Tack gode Gud! Äntligen fick jag uppleva detta! farmor andades tungt, men hennes ansikte strålade av genuin glädje. Med varsamma, torra händer smekte hon sitt barnbarns ansikte och lät dem sedan vila på täcket.
Vila nu lite, farmor, bad Jonatan mjukt. Imorgon har vi en hel dag tillsammans, vi kan prata hur mycket vi vill då.
Nej, Jonatan, log farmor sorgset. Jag bad bara Gud om en enda sak att få se dig igen. Nu har jag fått både se och krama dig. Mer behöver jag inte. Nu vilar vi lite, så pratar vi mer sen. Hon slöt trötta ögon och vände sig till vännen: Ellen, ge pojken något att äta han har rest långt.
Farmor var svag. Hon visste att hennes tid var räknad. Jonatan var hennes enda släkting, precis som hon var allt för honom. Hans föräldrar förlorade sig i spriten, först sålde de saker som gick att sälja, sedan möbler, till och med lägenheten, och till sist offrade de sig själva. Hon räddade honom ur eländet, såg till att han klarade skolan, fick körkort för både person- och lastbil och hjälpte honom göra lumpen. Idag mötte hon honom igen, om än på ett annat sätt än hon tänkt sig.
Medan Ellen en gammal granne och farmors väninna bjöd Jonatan på köket, valde farmor sina ord omsorgsfullt, så att de skulle landa både i hans hjärta och tankar. Men minnet var redan snårigt. Hon strök katten älskade lilla Smula, som knappt lämnat hennes sida senaste tiden, som om hon visste vad som väntade. Till slut kallade hon:
Jonatan, kom hit. När han satte sig på sängkanten talade hon lågmält: Jag hade velat leka med dina barn en dag, Jonatan, men det ser ut som det inte blir så. Du blir ensam nu. Det är svårt, men när du möter en fin flicka släpp henne inte, välj för livet, inte för stunden. Livet är aldrig lätt. Ingen tid har varit fri från bekymmer, så det gäller även nu. Passa dig för lättja och tomt nöje, men viktigast av allt: Håll dig borta från spriten! En i familjen dricker och alla lider. Det finns många vägar i livet, Jonatan, välj den rätta. Hon tog ett djupt andetag, kanske mindes hon Jonatans föräldrar, men samlade sig och fortsatte: Lägenheten har jag skrivit över på dig så att du har någonstans att starta livet med din fru. Pengar till begravningen har jag lagt undan, Ellen vet var. Resten är på ditt konto, det ska räcka ett tag. Smula, min kära katt, ta hand om henne. Lämna henne inte. Hon är klok, du vet ju det det var du som tog hem henne som kattunge Nå, nu tror jag att det var allt. Gå och vila, jag ska också försöka sova lite, vännen.
På morgonen vaknade inte farmor mer
Jonatan började arbeta som nätverksinstallatör tack vare tips från vänner. Gruppen var sex personer, de drog fiberkablar och anslöt nya kunder. Han var ofta trött efter jobbet, men lönen var bra och känslan av att göra något meningsfullt vägde upp det tunga.
Hemma väntade Smula den lilla grå katten han räddade för åtta år sedan. Efter farmors bortgång blev Smula låg och slutade äta. Hon satt dagarna i ända i farmors gamla favoritfåtölj och stirrade mot dörren, som om hon väntade på att husse skulle dyka upp.
Jonatan försökte muntra upp Smula, pratade länge med henne i soffan om dagarna, försökte locka med godbitar. Först efter en hel månad började Smula reagera igen.
Den dagen fick han lön för första gången. Vännerna krävde att han “skulle bjuda på krogen” en oavviklig tradition i gänget. Jonatan tog med sig alla till ett kafé, bjöd på både mat och dryck, men kom hem sent, lite berusad. Vid dörren mötte Smula honom. Han ville inte möta hennes stora, kloka gröna ögon. Jonatan undvek hennes blick, men Smula sökte honom ändå. Till slut förstod hon och jamade sorgset, gömde sig sedan under soffan.
Smulan, ursäktade Jonatan sig, jag kunde inte tacka nej till vännerna. Det var ju tack vare dem jag fick jobbet, och vänner är viktigt. Kanske bad han egentligen om förlåtelse till farmor, snarare än till katten.
Nästa dag mötte Smula honom åter vid dörren och märkte att allt var som det skulle, strök hon honom lyckligt runt benen, spann högt och åt med god aptit. Resten av kvällen följde hon honom troget, och på natten lade hon sig tillrätta vid hans axel.
Du förstår allt, viskade Jonatan, och klappade henne försiktigt. Oroa dig inte, jag är vuxen nu, och vuxna ska kunna stå för sina handlingar. Den enda gången de inte kan det, är när spriten styr dem. Det har vi redan sett arvet Nej, detta jobb får jag nog lämna, drickandet är för vanligt där det finns alltid en ursäkt: kalla dagar, fredagar, speciella glasets dag Jag tackar nej så gott jag kan, men folk har redan börjat ge sneda blickar. Bättre att hitta något annat, men vad? Jag har alltid velat bli långtradarchaufför, men mitt körkort räcker inte, och vem skulle ge mig ansvar för ett stort ekipage?
På en ny fredag satt Jonatan med gänget på kafé. Alla festade loss för veckans slut. Jonatan valde mineralvatten och såg vemodigt på sina överförfriskade kollegor.
Det var en ung, söt servitris som jobbade vid deras bord. Gänget försökte gång på gång bjuda henne, och när chefen drog henne i armen försökte hon förgäves komma loss. Han var stark och märkbart berusad, förstod inte sin egen kraft.
Släpp henne! sa Jonatan och reste sig. Allting tystnade. Att höja rösten mot chefen var otänkbart! Det räckte för att han skulle släppa greppet. Servitrisen drog sig undan, stannade nära och såg oroligt på Jonatan.
Situationen avväpnades när ägaren av caféet, en reslig mustaschprydd karl i kockrock Lennart kom ut i lokalen. Gänget gjorde sig redo att gå, men slängde bistra blickar mot Jonatan.
Stressa inte, grabben, stoppade Lennart honom. Låt dem få lite frisk luft, kanske tankar de om. Han log vänligt: Varför hänger du med dem? Du dricker ju inte ens, jag har sett det. Vad får du ut av det?
Det är jobbteamet svarade Jonatan snabbt. Vi jobbar ihop, vi umgås.
Strunt i det, muttrade Lennart och presenterade sig. Det är ingen gemenskap. Du är värd bättre. Linnea, kan du fixa en kanna te till oss? Så får vi prata i lugn och ro.
Var det din dotter? Jonatan såg efter Linnea.
Javisst, hon hjälper mig efter skolan. De slog sig ner tillsammans vid bordet, avnjöt doftande te i porslinskanna. Men du, Jonatan, nu får du byta jobb. Där kommer du gå under annars, eller så fastnar du på flaskan. Vad har du för erfarenhet?
Jag har haft körkort länge, körde även i lumpen, drömmer om långtradarjobb men vem tar mig?
Ali, inte på en gång, nickade Lennart, men jag kan hjälpa till, känner några riktiga långtradarchaufförer. Under tiden får du jobba här, köra vår transportbil mellan städer så ser vi sen när du kan ta storbilsbehörighet.
Jag är på! log Jonatan. Han gillade Lennart, stadig, trygg och vänlig. Att han också var pappa till Linnea gjorde saken ännu bättre. Lennart märkte att Jonatan sneglade på Linnea och log:
Sluta för idag, Linnea. Tack för hjälpen! Jonatan kan följa dig hem. Han noterade med nöje hur båda rodnade lyckligt.
***
Fem år senare körde Jonatan ett lastbilsekipage längs en frostig E4. Hemma i Sundsvall väntade hans fru Linnea, lilla dottern Maja och deras åldrade katt Smula. Trettio kilometer kvar till värmen.
Vid väggrenen såg han en ensam man i tunn jacka, olämplig för vintern. “Han fryser ihjäl här ute,” tänkte Jonatan och bromsade in.
Allan? kände han genast igen när mannen klev in och satte sig bredvid.
Jaså, det är du sluddrade förrföraren, som nu såg ut som en spillra av sitt forna jag. Var chef, ja, men det är slut med det. Gruppen finns inte längre, folk har försvunnit, några super ihjäl sig, någon gick igenom isen, en annan förgiftade sig resten sliter där de kan. Han halade upp en flaska sprit, tog en klunk. Äsch, vi klarar oss väl
Jonatan släppte av honom nära centrum, såg honom försvinna med en sorgsen känsla. Med en vemodig suck mindes han den gamla “hårdingens” berusade skryt
Väl hemma såg han ljuset i köksfönstret. Linnea väntade honom vaken. Ellen hade nog kommit förbi på besök, kanske lekt med Maja. Fast dottern låg redan och sov i sitt rum, under fotografiet av farmor, som Maja gärna berättar sina dagliga händelser för. Kanske svarar fotot aldrig, men de snälla ögonen ler, alltid förstående. Smula satt på fönsterbrädet och spanade in i vintermörkret, men reste sig nu, sträckte upp svansen och tassade iväg för att välkomna husse i dörren.
Jag är inte ensam, farmor, viskade Jonatan och log mot sitt upplysta köksfönster. Alla är samlade, vi är tillsammans även du är med oss. Det här är rätt väg för mig.
Livets väg kan vara krokig och tung, men du har alltid valet att gå den med värdighet och tillsammans blir även den svåraste vägen ljusare.
