Jag var fem eller sex år gammal, det var före skolstart och tidigt nittiotal, när två pensionärer från stan flyttade till vår lilla by tant Viveka och farbror Leif. De köpte huset rakt över vägen från oss ett litet lågt trähus med bara två fönster mot gatan, men en stor trädgård på baksidan, som de, med all förståelse, inte orkade sköta mer än nödvändigt. Varje dag tog de promenader ibland i skogen, ibland ner till sjön, men sällan for de in till länscentret för att köpa mat. Deras liv gick tyst och stillsamt till. De kom aldrig på fika hos oss, mest förbi två gånger i veckan för att köpa mjölk av oss. Vi hade fortfarande rätt många djur, men ekonomiskt var det knapert och tant Viveka brukade i smyg ge mig små presenter; en chokladbit ibland, ett kollegieblock, eller till och med en liten slant i kronor då och då. De hade inga egna barn.
Det gick kanske tre år så där, och plötsligt en kall vinterkväll, precis när vi hade stängt av TV:n och skulle till att lägga oss, knackade det tyst på rutan. Där stod tant Viveka. Med låg röst berättade hon att Leif hade gått bort.
Vi gjorde vad vi kunde för att hjälpa henne med begravningen.
Tant Viveka tog det väldigt hårt. Hon blev sjuk, slutade gå ut och tappade livslusten. Vi började mer eller mindre dagligen gå förbi till henne, och varje gång berättade hon om sina femtiotvå år tillsammans med Leif, om alla åren på fabriken, och hur de bestämde sig för att lämna lägenheten i stan till sin systerdotter och flytta ut på landet för att njuta av sina sista år närmare naturen.
Så kom våren. Sakta vänjde sig tant Viveka vid ensamheten och började återhämta sig. En dag ropade hon på mig att komma in, och pekade på en kartong på köksgolvet där ett litet grått valpkräk hasade omkring. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hundar, men när jag såg den här lilla stackaren slog hjärtat ett extra slag och jag blev förälskad direkt.
Jag minns än idag hur jag satt på golvet och smekte valpen med ett finger, medan tant Viveka log sitt första leende på länge med sin gluggiga mun och växlade blicken mellan mig och den lilla krabaten.
Vi hade aldrig några djur, varken katt eller hund, och inga barn heller… Det är tungt att vara själv. Hon berättade att hon hittat valpen bakom marknaden i länscentret, i en container. Hur skulle jag kunna gå förbi, ser du hur söt den är?
Jag kunde knappt andas av nervositet när jag tittade på valpen.
Vad äter han? Han måste ju vara hungrig? pep jag.
Jag värmde mjölk, men han kan inte dricka ur skål, han borde ha napp. Men jag köper en i morgon, viskade tant Viveka urskuldande.
Blixtsnabb sprang jag hem och snodde nappen ur munnen på min sovande lillasyster.
Det visade sig att valpen bara var några dagar gammal. Jag tryckte nappen mot hans lilla mun och matade honom med varm mjölk, orolig för att han inte skulle överleva.
Jag och tant Viveka ägnade nästan en vecka åt att fundera på vad vi skulle kalla den lilla rackaren. Hon ville döpa honom till Torsten för de röda öronen, jag motsatte mig och föreslog Tystis eftersom han satt så lugn och knappt pep. Så fick det bli. Tystis, Tysta, Tystisen han blev vår gemensamma vän.
Vi pysslade om Tystis hela våren värmde mjölk, lagade mat åt honom, och när värmen kom fick han komma ut ur lådan och leka på gräsmattan. Eftersom han blivit övergiven så tidigt, klen och mager, var han aldrig en kraftig hund. Efter skolan sprang jag alltid först till Viveka för att kolla till Tystis, sedan hem till mina uppgifter och på kvällen tillbaka för att vara med honom. För mig var han som en blandning av kattunge och lillasyskon, och tant Viveka satt på soffan och log åt oss.
Under sommaren växte han till, men det stod klart att han var av de mindre sorterna knappt trettio centimeter hög. Han var med mig överallt: vi fiskade i ån om morgnarna, vallade korna ut på ängen, och om jag var upptagen snurrade han runt med tant Viveka hela dagen. Med Tystis i huset blev hon både gladare och friskare, vårdande honom som sitt eget barn lagade särskild mat, borstade pälsen, och läste böcker om hundar med stor noggrannhet.
Åren gick ett, två, tre, fem. Tystis bodde hela tiden hos tant Viveka, men varje morgon satt han på min trapp och väntade på att följa mig till skolan tre kilometer bort. Och klockan två var han där igen och mötte mig hem. Det spelade ingen roll om det regnade eller snöade; Tystis följde mig troget.
Efter nio år i byskolan, som bara gick till årskurs nio, fattade familjen ett beslut: jag skulle flytta in till Växjö och gå naturbruksgymnasium där eller bo i internat i kommunhuset tills studenten.
Den morgonen jag skulle åka satt jag länge på tant Vivekas förstutrapp och grät med Tystis i knäet.
Ta med honom om du inte står ut med att lämna honom, sa tant Viveka och torkade tårarna.
Nej, han är er! Ta hand om er. Mamma kommer förbi varje dag, och jag ringer ofta.
När Delfinen drog ut från kajen stod jag på däck och grät. Tystis sprang där nere med tungan fladdrande och blicken som klistrad på mig, som om han inte förstod varför jag måste lämna.
Studierna på lantbruksprogrammet slukade all min tid. Jag satt mest med böcker om veterinärmedicin och lantbruksekonomi. Några nya vänner blev det knappt, utom en kille från byn bredvid som bodde i samma elevhem.
Strax före jullovet, när jag hade börjat längta hem, ringde mamma. Tant Viveka var mycket dålig nu, låg i sängen sedan en vecka, och Tystis lämnade henne aldrig matskålen stod till och med vid sängkanten.
Jag åkte hem tidigare än planerat. Tystis satt på en stol bredvid tant Vivekas säng och lämnade henne inte ur sikte. Hans blöta ögon stirrade hängivet på henne, han pep lite och slickade hennes hand varje gång hon oroligt sträckte fram den mot hans nos.
Det skar i hjärtat att se: en utmärglad gammal dam och hennes lilla hund, det sista och enda glädjeämnet i ett barnlöst liv.
När jag åkte tillbaka efter trettonhelgen var det tydligt att jag inte skulle få se tant Viveka vid liv igen. Tystis följde mig bara till trappan. Han ville inte lämna henne ens i några minuter. Jag kände smärtan i hans kropp hela vägen tillbaka till skolan.
I februari somnade hon in.
Man kan tycka vad har en sextonårig kille att sörja för en gammal tant och hennes lilla hund? Men man behöver inte vara vuxen för att förstå vad det är att förlora någon man älskar, och den tomheten som bara riktigt trofast vänskap fyller. För Tystis fanns det ingen större sorg än att se sin människa försvinna.
Först efter skolans slut i maj fick jag möjlighet att åka hem. Ingen visste var Tystis tagit vägen. Mamma berättade att han sprungit runt graven under begravningen, försökt hoppa ner, och till slut fått bäras hem. Pappa snickrade ihop en isolerad hundkoja, men Tystis återvände aldrig till vårt hus utan höll sig vid tant Vivekas tomma stuga genom vår och in på försommaren. Sedan försvann han helt innan jag hunnit komma hem.
Halva sommaren letade jag efter honom gick runt byarna, visade bild på honom på ICA och i villakvarteren. Ingen hade sett Tystis. För mig fanns bara en förklaring: han väntade först på tant Viveka i huset, tills det inte gick längre, och sen sprang han ut för att hitta henne.
Så blev det augusti.
En dag skulle vi hela familjen till Nås kyrkogård, en bra bit bort, nästan fem mil. Inte kunde jag tro att Tystis, som knappt lämnat gårdsplanen förut, skulle finnas där.
Vi hade knappt hunnit ur bilen innan jag såg honom: han kom rusande över kyrkogården, öronen fladdrande bakåt och tungan utanför munnen.
Jag kastade mig på knä och bara grät.
Tystis, lilla vännen, är det verkligen du! Jag har letat efter dig hela sommaren och du har varit här…
Han ställde sig på bakbenen och slickade mitt ansikte. Det gick knappt att sluta gråta. Han var smutsig och utmärglad jag hämtade allt matsäck vi hade med oss och han åt så snabbt han kunde, hela tiden med blicken på mig.
Är det där din hund? frågade en kvinna från kyrkan.
Det är Tystis! svarade mamma och torkade kinderna.
Han flyttade ut på kyrkogården i våras. Han gräver vid en viss grav varje dag och sover där bland blommorna. Han har nästan slitit ner korset.
Vi förstod direkt tant Vivekas och farbror Leifs grav.
Vi gick runt och la blommor hos släkten; Tystis lämnade mig inte en sekund, bara tittade uppåt för att vara säker på att jag inte försvann.
Hela jorden ovanpå tant Vivekas sida av graven var vänd av Tystis tassar. Pappa rättade till korset och mamma la på nya blommor. Jag satte mig på huk med Tystis i famnen. Han nosade sorgset mot graven, snörvlade till och slickade min hand.
Tvinga honom inte med oss nu. Vill han stanna ska han få bestämma, sa pappa, och satte sig bredvid.
Jag vill inte lämna honom här. Det blir kallt och han är gammal, snart tio år. Men om han vill, springer han tillbaka hit ändå, svarade jag.
När vi gick från graven sprang han mellan oss och graven, som om han inte kunde bestämma sig. När vi satt i bilen stod han kvar utanför och tittade på gravarna. Till slut kastade han sig in i bilen och lade sig i mitt knä.
Tystis, min vän, aldrig mer ska jag lämna dig ensam, sa jag, och tårarna rann nerför kinderna.
Det tog många år innan jag fullt ut förstod vad detta betytt för mig. Riktig trofasthet och vänskap överlever det mesta, och ibland finns största kärleken i det tysta och enkla.
