Veronika kunde aldrig riktigt hitta sin lycka. Snart skulle hon fylla fyrtio, och ändå var hon fortfarande ensam. Och ändå hade hon allt från början: både hjärna och skönhet. Ett bra jobb, hög lön, men det där kvinnliga lyckan den fanns ingenstans.
Anna Frid och Ivan Markesson hennes föräldrar oroade sig alltid för dottern. Deras stöd var mest av det känslomässiga slaget; ekonomiskt klarade hon sig helt själv, kunde tvärtom hjälpa dem. Fast de vägrade alltid ta emot.
Bo hos oss, älskade dotter! Här finns gott om plats! Och spar pengarna, de kommer du att behöva när du hittar din lycka! brukade Anna och Ivan säga.
Varje kväll tyckte de synd om sin lilla Nika när hon trött kom hem från jobbet:
Ingen bryr sig om dig, stackars barn, utom vi! suckade modern.
När vi inte finns längre, kommer det bli tungt för dig! Du måste hitta din lycka! fyllde fadern i.
Och så satt de där, tre stycken, framför teven. År ut och år in gick det så, jakten på lyckan fortsatte framför teven. Så tråkigt att man bara ville gäspa.
Det var märkligt när pappa pratade om när vi inte finns längre! de var ändå unga när Veronika föddes, bara nitton gifte sig av stor kärlek! Knappast dags att tänka så än, tyckte hon.
Veronika hade själv, under sin studietid i Uppsala träffat en kille Viktor. Han var stor och lite klumpig. Rolig var han gick, råkade han välta eller tappa något.
Anna Frid brukade kalla honom Viktor Katastrof och retade honom hjärtligt. Ivan Markesson härmade hur Viktor snubblade fram och försökte fånga upp allt han tappade.
Nej, dotter, en sådan klantskalle är han! Allt han rör vid blir till spillror! Han är inte din lycka, försökte de vänligt styra bort henne från Viktor.
Efter ett tag började även Veronika själv tro att Viktor var en hopplös typ.
Men hennes föräldrar hade fel då. Han avslutade sina juridikstudier, startade egen advokatbyrå, gifte sig med en flicka som tyckte hans fumlighet var charmig. Viktor behövde bara utrymme så nu bor de på landet i eget hus.
Nikas lycka är nog där ute någonstans! Försök hitta den! tröstade Anna och Ivan sin dotter och sig själva.
Familjen var ändå varm och fin. För några månader sen reste de tillsammans till Thailand. På kvällarna satt de nu ofta och tittade på bilder: hur de badade, solade, och vad de åt och drack. En riktig semester!
Där, på hotellet, träffade Veronika en man som hette Roman, från Minsk.
Och även denna friare hånades av föräldrarna:
Jaha, så vi fick plötsligt in romanser med Roman från Belarus! skämtade Anna Frid.
Och Ivan stack en kudde under tröjan och vankade omkring i hotellrummet och skojade om att Roman var stor och rund.
Veronika blev irriterad. Roman var inte tjock, bara storväxt. Och kul att prata med han kunde så mycket om stjärnhimlen, på kvällarna visade han henne konstellationerna. Trots föräldrarnas åsikter lämnade hon honom sitt nummer.
Men väl hemma i Uppsala, när Anna Frid upptäckte att Roman och Veronika höll kontakt, sade hon:
Semesterflirtar, det leder aldrig till något! Inget bra kan komma av det.
Det spelade ingen roll att varken Veronika eller Roman hade familj. Allt som spelade roll var att det var en semesterromans.
Leta vidare efter din lycka, dotter! Vi finns alltid här för dig, du kan alltid räkna med oss! försäkrade Ivan.
Sommaren tillbringade de traditionsenligt tillsammans på lantstället vid Mälaren. Natur, fika i trädgården under äppelträdet, grillkvällar och egenodlad mat. Grannarna brukade komma över. En dag kom grannens son Daniel ut från Stockholm, med en pojke, Anton, fem år. Ljusblonda båda två, klarblå ögon och fräknar. Store öron som stack ut på samma sätt.
Senare berättade grannarna att Daniels fru lämnat honom för en företagare Anton blev kvar hos pappa, eftersom affärsmannen inte vill ha någon annans unge hemma, särskilt inte en kopia av pappan.
Veronika blev varm om hjärtat, de båda pojkarna var så rörande. Mellan Daniel och henne gnistrade det till direkt. Anton sökte sig till hennes sida med all barnslig ömhet.
Anna Frid började genast skämta elakt om dotterns nya intresse:
Daniel åt upp all vår morot, men sparade en! De är väl hitbjudna bara för att frälsa dig, dotter! Vad ska du med en man med släp!
Han är en förlorare, sa pappa. En bra kvinna lämnar inte en bra man, särskilt inte om det finns småbarn.
För första gången stod Veronika emot sin far:
Just därför, pappa! En kvinna lämnar bara sitt barn hos en man hon litar på som inte super ner sig, någon som tar ansvar!
Nej, Nika, det där är inte din lycka! Vi vill ju ha våra egna barnbarn, små händer att hålla i och små fötter som stampar i huset
Hennes föräldrar stängde in sig, slutade prata med grannarna, deklarerade högljutt vad de tyckte. Efter det slutade alla mysiga kvällar i trädgården.
Anna och Ivan satt kvar och drack te under äppelträdet och suckade över att Gud inte givit Nika någon lycka. Så förflöt sommaren i vemod.
Men Veronika älskade Daniel och Anton med hela sitt hjärta. Och föräldrarna älskade hon också ville aldrig göra dem besvikna. Hon kände sig skyldig att hon förälskat sig i någon som inte passade in i deras bild.
De återvände till lägenheten i Uppsala när säsongen var slut. På hösten låtsades Anna och Ivan att Daniel och Anton aldrig funnits.
En grå dag såg Veronika en liten rödhårig kattunge på gatan. Han satt, dumdristigt, under ett bilhjul i regnet, liten, genomblöt, jamandes ynkligt. Inga föräldrar, inget hem precis som lilla Anton. Kattungen kunde när som helst bli överkörd.
Veronika sträckte instinktivt ut armarna, lyfte upp den lilla olyckan och gömde den under jackan. Det spelade ingen roll att den var blöt och smutsig. Hon ville bara värma katten med sin egen kropp.
Hon tog hem katten, torkade den med handduk, serverade mjölk i en skål. På golvet i köket satt hon och såg på hur kattungen slukade mjölken, rosa tungan gick som en motor.
Stackare, du är hungrig! tänkte hon.
I köksdörren dök Ivan upp med DN under armen, tätt följd av Anna. De stirrade på katten, utan minsta rörelse av värme i blicken bara upprörd förvirring.
Och vad ska vi göra med den där?!
Katten gäspade nöjt, valde ut en plats och gjorde snabbt en pöl på golvet. Veronika hann inte ens ta fram servett innan Anna skrek:
Ta bort det där monstret genast! Han förstör hela lägenheten! Förstör möbler, river tapeter! Ivan, säg till henne! Våra hem är inget kattpensionat!
Vi kommer ju stinka katt! Ingen respektabel människa kommer vilja hälsa på! instämde Ivan.
Mamma, pappa, han är ju bara en liten bebis! Vi köper en klösbräda, lär honom gå på lådan. Se så söt han är! försökte Veronika. Allergi hade ingen och lägenheten var stor som en gympasal.
Nej! Nej och åter nej! fräste mamma.
Se så, dotter! Skänk bort den, lämna in på katthem! Hotas med insändare i tidningen om de tvekar! Ivan viftade med sin DN som för att skrämma bort katten.
Veronika plockade tyst upp kattungen, gick ut och slog igen dörren. Hon hade ont. Hur kunde det blivit såhär ingen familj, inga barn, ingen egen bostad när hon snart fyller fyrtio. Inte ens en katt fick hon ha ifred. Hon ville ha ett eget hem, om så bara ett litet rum, där hon kunde vara sig själv.
Istället för att åka med katten till katthemmet gick hon till första bästa mäklare. Där hittade hon snabbt en liten etta där det stod husdjur tillåtna.
För första gången i sitt liv kände hon sig som hemma. Först shoppade hon allt katten behövde. Veterinären kollade, det var en liten honkatt på två månader. Nika döpte katten till Fröken Fräken.
Och på något sätt blev livet genast lite, lite ljusare. Och när hon såg på Fröken Fräken tänkte hon alltid på lilla Anton och på Daniel.
En dag ringde det. Veronika väntade sig inte samtalet ivar och Anna hade ju trasslat ihop sig ordentligt med grannarna! Men Daniel ringde ändå! Låtsades som ingenting:
Hej Nika! Hur är det? Anton vill hälsa på dig!
Veronika log, mindes hans fräknar och stora ögon.
Nika! Vi saknar dig! Kan du komma och hälsa på mig och pappa? ropade en liten röst i luren.
Såklart, men jag har en katt nu. Får jag ta med henne?
Daniels röst var glad: Ta med hela cirkusen om du vill! Vi hämtar dig, bara säg var du bor!
Så hittade Veronika sin lycka mot alla odds, blev hon lycklig tillsammans med Daniel, Anton och Fröken Fräken. Och snart skulle Anton bli storebror eller storasyster, vad spelar det för roll?
Föräldrarna glömmer hon inte. Kärleken till dem har inte minskat, även om deras lycka såg annorlunda ut. Hon ringer ofta till Anna och Ivan, bara för att berätta att hon är lycklig.
Visserligen inte på det sätt de önskade sig. Men ändå hennes egen lycka!
Och kanske, en dag, förstår Anna och Ivan och accepterar deras dotters egen sorts lycka. Kanske får de då hålla små barnhänder i sina och höra små fötter springa i lägenhetenEn söndag packade Veronika en liten väska till Fröken Fräken, spände fast henne i sin nya transportbur och tog bussen till Daniel och Anton. På gården väntade de, i blåsten, två ivriga gestalter och ett barnansikte som sken upp så snart han fick syn på henne. Anton släppte sin boll och rusade fram för att krama henne och katten, som han genast förklarade skulle heta Minisyster.
De gick in tillsammans. En värme slog emot henne, sådär som i gamla sångtexter, men alldeles verklig. I köket satte Daniel över kaffe. Anton torkade regndroppar ur pälsen på Minisyster, ivrigt viskandes hemligheter till henne.
Veronika såg på dem. Hon såg stugan och de små handen som hjälpte, såg den skrapiga, glada rösten, såg Daniel sträcka sig efter hennes hand. Och just där där fanns inget saknat, inget som fattades henne. Sorgen över det omöjliga släppte, saknaden efter föräldrarnas godkännande klingade bort som en envis vind.
Kvällen föll och katten sov i Antons famn. I fönstret lyste de första lamporna ute på gatan. Det blev tyst, sån där stillhet när allting är lagom och rätt. Veronika visste kanske för allra första gången att hon inte längre satt och väntade på något. Hon levde redan sitt liv.
Benägen att börja om, benägen att förlåta, skrev hon en rad till sin mamma: Jag har det bra. Jag är hemma. Hon klickade på skicka.
Bakom henne kunde hon höra skratt, känslan av en familj svårt vunnen men ändå hennes. Nu var hon hemma, på riktigt. Och lyckan den visade sig inte genom perfekta fasader eller rätt svar, utan varje gång två händer möttes över rykande tekoppar, i en pälstass över kinden eller i ett barns plötsliga skratt.
Där, i allt det lilla, fylldes livet till brädden.
