Alla i den lilla byn visste sedan länge att Erik skulle komma hem. Flickorna i trakten gjorde sig fina, lockade håret och bytte klänningar. Men lilla Majvor, som varit föräldralös sedan barnsben, vad skulle hon pynta sig för? Hon gick klädd som vanligt. Och vet ni vad? Det var precis henne han föll för direkt.
Flickorna blev förstås lite avundsjuka på Majvor, som fick en sån kille. Erik var något utöver det vanliga. Från första stunden han visade sig i byn fick han alla hjärtan att smälta lång, stark, mörkhårig och stilig. Dessutom kom han från Stockholm, var välutbildad och hade bott utomlands och pluggat ett tag. Familjen hade det gott ställt.
Hans farfar, Gustav, hade tidigare varit inspektör på byns skola. Han hade fått alla sina egna barn på rätt köl och väntade nu bara på barnbarnen och gillade att skryta om sina barns framgångar.
Att Erik skulle komma var ingen hemlighet hela byn visste, flickorna smyckade sig, men Majvor varför skulle hon göra sig till? Som hon var, blev hon ändå den som fångade Eriks intresse.
Hur flickorna än försökte ta hans uppmärksamhet, hjälpte det inte ett dugg. När sommaren var slut tog han med Majvor till Stockholm. Farfar Gustav gav honom ett sista råd: Majvor har inte haft det lätt här i livet, var rädd om henne, pojk. Erik nickade och lovade.
Livet i Stockholm var annorlunda, ständigt något som skulle göras och storstadens stress. Majvor hoppades Erik skulle förbli lika omtänksam som på landet, men saker förändrades. Under förlovningstiden kändes allt bra, och de planerade bröllopet tillsammans.
Men efter smekmånaden förändrades Erik. Han skämdes nästan för sin unga fru. Hans mamma, Birgitta, pratade kallt och högdraget med Majvor, och Majvor kände alltid att hon aldrig riktigt dög åt denna stockholmska familj.
Soppan blev aldrig bra nog, skjortorna felvikta och golven fel skurade. Majvor led av svärmors attityd, men så länge de bodde i samma lägenhet fanns ingenstans att ta vägen. Hon försökte hitta arbete, men Erik tillät det inte:
Vad ska du tjäna på det där lilla, med den utbildningen? Bättre du är hemma.
Så hon stannade hemma. När hon blev gravid blev Erik lyckligare än någonsin. Allt såg ut att lösa sig, till och med svärmor slutade klaga och sa till sonen att vara snäll mot sin fru. Men så hände det otänkbara: Majvor förlorade barnet. Allting blev ännu värre.
Du duger inte till något, varken vett eller hälsa. Vacker är du, men vad är det värt? sade Birgitta med en djup suck. Erik log snett åt sin mors ord, som om det inte handlade om hans fru.
När Majvor blev gravid igen fanns inga glädjetecken hos Erik. Ingen längtan, bara irritation över hennes förändrade kroppsform. Svärmor skällde på sin son att han skulle behandla henne med kärlek men Majvor kände väl att kärleken var borta. De sov i olika rum, och Erik kom hem så sent att Majvor alltid sov.
Majvor grät om nätterna, men kunde inte göra mycket hon ville inte att hennes barn skulle vara utan familj, så hon kämpade på och gömde tårarna när någon såg. När tiden var inne och barnet skulle komma fanns ingen som kunde köra henne till sjukhuset Erik hade inte varit hemma på en vecka. Hon fick själv ringa en taxi.
Hon födde sitt barn och visste knappt vart hon skulle ta vägen. Men utanför sjukhuset väntade en bil smyckad med ballonger. Majvor blev glad, men Erik var inte där. Istället stod Birgitta och farfar Gustav uppklädda med blommor.
Tack för gåvan, barnbarnet är det vackraste som finns, jublade Gustav. Birgitta höll sig lite tillbaka, men det syntes hur glad hon var i sitt barnbarn. Runt barnet svärmade hon hela tiden.
Hemma stod redan bordet dukat och Majvors favoritäppelpaj stod på spisen.
Inte visste jag att Erik kunde vara så självisk, sa Birgitta plötsligt och oväntat rätt ut. Gått vilse och lämnat dig ensam med lilla flickan, men vi klarar oss utan honom. Vi kommer klara oss ska se hur han trivs utan oss. Ingen ska få kränka dig här. Jag skriver ut honom ur lägenheten, så att vi får bo kvar. Han kan leva som han vill, men här får han inte plats han kan ju ta hit en ny fru varje år.
Vad ska vi kalla henne då? undrade Gustav, Ann-Sofi kanske, som din mamma hette?
Majvor grät. Hon hade länge burit sina tårar inombords. Birgitta strök henne över håret:
Oroa dig inte, du ska nog få vara lycklig. Titta så fint moderskapet klär dig. Synd att han inte såg vad han hade.
Jag flyttar tillbaka till byn, vi får det bättre där.
Helt rätt, höll Gustav med. Vi uppfostrar lilla flickan tillsammans.
***
Två år senare, när Majvor och lilla Ann-Sofi bodde i byn, friade Arvid till henne. En enkel kille från bygden, som Majvor knappt sett åt tidigare, men nu hade hennes bild av vad som var viktigt förändrats det viktiga var kärlek och trygghet.
Säg ja var hittar du annars en så fin karl? Du har ju känt honom sen barnsben. Och om nu Erik skulle komma tillbaka?
Majvor avbröt direkt.
Han kommer inte tillbaka. Och jag älskar honom inte längre.
Det var ju bra, sa Gustav nöjt. Då börjar vi planera för bröllopet.
***
På bröllopet dök Birgitta upp.
Hur behandlar du Majvor? gnällde hon inför Arvid. Idag gick hon till fots hem från jobbet och här hemma är det oreda, och Ann-Sofis strumpbyxor är inte ens strukna.
Och vem är du då? undrade Arvid irriterat.
Svärmor, så klart.
Före detta, rättade Arvid.
Sluta nu, skrattade Majvor, en svärmor är alltid en svärmor, även om det står före detta.
Jag är väl bara orolig att ni inte låter mig träffa lilla Ann-Sofi, försökte Birgitta försvara sig.
Kom när du vill, svarade Arvid, men vår familj bygger vi själva, utan andras inblandning.
Majvor såg med stolthet på Arvid: Den här mannen kommer då aldrig låta någon såra oss, tänkte hon, och log.
Livet har lärt mig lycka handlar inte om stora städer eller pengar, utan om att vara omgiven av människor som verkligen bryr sig.
