Lycklig måste man vara
Pappa försvann ur familjen till en annan kvinna när lilla Ylva bara var fyra år gammal. Han gick iväg direkt efter nyår, stod i dörröppningen, såg på sin dotter och viskade förlåt, innan han försiktigt stängde den tunga ytterdörren bakom sig.
Mamma tog det hela med ett slags stilla acceptans, nästan som om det var ett ofrånkomligt öde. I hennes släkt hade ingen kvinna någonsin haft ett långt förhållande. Men ett par veckor senare, mitt i tystaste natten, drack hon alla sömntabletter och värktabletter som fanns hemma och somnade bort för alltid, lika lugnt som när snö faller på taken i februari.
På morgonen försökte Ylva länge och högljutt väcka sin mamma. Sedan åt hon lite av det hon hittade i det kalla kylskåpet och gick tillbaka till sängen för att väcka mamma ännu en gång. Till sist somnade hon själv, tätt intill mammas kropp.
En januaridag i Stockholm är över snabbt; när Ylva till slut öppnade ögonen hade skymningen redan lagt sig över fönsterbrädan. Hon vaknade av kylan, drog täcket hårdare om sig och kurade ännu närmare moderns kropp men blev bara kallare. Då förstod hon: den omänskliga, djupa kylan som sipprade ut kom från hennes egen mamma. Brännande tårar sved på hennes kinder.
Då gled ytterdörren upp ute i hallen. Ylva rusade dit, snabb som vinden. Det var Inga, mammas yngre syster, som kommit.
Ylvis, är du hemma! Var är din mamma? Jag har ringt henne hela dagen, varför svarar hon inte? Jag blir ju orolig!
Ylva grep tag i Inga och drog henne bestämt mot sovrummet. Hon tittade upp med tårfyllda ögon, pekade frenetiskt in mot sängen, försökte skrika men inga ord kom fram. Bara ljudlös panik, gapande mun, förvridet ansikte och strida floder av tårar och snor.
Inga hade aldrig kunnat få egna barn; hennes man lämnade henne efter fem år. Men sin systerdotter hade hon älskat obeskrivligt, nästan med samma ömhet som en mor. När tragedin kom ordnade hon all pappersexercis, och Ylva fick bo hos henne. Hon gav flickan all den omsorg hon hade, men hur mycket behandling och rehab de än försökte med under tre hela år, kom Ylvas röst inte tillbaka.
Den här vintern kom kölden till Tjugondag Knut. Snön knastrade under fötterna kring Kungsträdgården, och Ylva åkte pulka hela dagen tillsammans med kompisarna. De byggde en hel snögubbsfamilj, rullade runt i drivorna och gjorde snöänglar.
Nu räcker det! Du ser ut som ett vandrande frysskåp, vantarna är istappar och hela overallen står av sig själv. Kom nu! Vi svänger förbi Coop och köper mjölk och makaroner, sa Inga bestämt och började samla ihop sakerna.
Folk släpade in och ut påsar, dörrarna vreds upp och igen. På trappen till affären satt en röd katt, precis där snön låg orörd, och såg bekymmerslöst ut i vinternatten, som om han bara andades in den kalla luften för sig själv. Hans tassar hackade i kylan men ögonen slöt sig till smala springor. Ylva gick fram, satte sig på huk bredvid katten och såg på honom. Hon vinkade åt Inga att gå in själv.
Jag handlar snabbt. Stanna precis här, hör du!
Sakta strök Ylva katten över ryggen. Han sträckte sig, vältrade sig av välbehag och spann så snön yrde. Hon kramade honom om halsen och tryckte kattens huvud mot sin kind. Plötsligt vällde heta tårar fram, och katten började slicka bort dem, nös till, men fortsatte att slicka.
Men usch, vad gör du! Han är ju en utekatt, säkert jätteblöt och smutsig. Inga skyndade fram, tog Ylva i handen och drog henne mot bilen. Ylva stretade emot, vred sig undan, men Inga satte henne med viss kraft i baksätet och gick runt till förarsidan.
Katten sprang också fram. Han jamade högt in genom rutan och såg rakt på Ylva med sina stora ögon.
Det går inte, han är min redan. Och nu lämnar jag honom, snyftade Ylva och suddade ut tårar mot sidorutan.
Pratar du, Ylva? Kan du prata? Säg det en gång till, snälla, bönade Inga, rösten bröts i strängen.
Vi får inte lämna honom. Han kommer dö utan mig! skrek Ylva plötsligt rätt ut.
Inga for ur bilen, grep katten resolut och satte sig i baksätet bredvid Ylva. Katten satte klorna i hennes päls, men när han såg Ylva hoppade han över, lade sig på hennes knän och blev alldeles stilla.
Vill du ha den här katten så får du det, lilla vän. Sade du det hade jag väl ordnat en för länge sedan, log Inga lyckligt.
