28 december
Idag har jag tillbringat nästan hela dagen i köket. Plötsligt ringde det på dörren Tommys släktingar hade kommit från Västerås och slog sig ner runt matbordet. “Var är köttet?” frågade faster Barbro och såg sig vaksamt omkring. “Där står faktiskt en fylld gås,” svarade jag artigt. Barbro reste sig demonstrativt från stolen: “Det där går inte att äta. Vi åker hem.” Tommy reste sig snabbt bakom henne: “Du är hopplös Klarar du inte ens att laga mat? Lev själv då!” Han började rafsa ihop sina saker i sin gamla Fjällräven-väska.
29 december
Jag ringde Galina. Det är alltid samma dåliga uppkoppling ute på landet. “Vad? Det är Elin, Elin här!” Hon hörde dåligt. Jag berättade att jag i år, faktiskt för första gången på länge, inte kommer till dem över nyår. Det är ingen idé, sa jag hon och Viktor firar ändå med dottern och hennes familj. Ingen idé att jag far dit, äter sallad och sedan betalar dubbla taxan hem i snöslasket. Nej, jag klarar inte att sova borta, det vet hon ju redan. “Vad gör du då?” frågade hon genom bruset. “Inget speciellt, ska bara försöka sova,” svarade jag och försökte låta samlad. De senaste fem åren har jag alltid firat hos Galina, efter skilsmässan från Tommy.
“Vad säger du? Du ville ändå ringa? Ni reser bort? Vart då? Till Göteborg, till Viktors moster? Lycka till och ha det fint, då!” Sen började ett problem. “Vem? Sanna? Vilken Sanna?” Det var nån släkting som ville bo här några dagar. Jag klarar egentligen inte att ha främmande folk hemma, men lovade till slut att hjälpa till, fast jag la på irriterad, för linjen bröts.
Efteråt blev det tyst i lägenheten. Kanske är det ändå bäst att inte vara ensam över helgen. Funderade på om jag skulle göra någon enkel sallad, eller i alla fall nåt tilltugg. Jag själv hade klarat mig på en smörgås, men nu väntade ändå en gäst. Kokade potatis, fixade dill och började tänka.
När jag var gift med Tommy blev det aldrig såhär. Redan den 30:e brukade hela hans släkt dyka upp från Dalarna. Köket förvandlades till ett ångande kaos. Det skulle kokas långkok, bakas bullar, stekas pannbiffar. Det var fett överallt och man hann knappt med. Salladen jag en gång gjorde med avokado blev totalsågad av Tommy och hans faster Barbro.
“Det där var äckligt,” sa Barbro, och alla höll med om det.
Men dom själva då, deras mat var alltid dränkt i gräddsås och flott, tänkte jag för mig själv. Männen satte sig glatt vid bordet och provade hemgjord snaps. De höll ut till midnatt med nöd och näppe.
På Trettondagsafton åkte alla efter att ha ätit upp och druckit ur allt. Jag fick ta emot det stökiga köket och städa och diska i en vecka, medan Tommy fortsatte fira på landet. Hem kom han butter, orakad och vresig. Jag fick alltid höra av hans släkt att jag inte kunde laga riktig mat, och bråk bröt ut. Han nämnde ständigt hans gamla flickvän Vera hon jag “snodde” honom från. Jag tog det hårt, för det var sant, jag kunde inte hans släktmat med fläsk och ister.
Den enda jag kunde beklaga mig för var min barndomsvän Galina. Hon stod inte ut med mina klagomål och hittade på ett test: Jag skulle få bestämma menyn när släkten skulle komma. Tillsammans lagade vi lätta men ordentliga rätter hela dagen. Släkten kom, satte sig, och Barbro frågade med besviken min: “Var är köttet då?” “Här är ju den fyllda gåsen,” svarade jag snällt. “Och potatispuré?” muttrade hon. Sedan reste hon sig: “Så mycket grovfoder. Kom nu, Fredrik, vi åker hem.” Alla reste sig och smällde igen dörren. Tommy suckade djupt: “Du klarar dig nog själv, tråkmåns. Du får vara ensam.”
När kastrullen började koka över, vaknade jag ur min tankebubbla. Då ringde det på dörren. “Det måste vara Sanna,” tänkte jag när jag öppnade. Men där stod en man, kring fyrtio, och log brett.
“Det är jag Alexander Ingmarsson, Viktors släkting. Jag skulle egentligen vara en överraskning, men dom for till Göteborg. Och du måste vara Elin?” Jag nickade kort och mumlade: “Galina sa en Sanna, men…” Han skrattade: “Du hörde nog fel.”
Jag släppte in honom motvilligt, han log och sa: “Oroa dig inte, har redan bokat tågbiljett till första januari, så jag stannar inte för länge.”
Jag gick till köket, hällde av potatisen. “Ska du fira med en enda sallad?” skojade Alexander. Jag blev irriterad: “Räcker det inte? Måste man ha kött och kött?” Han log: “Jag gillar fisk bäst faktiskt.” “Det har jag inte, och jag vet knappt hur man lagar det ens,” erkände jag.
Han klädde på sig igen och ropade: “Inga problem! Jag fixar det!” och försvann ut genom dörren.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt situationen. Jag väntade en äldre dam och så kom en energisk man istället. Han var borta i över en timme och när han väl kom tillbaka, hade han med sig en liten gran, matkassar och log: “Man kan ju inte fira nyår utan gran!”
Jag andades in doften och skojade: “Nu saknas bara clementiner.” Han skrattade: “Har köpt det och dessutom champagne! Hjälp mig nu, vi firar ihop!”
Sen stod vi skrattandes och klädde granen, lagade mat. Han visade hur man lagade ugnsbakad gös, jag skalade räkor och fixade sallad. När klockan slog tolv skålade vi med mousserande vin “Gott nytt år och nytt liv!” Och vi fortsatte prata långt in på natten.
“Du vet, när vi gifte oss var han en annan person. Snäll, mänsklig det tyckte i alla fall jag. Men när förälskelsen bleknat kom bara kritik och hårda ord,” suckade jag. “Och du då har du någon?” frågade jag tillbaka.
Alexander såg ner i glaset. “Inte längre. Klassisk historia, sjöman som kom hem till ett tomt hem. Lämnade in för skilsmässa direkt. Men vi ska släppa det nu låt oss skåla på riktigt och berätta barndomshistorier istället!”
Vi mindes pinsamheter högljutt, jag om att jag klättrade i ett träd och inte kom ner räddad av grannen från tredje våningen. Han hade limmat fast en stol i rektorns rum som barn “Det blev stryk!” skrattade han. Och samtalen pågick tills vi blivit riktigt trötta.
Alexander insisterade: “Låt mig ta hand om disken. Gå och sov!” Jag gav upp, gick och la mig och somnade direkt.
På morgonen väckte han mig försiktigt: “Elin, jag måste dra. Kan du låsa efter mig?” Jag ryckte till: “Redan dags? Varför väckte du mig inte tidigare?” Han rättade till en hårslinga och log: “Du såg så fridfull ut, ville inte störa. Nu måste jag hinna till Centralen.”
Vi gick till dörren. “Tack för sällskapet, Alexander… och för att du vände min nyårsafton till något vackert,” sa jag tyst. Han tvekade ett ögonblick, såg generad ut, men frågade sedan: “Får jag komma tillbaka någon gång? När jag är ledig?” Jag log brett: “Gör det, jag väntar…”
Han kysste mig hastigt, viskade: “Vi ses!” och gick.
Jag blev stående kvar länge och kände med fingrarna över mina läppar, småleende för mig själv. Det är väl ändå märkligt man kan känna någon i ett helt liv och ändå upptäcka att det inte var rätt. Eller så träffar man någon i precis rätt stund bara över ett dygn och det känns som man alltid känt dem.
Tro vad man vill, men på nyår kan det verkligen ske mirakel. Ett sammanträffande och plötsligt ett nytt hopp, ett nytt liv.
