
Redan kväll? Varför väckte du mig inte?
Han strök undan en hårslinga från hennes panna och log:
Du sov så gott, ville inte störa. Men nu måste jag gå, ska hinna till Centralen.
Helena följde honom till dörren:
Hej då då. Tack för sällskapet, sa hon lite vemodigt.
Alexander stod kvar ett ögonblick och frågade beslutsamt:
Får jag komma tillbaka någon gång? När jag är ledig.
Helena lyste upp:
Så klart! Jag väntar gärna
Han kysste henne snabbt och hann viska: Då ses vi!
Och Helena stod länge kvar med handen mot sina läppar, lyckligt leende. Tänk att man kan känna hela sitt liv för någon bara för att upptäcka att det kanske inte var rätt person. Och ibland möter man någon på en dag och det känns som ett helt liv.
Så är det vid nyår händer under. Med lite tur och en slump, kan det leda till ny kärlek och ett nytt liv.
