28 juli
Idag kommer jag aldrig att glömma. Allt brast på en och samma gång. Jag hade slut på salt till inläggningen av gurkor på landet här i Värmdö, och gick över till grannen för att låna lite. Att det skulle bli en av de märkligaste dagarna i mitt liv hade jag aldrig trott.
Jag knackade på dörren hos grannen, Britt-Marie, som blev änka för länge sedan och alltid gått klädd i sin slitna morgonrock. Men det var min Karl-Erik som öppnade dörren. Min Karl-Erik! Bara iförd kalsonger och linne. Det var som om hela världen blev suddig.
Kalle…? lyckades jag viska fram.
Han blev först vit i ansiktet, sedan högröd, och sen vit igen.
Birgitta… jag kan förklara…
Britt-Marie dök upp bakom honom. Morgonrocken löst slängd över axlarna.
Kalle, vem är det? frågade hon och såg chockat på mig. Oj…
Vi stod där, tre vuxna människor, tätt samman, och med ett slags förlamning i luften. Till slut vände jag mig abrupt om och skyndade ut till grinden. Snabbare, nästan springande.
Birgitta! Vänta! ropade Karl-Erik och rusade efter, fortfarande i underkläderna.
Hela vägen, kantad av de tolv kolonistugorna på området, stod folk som från ingenstans och tittade ut på spektaklet.
Karl-Erik Bergström, respekterad man, ordförande i kolonilottsföreningen, sprang gatlång i kalsonger bakom sin fru.
Det är rena cirkusen, mumlade Gustav från lotten intill.
Jag sprang in i huset, smällde igen dörren och låste. Karl-Erik stod och bankade.
Birgitta, öppna! Jag måste förklara!
Hur länge? skrek jag genom dörren.
Vad menar du?
Hur länge har ni träffats?
Det blev tyst. Sen hördes hans viskande röst:
Arton år.
Jag sjönk ned på golvet intill dörren. Arton år. Samtidigt fyllde vår yngste son, Mattias, arton detta år.
Då gnisslade grinden och Britt-Marie kom in på gården, nu klädd och kammad.
Birgitta, kom ut. Vi behöver prata.
Håll dig borta, människa!
Vi är vuxna, dags att sluta skrika.
Jag samlade mig, gick ut till verandan och satte mig där. Hon satte sig bredvid, medan Karl-Erik stod tyst intill.
Arton år, sa jag bara. Hur?
Minns du när du låg på sjukhuset med ryggproblem? Frånvaro och operation, två månader borta. Karl-Erik klarade inte hushållet allena. Jag hjälpte ja, med grönsaker, matlagning… och sen…
Så blev det som det blev, muttrade han.
Arton år! Jag reste mig. Ni lät mig gå i ovisshet i arton år!
Ingen såg dig som någon dåre, sa Britt-Marie och reste sig också. Du hade ditt. Vi hade vårt.
Vårt? Han är min man! Barnens far!
Ja, så? Har han slutat vara far? Är huset oordnat? Har barnen svultit?
Jag höjde handen, men Karl-Erik tog den fast.
Låt bli, Birgitta.
Rör mig inte!
Jag slet loss mig och gick in. Jag hörde bruset av nyfikna grannar utanför. Det går fort att sprida nyheter här bland kolonilotterna.
Ta och lugna er! dundrade Karl-Erik. Nu får det vara nog med spektakel!
Ingen gick in. Folk diskuterade högt. Elsa från lott tre ropade:
Har alltid anat nåt! Sett dem tillsammans!
Du snackar, grälade hennes man. Du är blind som en mullvad.
Mullvad själv! Jag ser allt!
På kvällen satt jag på verandan. Karl-Erik gick fram och tillbaka som en rastlös varg.
Birgitta, säg nåt.
Vad ska jag säga? Skilsmässa!?
Skilsmässa? Vi är båda över sextio!
Och? Skiljer sig ingen efter sextio?
Birgitta, sluta. Vi har fyrtio år tillsammans!
Varav arton år med Britt-Marie.
Jag levde med dig! Bara… gick förbi till henne ibland.
Ibland?
Två gånger i veckan…
Två gånger i veckan, arton år det är ingen tillfällighet, Kalle. Det är vanor.
Han satte sig mitt emot.
Birgitta, du ska veta: jag älskar dig. Men Britt-Marie… är annorlunda.
Bättre?
Inte bättre. Bara annorlunda. Med dig är det hemmet, barnen, allt förnuftigt. Hos henne släpper jag vardagen.
Han vill koppla av! Jag vill också ha fritid, men står här med gurkinläggning!
Där har du det! Du sysselsätter dig jämt gurkor, sylt, tomater. Ibland vill jag bara sitta, prata, ta en snaps.
Går inte prata med mig, alltså?
Med dig blir det barn, barnbarn, trädgård. Med henne livet, litteraturen.
Hon läser alltså? förvånas jag.
Ja, och kan dikter. Älskar klassiker.
Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Karl-Erik och klassiker
Så vad gör vi nu?
Jag vet inte. Det får du bestämma.
Och du då?
Birgitta, vi är sextiotvå. Vad finns att bestämma? Vi borde leva i lugn och ro.
Med vem? Mig eller henne?
Han teg. Till slut:
Båda?
Jag fick tag på första bästa. En burk inlagda gurkor. Slängde den mot honom. Missade. Burken splittrades mot väggen.
Gå!
Han gick. Till henne, förstås.
Jag sov inte på natten. Tänkte på fyrtio år; två barn, barnbarn, huset vi byggde tillsammans.
Och arton år av sanning som aldrig sagts.
Var det ens lögner? Han svor aldrig trohet, sa aldrig att han bara älskade mig. Han bara levde med mig, och med Britt-Marie.
På morgonen kom Anki från lott fem med en äppelkaka.
Birgitta, håll ut.
Tack.
Om du vill, så kan min man ge honom ett kok stryk.
Låt bli. Det här är ingen sandlåda.
Har du bestämt dig? Vad ska du göra?
Jag gör ingenting än.
Jag hade kastat ut honom, den där svikaren!
Anki, har inte din Ulf synts till hos Elsa på lott tre?
Hon rodnade.
Var har du fått det ifrån?
Såg er i hallonhäcken.
Det där är… inte så!
Vad då?
De diskuterade gräslök!
I omfamning?
Anki gick ut med smäll i dörren.
Till lunch kom Gustav.
Birgitta, ehm… ska jag hjälpa dig vända jord?
Tack, nej.
Karl-Erik bad säga: han kommer i kväll och tar sina saker.
Vad? Familjekalsongerna?
Eh… vet inte. Han bad bara säga.
Okej, hälsa det.
Gustav trampade runt och gick.
På kvällen kom så Karl-Erik. Med nedsänkt huvud.
Ska bara hämta grejerna.
Varsågod.
Han gick in, jag följde efter.
Kalle, varför just Britt-Marie? Vad är så speciellt?
Han stannade.
Ingen aning. Det är… lättsamt.
Med mig är det tungt då?
Inte tungt. Men du vet alltid bäst när gurkor ska läggas in, när potatis sättas, hur mycket slantar ska skänkas till barnbarn. Hon vet ingenting. Frågar mig.
Och då känner du dig klok?
Mer behövd.
Jag satte mig på sängen.
Kalle, jag vet inte heller allt. Jag vet inte hur man lever när mannen i arton år träffar grannen.
Birgitta…
Jag vet inte hur man tittar barnen i ögonen. Vad man säger till barnbarnen när farfar bor hos grannen.
Inget behöver förklaras!
Jo, måste. David kommer i morgon med sin fru och son. Vad ska jag säga?
Säg att vi grälat.
Karl-Erik satte sig intill.
Kan vi försöka glömma?
Hur?
Låtsas som inget hänt.
Jo, Britt-Marie bakom planket, och vi låtsas?
Vad vill du då?
Jag ställde mig vid fönstret. Ser Britt-Marie vattna gurkorna, samma gamla morgonrock.
Vet du vad, bo var du vill. Men barnbarnen får du själv förklara för.
Birgitta!
Och i år får du själv lägga in gurkorna.
Jag kan inte!
Men Britt-Marie kan. Hon är ju bildad.
Karl-Erik gick med sin lilla väska. Alla tittade.
På natten vaknade jag av oljud. Någon gick bland grönsakerna och muttrade. Jag såg Karl-Erik vid växthuset.
Vad gör du här?
Kollar tomaterna. De sa det skulle bli hett i morgon, måste lufta.
Men du har ju flyttat.
Ja, men tomaterna! Jag har sått dem!
Jaså?
Ja! De får inte dö!
Han öppnade växthusdörren och linkade iväg till grannen.
Nästa dag kom David med familj.
Mamma, var är pappa?
Hos grannen.
På besök?
Bor där.
David sjönk ned.
Vad menar du?
Jag berättade allt, så kortfattat jag kunde.
Arton år?! Mamma, så… när Mattias föddes, så…?
Ja, så blev det.
David gick över till Britt-Marie. Skrik hördes innan grinden smällde. Han kom tillbaka.
Far säger att han älskar er båda.
Vilken lycka, muttrade jag.
Mamma, du behöver ju inte vara sån. Han kanske gör det.
Skulle du klara det, David? Två kvinnor?
Jag? Aldrig. Men pappa är speciell.
Barnbarnet kom springande.
Mormor, varför bor morfar hos tant Britt?
Han hjälper till i hennes trädgård, sa jag.
David skrattade.
Mamma, ändå… du är otrolig.
På natten var det liv igen. Karl-Erik vattnade rabatterna.
Är du riktigt klok?
Det är torka! Allt dör annars!
Du har en ny familj, vattna där.
Hon har sitt land!
Vattna där då.
Men det här också!
Jag hämtade slangen.
Jag hjälper till. Annars håller vi på halva natten.
Vi vattnade tyst. Sedan satte vi oss på en bänk.
Kalle, vem älskar du mest? Om du ska vara ärlig?
Birgitta, det går inte att svara.
Vanlig fråga. Svara.
Karl-Erik tänkte.
Er båda. Fast på olika sätt.
På vilket sätt då?
Du är min högra hand. Trygg, självklar. Kan inte vara utan dig. Hon är som ett kalas. Sällan, men glädjande.
Kalle, om jag dog?
Säg inte sånt!
Men om. Skulle du gifta dig med henne?
Vet inte. Antagligen inte.
Varför?
Då blir hon vardagen, och kalaset försvinner.
Du måste alltså ha båda?
Så verkar det.
Vi satt och såg på stjärnorna.
Kalle, undrar om jag också borde ha ett kalas.
Han flög upp.
Vad då för kalas?!
En man. Gustav erbjöd hjälp.
Gustav?! Då ska jag…
Vadå? Du bor ju hos Britt-Marie.
Det är annorlunda!
Hur då?
Birgitta, du är ju inte sådan!
Hur vet du det? Kanske läser jag också litteratur.
Gör du inte.
Men jag kan börja.
Han reste sig.
Säg, vad vill du egentligen?
Vad ville jag? Att allt blev som förr? Men förr finns inte mer.
Jag vill leva i fred. Lägga in gurkor. Ta hand om barnbarnen.
Och?
Och inget mer. Bo du var du vill.
Vadå?
Vill du vara hos Britt-Marie, gör det. Vill du hem hit, gå. Bara ljug inte mer.
Och om Gustav kommer till dig då?
Kommer inte. Han har sin Annika från lott nio.
Hur vet du det?
Du, Kalle. Jag är inte blind. Jag har bara varit tyst. Liksom alla andra här.
På morgonen kom Kalle med väskan.
Birgitta, får jag flytta tillbaka?
Sängen står i redskapsboden. Blås upp madrassen och ligg där.
Han ställde sin lilla väska, gick efter madrassen.
Grannarna tittade och viskade. Britt-Marie vattnade gurkor, låtsades inte se nåt.
David kom ut.
Mamma, är pappa hemma igen?
Blåser upp madrassen i boden.
Du är ett helgon! Har du förlåtit honom eller?
Är snarare korkad än helgon. Men människor ändras inte.
En vecka senare flyttade Karl-Erik in i huset igen. En månad senare tänkte jag knappt på hans besök två gånger i veckan hos Britt-Marie. Efter ett år var historien bortglömd på kolonigatan nytt skvaller tog vid. Elsa från lott tre flyttade till Per på femman, Anki till Elsas före detta Ulf.
Så fortsatte livet. Jag la in mina gurkor, Karl-Erik byggde nytt växthus. Britt-Marie satt på sin veranda med en bok.
Till slut vad är kärlek? Förtroende från fyrtio levda år, barn tillsammans, ett gemensamt hem och trädgård.
Och att inse att perfektion inte existerar, inte ens i kärlek.
Särskilt inte i kärlek.
