Elin kommer hem tidigare än planerat, lastad med godsaker från sina föräldrar. Hon tänker överraska sin man, men istället för ett varmt välkomnande skickar Henrik ut henne till affären. Följderna blir helt oväntade.
Den tunga kassen skär in i axeln och ett litet rop undslipper Elin. Ryggen värker, den har blivit hennes trogna följeslagare de senaste månaderna. Och nu, i sjätte månaden av graviditeten, sätter sig det extra mycket. Hon sätter varsamt ned kassarna på den trasiga asfalten vid busshållplatsen.
Elin andas tungt ut. Barnet där inne protesterar med sparkande rörelser. Hon har rest hem från föräldrarna tre dagar tidigare än överenskommet, bara för att hon längtat så mycket efter Henrik. Sista milen på bussen har hon nästan räknat lyktstolpar, så hon vill hem.
Tänk om Henrik anade nåt? Säkert har han ingen aning om att hon redan är här bara tio minuters promenad från deras dörr i centrala Uppsala. Vägen till porten känns ändlös. Kassar fyllda med mammas inlagda gurka, pappas älgkött, syltburkar och höstäpplen väger som bly.
Efter femtio meter stannar hon. Det går bara inte. Ryggen bär inte mer idag.
Hon hittar telefonen och ringer Henrik.
Hej älskling, viskar hon trött när han svarar.
Elin? Vad har hänt? utropar han nervöst.
Inget har hänt. Jag är bara här! Står på hållplatsen utanför, kom ner och möt mig. Kassarna är för tunga, mamma skickade med så mycket.
En märklig tystnad följer. Elin ser på skärmen, om samtalet brutits.
Du är här nu? på busshållplatsen? Men vi sa väl torsdag?
Ville överraska, suckar Elin. Blir du inte glad? Jag är trött. Kom bara.
Men vänta! Ruska inte hem. Alltså… Elin, vi har INGENTING hemma. Jag åt sista makaronerna igår. Kan du svänga förbi ICA runt hörnet? Köp lite oxkött, gärna svenskt. Jag tog ledigt idag, tänkte laga riktigt lunch till dig. Vill ju ge dig en fin start.
Men Henrik, jag är gravid, står här med två jättekassar och ryggen håller på att gå av, får hon ur sig. Det finns väl potatis hemma och ägg, vi klarar oss! Kom hit bara, jag vill sova och äta.
Nej, men du förstår inte. Jag vill göra det perfekt! Det är bara två minuter dit. Handla lite kött och färsk potatis, den gamla håller på att gro Be någon hjälpa dig bära, annars ta det försiktigt. Snälla, det är för oss båda. Jag fixar klart det sista här.
Elin ser på sina röda, ömma händer. Något bittert och hett drar igenom bröstet.
Men har du blivit tokig? får hon fram Du menar allvar med att JAG, just nu, ska gå till affären med kassarna, bara för att du vill laga lunch?
Kan du inte bara själv springa ner?
Men jag har redan börjat alltså, förbereda! Om jag går nu blir det kaos. Bara lite kött, 800 gram typ, och en påse potatis. Jag väntar här!
Han lägger på. Elin stirrar på den svarta skärmen. Va? Hon vill bara gråta där mitt på hållplatsen under kallt februarisken ljus. I stället för kramar blir det vända till ICA. “Tänk om han faktiskt har planerat något extra speciellt?” tänker hon. Hon suckar, tar kassarna och linkar iväg.
Elin släpar vagnen i gångarna. Den trötta kassörskan slänger medlidsamma blickar. Oxköttet känns dubbelt så tungt idag, likaså potatispåsen. När hon kommer ut känner hon inte händerna längre. Fingrarna är stela krokar.
Mobilen ringer igen.
Har du köpt? Henrik låter glad.
Ja, jag är vid porten nu. Släpp in mig.
Stopp! Gå inte upp! Vänta på bänken utanför, tio minuter bara.
Men är du allvarlig? Jag orkar verkligen inte stå mer! Vrider hon fram mellan tänderna.
Saken är inte klar! Tio minuter, max fem! Annars är allt förstört. Sätt dig.
Elin sjunker ner på träbänken invid porten, kassarna smäller i marken. Hon vill mest kasta köttet rakt genom deras fönster på tredje våningen.
Tio… tjugo… trettiofem minuter går. Hon hinner tänka på blommor, frukost på sängen, någon fiolspelare i hörnet. Inget i världen är värt att låta henne såhär varken blommor eller nystädat.
Till sist, efter drygt en halvtimme, gnisslar porten. Henrik kommer ut en rätt fånig syn: tröjan ut-och-in, svetten i pannan och rufsig i håret.
Oj, du sitter här? säger han leende och tar kassarna. Är du sur? Titta på vädret… ja, eller, nu så… Kom!
De går till hissen. Henrik nästan studsar av iver. Dörren svängs upp. Elin möts av en bitande doft av klorin och “Ocean Breeze” billig doftspray.
Hon tittar in i vardagsrummet, köket, badrummet. Allting luktar rent, sakerna prydligt staplade och damm i hörnen bortstädat. De små dalahästarna står ensamma i bokhyllan. Golvet är nytvättat, fläckvis fortfarande blött. Det ser nästan sorgligt tomt ut.
Nå? Henrik lyser som en ny pollett. Bra va? Överraskning!
Elin vänder sig långsamt om.
Är det allt? säger hon lågt.
Allt? utbrister Henrik. Jag har slitit i TRE timmar! Skurat golv, torkat damm, diskat, wc-blänker. Ville att du fick komma hem till rent och slippa tänka på något. Du kom för tidigt, annars skulle allt varit klart! Jag ville visa att jag kan. Istället står du där sur.
En klump växer i Elins hals.
Så du menar att för en städning tvingar du mig bära kassarna från butiken? Du orkade inte möta mig för att moppa golv?
Jamen! Jag ville bara väl! Du säger ju jämt att jag inte hjälper till hemma. Nu fick jag chansen att bevisa men tiden räckte inte, så jag bad dig handla och vänta! Istället för tack är du arg. Inte ens bröllopsdagen var det så rent här!
Ja, och till vilket pris? flämtar Elin. Jag fick vänta ute på bänken. Fötterna värker, jag fryser. Att köpa kött när jag nästan svimmade Henrik, det här är inget överraskning, det är taskigt!
Taskigt? Henrik far runt i köket. Förlåt då att jag inte är perfekt! Du tänker bara på dig själv! Jag har inte sovit på hela natten, tänkt på hur du ska bli glad ändå är du besviken.
Elin gömmer ansiktet i händerna.
Du fattar ingenting… snyftar hon. Du satte ett rent golv framför mitt välmående.
Vadå plintlistan! skriker Henrik. Du förstörde min plan! Hade du kommit torsdag hade allt varit klart. Istället förstörde du det och gör MIG skyldig Du är otacksam, Elin. Bara otacksam.
Han slår igen sovrumsdörren.
En spark känns mot magen. Elin sjunker ner på köksstolen, blickar på köttbiten Henrik bara lämnat på diskbänken. Illamåendet väller upp.
Tio minuter senare öppnas köksdörren.
Ska jag laga köttet nu? muttrar Henrik. Eller skippar du maten bara för att retas?
Ställ det i kylen. Jag behöver sova.
Gör som du vill, fnyser han och försvinner.
Elin stapplar till badrummet, möter sig själv i spegeln: blek, med mörka ringar under ögonen, rufsigt hår.
På bussen hade hon föreställt sig Henriks armar, “Vad skönt att du är hemma”. Istället blev det bråk på nytt när hon kom ut från badrummet. Han hann dessutom gnälla över en bagatell.
Hon går, utan att byta om, tillbaka till föräldrahemmet.
Föräldrar, svärföräldrar, släktingar alla försöker övertala Elin att inte ta ut skilsmässa. Henrik ringer, säger att han förstår, ber henne ångra sig. Men Elin har redan bestämt sig: en man som prioriterar dammråttor framför sitt barns och hennes hälsa, vill hon inte ha. Skilsmässa är det enda rätta.
