Måste ha en man, NU!
Mamma, du måste verkligen, verkligen hitta en ny man. Typ, nu direkt!
Ella var så nära att tappa kaffekoppen att det faktiskt skvätte lite på den broderade duken från mormor. Hon ställde försiktigt ner koppen, harklade sig och såg noga på sin dotter.
Kan du förklara varför det är så bråttom? sa hon, och försökte hålla rösten neutral.
Flickan gned nervöst in tårna i mattan och betraktade det slitna mönstret på persiska mattan. Maja tyckte det här kändes pinsamt, men hon var bombsäker på att det var rätt sak att göra.
Alltså jag berättade för pappa idag att du har träffat någon ny, suckade hon djupt. Han pepprade mig med frågor! Varje gång jag är hos honom undrar han om du hittat någon. Jag har alltid sagt nej, och då börjar han predika om vilket enormt misstag du gjorde när du lämnade honom, hur du inte fattar någonting om livet när du vågar släppa en så fantastisk man som HAN.
Hon kastade en blick på Ella, med ilska och frustration i ögonen och till och med lite sorg över sin fars snack.
Och sen han kör alltid att du förr eller senare kommer ångra dig, inse hur fel du hade och komma tillbaka. Att du ändå inte kommer hitta någon bättre. Så till slut tröttnade jag och sa att du faktiskt träffat någon.
Ella drog handen genom håret och hörde nästan ex-maken Staffans självgoda ton eka i bakhuvudet och det där sättet att omvandla all dialog till en monolog om hur rätt han alltid har.
Jag kan tänka mig vilka färgstarka ordval han använde då, sa hon torrt. Stackars Staffan, så svårt han har att smälta att jag ville vidare. Ibland känns det som att han envisas med dina helgbesök mest för att få ventilera sitt ego. Han är inte ute efter din skull han vill ha skvaller och få bekräftat att han är ofelbar.
Maja damp ner på soffan, drog benen under sig och kliade tankspritt på soffans armstöd. Hon försökte samla sina tankar.
Ja, exakt. Det är alltid han och hans fantastiska liv. Typ en och en halv timme käbblar han om hur bra han är, och resten av tiden låtsas han knappt om att jag är där. Frågar ingenting, inte ens hur det går i skolan
Det var som att hon rabblade dagens schema: vakna, frukost, skola, läxor, pappas en-och-en-halv-timmesföreläsning, repeat. Maja hade vant sig. Det hon en gång blivit ledsen över, var numera hennes normalläge.
Hon lutade sig bakåt, tittade i taket och lät samtalet med Staffan spela upp i slowmotion. Som vanligt började det med att han listade sina senaste bragdnummer denna gång om hur skickligt han fått en affär att gå i lås. Sen balettitter han vidare om sina framtidsplaner, vilka utmaningar han står inför, hur han är missförstådd och underskattad. En och en halv timme. Maja noterade rentav tiden i huvudet, som en detalj att rapportera till Ella.
När hon väl försökte säga något om att hon gått vidare till final i mattetävlingen, nickade han disträ och avbröt: Bra gjort, men du vet, jag i din ålder, varpå han gled tillbaka till sina egna stordåd.
Maja ryckte på axlarna. Så hade det alltid varit. Sällan eller aldrig fanns familjen i hans blickfång, om de inte var relevanta i just dagsformens Staffan-show.
Oavsett vad någon sa till honom, lyckades han snabbt styra konversationen till att handla om sig själv och sina svårigheter. Om Ella klagade på stress i vardagen, var han inom loppet av två sekunder igång om att hans arbetsbelastning var omänsklig. Om Maja nämnde något om vänner eller oro inför skolan, berikade han med historier om min skoltid och jag kämpade minsann mycket mer.
Maja fattade ärligt inte hur mamma stod ut i femton hela år. Var det för hennes skull mamma tryckte ihop sig bredvid Staffan hela den tiden? Som barn trodde hon på allvar att han skulle ändra sig en dag. Nu, efter skilsmässan, insåg hon: herregud, så mycket lugnare livet blev när det inte ständigt kretsade kring Staffan!
Så varför måste jag hoppa på Tinder och hitta någon omgående? sa Ella, lite skarpare än tänkt. Du hade ju bara kunnat säga nåt, inget mer med det.
Men du fattar inte! När jag sa det han hörde, alltså att du kanske har någon, blev han helt grå i ansiktet! Sen röd. Och så började han vråla så hela uppgången måste hört, till och med grannen sprang ut! Jag blev ärligt lite nervös
Hon såg framför sig Staffan med små, hopknipta ögon och svettiga handflator, redo att explodera.
Han började pressa mig på detaljer; vad heter han, var jobbar han, hur ser han ut, allt. Men jag sa att du inte ville att han skulle veta, särskilt honom Så nu lär han säkert ringa och försöka trycka på dig.
Ella snurrade sakta på sig och slog sig ner bredvid Maja på soffan. Lika bra att hålla om dottern det skulle ändå inte gå att osäga nu.
Varför i hela friden drog du till med det där, då? väste hon. Vi hade det ju lugnt! Nu kommer han snurra igång ännu mer. Jag vill bara dra ut sladden till telefonen.
Maja slingrade sig ur kramen och såg på sin mor med allvarlig min, men full av övertygelse.
För att DU är fantastisk! sa hon. Jättefin, smart, du har massor av vänner och, ja, jag ser ju att killar gillar dig! Medan pappa bara snackar skit om dig. Jag är så less på att höra det.
Ella strök henne över håret. Hon visste verkligen inte vilket ben hon skulle stå på glädje över dotterns lojalitet eller oro över att röra sig vidare.
Jag fattar, gumman, sa hon mjukt. Men jag trodde faktiskt att du inte ville att jag skulle träffa någon annan. Det är bara sex månader sen allt bröts upp…
Det satt hårt. Inom sig var Ella livrädd att Maja skulle tolka en ny relation som ett svek, som att försöka radera Staffan.
Äsch, sluta, sa Maja och fnyste, så självsäkert att Ella faktiskt log. Så länge DU är lycklig!
I det ögonblicket såg hon väldigt vuxen ut, mycket klokare än sina tretton år. Ella kände hur oron långsamt började smälta bort.
Du är bäst, sa Ella lågt och kramade dottern en gång till. Tack för att du bryr dig så mycket.
Maja lutade sig tätt intill och Ella kände värmen där under filten, en sån där kväll när allt är sådär tryggt att man knappt tror det är sant. I alla fall tills vidare.
********************
Ella satt på kontoret och betraktade den dansande texten på datorskärmen. Huvudvärken var så ilsk att hon knappt kunde läsa ordet resultaträkning utan att vilja slänga datorn ut genom fönstret. Hon masserade slött tinningarna för sjuttonde gången den dagen.
Till slut bad hon kollegan Karin ta svängen in på apoteket i hörnet och köpa Något Rejält ge mig allt mot huvudvärk!. En halvtimme senare slank två panodil ner med vattnet ur karaffen och hon stirrade genomträngande på pappershögarna, fast besluten att orka en transaktionsrapport till. Ingen större framgång. Det kändes som om hjärnan förvandlats till en trög, grå klimp.
Just då knackade det försiktigt, och Ingemar, den alltid lika tålmodige säkerhetsvakten, stack in sitt ansikte genom dörren.
Ella Lindström, du har fått besök, sa han vänligt men med något slags det här är ingen vanlig gäst i blicken. Det är din ex-man. Han VÄGRAR gå utan att prata med dig. Kan vi slänga ut honom åt dig eller kommer du ner?
Härligt. Staffan. På jobbet. Exakt vad man vill ha när man försöker hålla ihop innan dagens sista möte.
Jag kommer väl, suckade hon och reste sig, försökte samla sig.
Varför kan han inte bara ringa? Varför dyka upp inför hela kontorets blickar? Är han ute efter att ställa till någon scen eller?
Kontorslandskapet sjöd av aktivitet: någon skrattade vid kaffeautomaten, någon fnissade framför den överdesignade scrum-tavlan. Ella gick med stelhet i nacken och ilska i axlarna, försökte ignorera de nyfikna blickarna.
Och nog, mycket riktigt Staffan, nervös som en skållad iller, stegade fram och tillbaka framför receptionen. Han gestikulerade yvigt och blängde så pass ilsket att receptionisten drog in kontorsstolen lite för att slippa hamna i munvädret. Säkerhetsvakterna kastade menande blickar på Ella: snart får vi lyfta ut honom
Vad i hela friden vill du? sa Ella, redan irriterad, när hon närmade sig. Vad är det här, värsta dockteatern mitt i stan? Tänk på att polisen i Stockholm kör uttråkade dagpass jag kan boka in dig på en dejt med blåljus.
Staffan vände sig om, rödflammig i hela ansiktet.
DU! Maja har berättat ALLT! Det har knappt gått ett halvår, och du har redan en ny? Skojar du? Är det här ditt liv?
Rösten brast av upprördhet parts pizzabakare och såpaskådis på en och samma gång, tänkte Ella lakoniskt. Hela hans liv verkade stå på spel för att hon, ve och fasa, kanske vågade smaka på lite lycka igen.
Ella höjde ett ögonbryn. Innerst inne var hon rätt nöjd med sin egen coolhet.
Ursäkta, förväntar du dig någon slags evig lojalitet från min sida? Du var ju ingen direkt trohetens apostel själv, direkt.
Staffan spände av, tystnade sekunden, och såg chockat ut. Folk gick förbi och himlade med ögonen man är ju van vid Stockholmspanik, men ändå…
Du du… började han trevande, men hon högg direkt:
Kan vi ta det HEMMA? Du blir inte mer sympatisk av att förvandla min arbetsplats till Allsång på Skansen med bråktema.
Ja, eller så visar jag dig vad en riktig scen är! skrek han, så att det studsade i receptionens glasväggar.
Det är inte VETTIGT att min dotter bor ihop med FRÄMLINGAR! skrek han till slut, nävarna i vädret. Jag tar vårdnaden om Maja, du får aldrig se henne igen, AJABAJAMIG!
Ella lyfte förstrött på axeln. Ska du bli cirkusartist? Du är redan duktig på clownerier.
Plötsligt bröts dramat av en annan röst, en ny person i hallen. En man i mörkblå kostym med en lugn aura och… var det ett litet, roat leende?
Vad händer här? frågade Per Hellberg, företagets VD och allmän stjärna på den interna hemlig chef beundrar anställd-listan.
Rör inte till det här! hojtade Staffan. Det är PRIVAT!
Per log lätt och höjde ett finger. Privata samtal tas privat. Nu bråkar ni på öppen plats. Det är skillnad på att ha samtal med sin ex-fru och att ha dramakväll på firman.
Han gick fram och ställde sig bredvid Ella. Staffan höjde sig som en tupp, men Per rörde inte en min. Han la lugnt armen om Ellas midja. Markering: det här är min flickvän fatta det.
Vem jag är? sa Per med mild röst, men blicken var stenhård. Jag är den som ser till att Ella är glad. Skriker du och hotar vid min sida, ordnar jag så att du får betydligt fler problem än du kan räkna till. Och du ger fan i Maja. Tydligt?
Staffan såg ut som om han svalde en falukorv på tvären. Efter någon minut av sammanpressade läppar, vände han och stapplade iväg. Innan dörren slängdes igen, väs-te han:
Några underhållsbidrag kan du glömma!
Ella skrattade till, helt befriad. De har jag aldrig behövt, muttrade hon. Och Maja slipper åka till sin pappa varje helg! Halleluja.
Hon insåg då, med rödblommiga kinder, att Pers hand låg tryggt kvar på hennes midja. Hon drog sig loss, vände sig mot honom och försökte hitta något att säga som inte krävde tacktal:
Tack, Per. På riktigt. Du fattar inte hur mycket det där hjälpte.
Han log, blicken varm för en sekund.
Lunch? sa han.
Först tvekade hon, men så insåg hon: varför inte? Han var omtänksam, respektfull, och så länge han höll dramasnubbar på avstånd ja tack! Hon la sin hand i hans, och för en gångs skull kändes framtiden inte hopplös, utan lite kittlande, nästan.
Efteråt satt de i en liten krog med levande ljus och bröd så färskt att det bara kunde varit stockholmskt. Per berättade, utan några storvulna ord, att han redan länge tyckt om henne. Att han bara inte velat tränga sig på under hennes skilsmässoår.
Men när jag såg honom skrika på dig då fanns liksom inget val, sa han och rörde om i sin cappuccino.
Ella log så det här var det alltså. Hon hade ju ibland anat något i hans blick.
*********************************
Tre månader senare far Ella och Per sig igenom en borgerlig bröllopsceremoni i Stockholms stadshus. Festen var fantastisk, precis lagom dyr och med prinsesstårta så god att till och med mormor tog påtår. Per förverkligade alla Ellas bröllopsdrömmar till och med valsen gick som på räls, trots att han stampade henne på tån.
Maja, som nu blev bonusbarn, var ärligt glad för mammas skull. Hon hjälpte Ella med klänningen, såg till att varje lock låg rätt.
Jag är så glad för er! kved hon när hon fick krama båda efter ringarna var på plats.
Dock var hon tydlig redan från start:
Per, du är schysst och så. Men jag har redan en pappa. Fast jag är jätteglad att mamma inte är ensam mer!
Per nickade, klappade henne på axeln:
Helt rätt, Maja. Vi bygger det här tillsammans ändå.
Staffan fick faktiskt en inbjudan till bröllopet mest av ren jävelskap och nyfikenhet på om han ens vågade dyka upp. Han lät bli (givetvis) men började istället ringa runt till gamla kompisar på jakt efter sympati.
Kan du fatta, hon bjuder MIG till sin bröllopsfest? JAG?
Inget svar han fick gav honom det bränsle han sökte. Vissa hummade, andra skakade på huvudet. Men det blev liksom aldrig det där stödet han behövde. Till slut tröttnade även han på sitt samtalstjatande.
När allt lagt sig satt han ensam med minnen, ett par gamla foton och en halvfull kaffekopp, medan Stockholm gick vidare utan honom.
Ella, Per och Maja däremot? De fortsatte till vardags: fredagsmys med tacos, söndagspromenader utmed Djurgården, diskussioner om vilken Netflix-serie som faktiskt är roligast (Ella var Team Morden i Sandhamn, Maja ville ha Stranger Things). Livet. Inte så tokigt ändå.
