Tack gode Gud! Du kom hem till slut! farmor andades tungt, men hennes ansikte strålade av sann lycka. Hon smekte mitt ansikte med sina magra, torra händer och lät dem sedan vila på täcket.
Vila lite farmor, bad jag. Vi har hela morgondagen på oss att prata loss.
Nej, Algot, log hon sorgset. Jag har bara bett om en sak: att få träffa dig igen. Mer behöver jag inte nu har jag fått se dig, fått krama dig. Nu vilar jag lite, sen kan vi prata. Hon slöt ögonen trött. Rut, ge pojken lite mat han måste vara hungrig efter den långa resan.
Farmor var inte pigg. Hon visste att hennes tid var knapp. Jag var hennes enda släkting och hon betydde allt för mig. Mina föräldrar hade försvunnit i misären, först sålde de allt smått de ägde, sen möbler, kläder och till slut lägenheten. De offrade bokstavligen sig själva. Farmor hann slita mig ur olyckan, såg till att jag gick klart skolan, fick mig att ta körkort både för personbil och lastbil, och såg till att jag mönstrade in. Och nu tog hon emot mig. Inte så som hon hoppats en gång i tiden, men som det blev.
Medan Rut farmors gamla granne och väninna bjöd mig på tomatsoppa i köket, låg farmor tyst med slutna ögon och valde sina ord. Hennes minne sviktade men hon strök sin älskade katt lilla Siv, som inte lämnat hennes sida de senaste dagarna, som om hon förstod att nåt var på väg att hända. Till slut ropade hon:
Algot, kom hit. När jag satte mig vid sängkanten började hon svagt: Jag hoppades få leka med dina barn, Algot, men så verkar det inte bli. Du blir ensam kvar. Det är tungt, men du kommer att klara det. Om du träffar en fin flicka släpp henne aldrig, välj henne för livet. Livet är hårt, det har det alltid varit och så kommer det nog förbli. Lek och lättsinnigt festande för inget gott med sig. Och framför allt: akta dig för brännvinet! Om en slås av det, får hela familjen lida. Du har många vägar att välja på, Algot välj den rätta. Farmor tystnade, som om hon mindes mina föräldrar, men fortsatte efter en liten stund: Lägenheten har jag skrivit över på dig så du har plats för en fru om det skulle bli så. Till begravningen la jag undan pengar, Rut visar dig var. Resten har jag satt in till dig på kontot, det räcker tills du kommer igång. Och så Siv, lämna henne aldrig åt sitt öde. Hon är klok och godhjärtad, du vet ju det var du som räddade henne som kattunge. Nu tror jag att jag fått sagt det mesta. Vila du lite, jag behöver också sova.
På morgonen vaknade inte farmor mer…
Jag började jobba som nätverkstekniker på förslag av vänner. Vi var ett gäng på sex, som drog fiberkabel och installerade bredband hos nya kunder. Slitsamt, men lönen var rimlig och känslan när jobbet var väl gjort gottgjorde tröttheten.
Hemma väntade Siv den lilla grå katten jag hittade åtta år gamla vid Kungsholmen, en regnig dag. Efter farmors död blev hon tyst och åt ingenting. Hon låg mest i farmors gamla favoritfåtölj och stirrade mot dörren, som om hon förväntade sig att farmor skulle komma in vilken minut som helst. Men dörren förblev tom.
Jag gjorde vad jag kunde för att få liv i Siv, pratade med henne om dagarna, lät henne sitta i mitt knä, försökte bjuda henne på godsaker. Det gick en månad innan hon visade någon reaktion.
Den dagen fick jag ut min första lön. Mina kollegor krävde att jag skulle “bjuda på något” en oskriven lag man inte får bryta. Jag bjöd ut dem på ett café, vi skrattade och hade kul, även om det blev lite för sent och med god dryck.
När jag väl kom hem, smått onykter, satt Siv i hallen och såg på mig med sina stora, klara ögon, sådär som bara en katt kan. Jag undvek hennes blick men hon gav sig inte. Till slut mjauade hon till, sorgset och försvann under soffan.
Lilla Siv, försökte jag urskulda mig, jag kunde ju inte neka, det var ändå de som fixade jobbet. Dessutom är vi vänner… Och jag undrade varför det kändes som om jag egentligen bad om ursäkt till min farmor.
Nästa kväll satt hon åter i hallen och när hon såg att allt var i sin ordning, kom hon och strök sig mot mina ben, nöjd och kelig. Hon åt med god aptit, följde mig genom lägenheten och sov sen tätt intill mitt bröst.
Du förstår mer än du visar, viskade jag. Men oroa dig inte, jag är vuxen nu och klarar mig. Det är bara de som har problem som tappar kontrollen med spriten. Och det rädslas jag nog mest för släkten, du vet Jag börjar nog se mig om efter ett annat jobb på firman är det alltid någon som föreslår en öl, och varje fredag blir det “bättre med en snaps”. Jag har sagt nej men de ser redan snett på mig. Måste försöka hitta något nytt. Sen har jag alltid drömt om att köra långt, men lastbilskortet räcker inte till för långtradare.
En fredag satt jag åter med kollegorna på café. De skålade ännu högre än annars. Jag beställde mineralvatten och kastade längtansfullt blickar på alla andra.
Vårt bord togs om hand av en ung tjej söt, blyg. Killarna bjöd in henne till bordet gång på gång, och till slut drog chefen tag i hennes handled för att få henne att stanna. Hon försökte få loss sig men förgäves han var för stark och för onykter.
Släpp henne, reste jag mig, rakt upp.
Stämningen blev tryckt säga ifrån till chefen var otänkbart! Han tappade greppet, flickan kom loss, drog sig undan men stannade i närheten, med ögonen på mig.
Caféets ägare en stor, rejäl man i smutsigt förkläde kom ut och fick snart bukt på situationen. Killarna lommade ut, sura, och gav mig långa blickar.
Stanna du ett tag, pojk, sa ägaren. De andra får kyla av sig ute. Han log vänligt mot mig. Varför håller du ihop med de där egentligen? Jag har sett dig du dricker ju aldrig. Vad får du ut av att hänga där?
Jobbet är ju ändå vår gemensamma sak, ryckte jag på axlarna.
Det kan du glömma, muttrade han och räckte fram handen. Jag heter Mikael. Sen ropade han på sin dotter: Tove, fixa lite te till oss! Och vila lite du, så länge det är lugnt.
Dotter? Jag såg efter flickan som försvann bakom disken.
Jodå, hjälper mig ibland på helgerna, nickade Mikael. Vi satt kvar, teet doftade gott och värmde hela vägen med sockerbitar i. Du ska nog se dig om efter nytt, pojk. De där gänget tär dig. Vad har du för papper?
Jag har ce-kort sedan lumpen, och hela värnplikten bakom ratten. Det har alltid varit drömmen långtradare. Men det är svårt att få in en fot.
Man måste börja någonstans! log Mikael. Jag har vänner i branschen. Börja hos mig ett tag, kör min Sprinter mellan Stockholm och Malmö. Hjälp till när det behövs, och får du smak på det så får du tips av mig om större bilar. Fixa utökad behörighet också.
Självklart, svarade jag, lättad. Mikael var stor och trygg och vänlig, och dessutom Toves pappa bara en sån sak.
Efter att Tove kommit in med mer te log Mikael: Skynda dig hem nu, Tove. Algot följer dig. Han blinkade roat när bådas kinder blev röda av förväntan.
***
Fem år senare körde jag min långtradare på en snöig E4. Bara tre mil kvar till Uppsala, där min fru Tove, lilla Maja och vår trogna gamla katt Siv väntade.
Vid vägrenen stod en man, tunnklädd och med stora problem.
“Han fryser ihjäl här,” tänkte jag och stannade.
Arne? kände jag igen honom när han satte sig tungt bredvid mig. Före detta chefen nu herrelös.
Han såg på mig med suddig blick: Jaha, det är du… Förr var jag chef, men den tiden är slut. De flesta av oss är borta. Olle frös ihjäl, Mårten drunknade, båda på fyllan. Kalle blev förgiftad av fönsterputs. Vi andra kämpar på, du vet…
Han tog en klunk ur sin illa luktande flaska och försökte le. Men visst, vi klarar oss…
Jag släppte av honom vid Stora Torget, såg honom gå, och tänkte med sorg i hjärtat på hans gamla skrävlande röst.
När jag närmade mig hemmet såg jag ljus i köket. Tove var vaken, väntade. Kanske var Rut på besök för att fika och prata minnen. Men nej, Maja sov redan i sin lilla säng under farmors fotografi. Hon pratade ofta med farmor om dagens lek, och om förskolan. Och även om farmor inte svarade, hade hon alltid lika snälla ögon på kortet, och det där leendet som förstått allt.
Siv satt i fönstret och blickade ut i vintermörkret. När hon såg mig, hoppade hon ner, svängde på svansen och sprang nyfiket mot dörren för att hälsa.
Jag är inte ensam, farmor, viskade jag och log mot mina fönster. Alla är hemma, vi är tillsammans, och du är också här, det känns så. Det här är min väg.
