Priset för högmod
Ebba, kan du låna mig några saker? bad jag, min röst darrade, när jag steg in genom dörren till min systers smakfulla lägenhet i Vasastan.
Blicken fastnade på hallen med sina skandinaviska möbler, speglar med eleganta ramar och det prydliga, lilla sittpuffen just innanför dörren allt såg ut som en bild ur Sköna Hem. Bitter avund sjöd upp inom mig, alldeles för bekant vid det här laget: Ebba hade alltid lyckats få allt perfekt.
Hon dök upp i dörröppningen till vardagsrummet. Klädd i mjuka cashmerebyxor och en enkel tröja såg hon ut som om hon bara råkat bli elegant något jag försökt uppnå i åratal, utan att lyckas.
Jaha, vad är det nu för hemlighet? frågade Ebba lugnt, lutad mot karmens dörrpost.
Jag rättade till ärmen på min kappa inte ny, men ändå fin nog. Undvek med blicken den stora målningen på väggen, den oklanderliga ordningen, doften av nybryggt kaffe som fyllde hela hemmet.
Det är egentligen ingenting mumlade jag, osäkert.
Ebba gav sig inte med blicken och jag visste att det var omöjligt att smita undan. Jag tog ett djupt andetag och sa rakt ut:
Jag har skolåterträff på lördag. Jag måste dit! Och jag måste se fantastisk ut du fattar! Vill att alla ska tro att mitt liv gick precis som jag drömde!
Men varför? frågade Ebba, nu med ryggen vänd. Varför lägga så mycket energi på folk du knappt pratat med på flera år, och troligen knappt kommer träffa igen? Dessutom bor du ju numera i en helt annan stad!
Jag drog händerna genom håret, kände hur längtan efter Ebbas kök gjorde ont barbordet, de inbyggda vitvarorna, de där snygga belysningarna. Tänk att få börja morgonen med lungt kaffe precis så här, istället för hets och stress.
Du förstår inte! utbrast jag, nästan med panik. Det är så viktigt för mig. Jag vill att de ser att jag lyckat. Jag vill inte att någon tror att det inte gick bra för mig.
Jag tystnade, insåg att min blick på Ebba var full av avund. Hon låtsades inte märka det eller, kanske ville hon bara inte lägga energi på det.
Tänker du låtsas vara någon du inte är? frågade Ebba milt, satte sig ner på stolen. Tror du att någon bryr sig?
Det handlar inte om det, skakade jag på huvudet. Det handlar om att ingen i klassen ska tro att drömmarna sprack!
Ebba suckade och hjälpte mig ändå. Vi går och kollar. Men lova detta är sista gången du försöker lura någon på det här sättet. Riktigt schysst är det ju inte.
Du fattar ändå inte!
Och så började jag berätta min historia.
~~~~~~~~~
I gymnasiet var jag verkligen stjärnan i klassen alla visste det. Killarna flockades och lärarna mjuknade så fort jag höjde ögonbrynen. Mamma och pappa skämde bort mig bara jag vinkade. Varje önskan blev uppfylld ville jag ha nya sneakers fanns de i hallen nästa dag, tyckte jag en kille var söt gick han med mig hem veckan därpå. Allt blev till en sorts lek hur långt kunde jag sträcka mig, vad gick att få?
För att jag kan, upprepade jag som ett mantra. Om en tjej började hänga med den kille jag gillade, gick jag in för att vinna honom tillbaka och lyckades nästan alltid. Det handlade inte om kärlek, bara om spänningen att utmana.
Med tiden drog sig de gamla vännerna undan. En efter en slutade bjuda ut mig, hittade andra att umgås med. Jag tog ingen notis nya beundrare dök alltid upp, andra ville gärna ha min vänskap. Jag såg det som ett filter: spelade du inte med, då förtjänade du inte platsen vid min sida.
På studentbalen var jag drottningen. Lektionen var mitt rike, killarna hov, alla tjejer statister. Jag sög i mig allas blickar, höjden av bekräftelse.
Uppfylld av allas beundran lät jag tungan löpa. När gamla minnen kom på tal fräste jag av några sårande kommentarer om mina klasskamrater. Drog gamla oförrätter, små pikar om utseende eller klädstil. Orden rann ur mig lätt, blicken glödde: jag testade bara hur långt jag kunde gå.
Mitt liv kommer bli underbart! sa jag högt, med stolt röst, såg ut över de andra tjejerna. Det lät som om min framtid redan stod och väntade på att rulla ut röda mattan.
Jag gjorde en paus, njöt av uppmärksamheten, innan jag fortsatte ännu mer självsäkert:
Jag ser det redan: rik make, villa på Djurgården, egen personal, kanske ett företag Fast jobba egentligen tänker jag aldrig göra allt bara ordnar sig ändå. Pengar, märkeskläder, resor det blir mitt liv.
Småleende vände jag mig till klassens blyga plugghäst.
Du får nog undervisa på någon nedläggningshotad landsbygdsskola. Eller stå i kassan Din pojkvän blir säkert någon trött lagerarbetare.
Hon sjönk ihop under min blick, men jag kunde inte lägga av.
Och du! Du får väl nöja dig med kontorsjobb, räkna slantar och drömma om en ny jacka. Ni kommer aldrig nå det liv jag får!
Jag delade frikostigt ut framtidsvisioner från hyresrätter och kostymjobb till tråkiga familjeliv utan chans till drömmar. Alla kommentarer toppades med giftiga påhopp om deras utseende och personligheter.
De sänkte blickarna, någon log snett och låtsades ta det som ett skämt. Men jag såg hur det sved, trots min påklistrade glädje.
Till slut skrattade killarna med, om än osäkert. Jag såg varje fniss som en bekräftelse på att jag visste bäst och kunde diktera allas öde.
När det var dags för universitet ville jag vidare. Inte för utbildningens skull, utan för att det var rätt väg närmare Stockholms centrum, fler valmöjligheter, bättre killar. Jag fick ärva en liten tvåa i Solna efter farmor slapp dela rum, behövde inte hyra i andra hand. Ytterligare en fördel mot mina jämnåriga.
Första veckorna gick allt min väg. Jag möblerade, gick ut, gjorde nya bekantskaper, festade loss. Komplimangerna flödade, nya killar stötte på, och det kändes: nu är jag där jag vill vara.
Men snabbt slog vardagen till. Studierna var svårare än jag trott, seminarium krävde att jag pluggade, tentorna var stenhårda. Omställningen var klurig allt hade ju kommit så lätt innan. Jag skolkar, skjuter på inlämningar. Tänker: charm och yta löser resten.
Men första tentaperioden smällde till. Underkänd på nästan allt. Lärarna var bestämda: Ska du vara kvar, så får du skärpa dig.
Det var då jag började ana att barndomen var slut. Plötsligt var jag bara en av många snygga, driftiga tjejer. Vem såg mig nu? Samtidigt visste jag att många av mina kursare redan jobbade extra, planerade karriär, levde aktivt. Själv hängde jag kvar i gamla fantasier.
Jag tänkte: snabbt måste jag hitta en man helst rik. Med åldern minskar utbudet, skyndade jag mig att räkna. Så jag lade all min energi på att gå på dejter, välja rätt kläder, spela den perfekta men samtidigt gömma min vilsenhet.
En kille dök upp som verkade lovande.
Hans namn var Daniel. Son till en framgångsrik klinikägare på Östermalm, uppvuxen med golfresor, internatskolor, fina vänner. Han var enda barnet; föräldrarna styrde hans liv minutiöst. Till utseendet var han lätt att förbise: kort, lite rund, sänkt axlar. Men vad gjorde det? Han hade kontakter, pengar, status det var det viktigaste.
Jag la upp en strategi: först synas där han tränade, sedan småprata, klä mig rätt, imponera lagom mycket. Sakta men säkert gled jag in i hans värld. Snart gick vi på restaurang, tog promenader. Jag märkte att han gillade mig, så jag började försiktigt prata om framtiden, familjeliv.
Men en sak räknade jag inte med: för hans föräldrar betydde min bakgrund allt. Att komma från en vanlig familj i Sundsvall var ett sänke.
När Daniel för första gången nämnde mitt namn, fick han bara en rynkad panna till svar:
Vem är den här Lina? Vad gör hennes föräldrar?
De är vanliga, vanliga yrken, sa Daniel.
Vanliga duger inte, svarade hans mor kallt. Vår familj har ett rykte att tänka på. Vi behöver någon som passar in.
Jag fortsatte drömma. Så en dag ville Daniel prata. På caféet såg han besvärad ut.
Mina föräldrar de vill inte att vi träffas. Vi hör inte ihop, anser de. Jag kan inte göra uppror mot dem. Förlåt.
Jag blev arg, men tvingade mig själv att le.
Men vi är vuxna, vi borde bestämma själva?
För mina föräldrar spelar det stor roll, sa han trött.
Senare nådde ryktet innerstan att jag jagade rika män och bara utnyttjade Daniel. Folk började tissla. Plötsligt höll gamla beundrare sig undan, några bytte gata när de såg mig. En kväll i Gamla stan nickade en före detta adept, men stannade inte.
Jag försökte inte visa min sårbarhet, men kände att min chans till det där drömlivet glidit mig ur händerna. Att flytta hem? Aldrig. Det skulle vara att ge upp. Jag ljög på telefon hem: berättade om fiktiva projekt på ett trendigt finansbolag, blinkade om påhittade pojkvänner och extrajobb. Mamma och pappa jublade, berättade stolt för släkt och vänner om min karriär.
Enda som visste sanningen var Ebba. Hon råkade hälsa på och såg min verklighet.
Kom hem, sa hon allvarligt. Säg som det är till mamma och pappa!
Jag torkade tårarna.
Aldrig! Jag ger mig inte! Jag ska fixa det!
Jag fortsatte gå på dejter, trängde mig in på olika event, väntade fortfarande på att snubbla över min gyllene biljett. Inga resultat kravlistan var för lång och kompromissviljan lika med noll.
Pengarna från farmors arv försvann snabbt. Först drog jag ner på latte-vanan, sedan blev det en billigare jacka, slutligen sålde jag min gympaavgift. Men hyran och elräkningarna tickade vidare.
En morgon såg jag sanningen i vitögat: jobbet väntade. Jag letade överallt, drömde om något värdigt, men utan examen eller erfarenhet blev det tvärstopp. Så jag fick ta jobb som kassörska på Coop.
De första månaderna var tyngst. Blickarna från fördomsfulla kunder, små kommentarer: Du ser väl för fin ut för det här jobbet Men jag log tappert, skannade varor och bet ihop. Tänkte: det här är bara tillfälligt.
~~~~~~~~~~
Jag fick inbjudan till återträffen igår, sa jag dystert till Ebba, Jag kan inte låta bli att gå! Går jag inte tror alla att det gått dåligt.
Ebba lade ifrån sig sin tesil och såg allvarsamt på mig.
Kan det inte vara så att de redan vet? Kanske de bara vill skratta åt dig, hämnas för gamla tider?
Jag blixtrade till, käkbenen spändes.
Trams! Ingen vet! Jag måste bara visa att jag fortfarande är bäst.
Ebba suckade och sa inget mer hon visste att jag ändå bestämde själv och alltid fick stå för följderna.
Om du vill gå, gå. Men var redo på att det kanske kan gå illa, sa hon till sist.
Vad skulle kunna hända? Jag väljer rätt kläder, gör håret enkelt! Ingen fattar ändå.
Om du vill ha hjälp med klänningen, hojta.
Jag pustade ut.
Tack. Din smak behövs verkligen.
************************
Jag rusade ut från restaurangen, tårarna brände. Kylan bet i kinderna men benen bar mig långt, långt bort. Ebba hade rätt, varför kom jag hit? ekade det i huvudet.
Det började så bra. Direkt när jag steg in i salongen vändes alla blickar mot mig. Jag rörde mig lagom nonchalant, tittade på mitt fiktiva armbandsur, log avslappnat allt genomtänkt, för att se ut som om mitt liv var på topp och tiden egentligen var dyrbar.
Jag sökte sällskap med dem jag aldrig riktigt känt och började hitta på. Affärsman till make, stora huset på Lidingö, semester på svenska och spanska rivieran flera gånger per år. Jag svek min egen verklighet så till den grad att jag inte märkte hur ögonen runt bordet blev vassa.
Så reste sig Filip. Jag såg Lina för inte så länge sedan… Vet ni, hennes liv är nog lite annorlunda mot vad hon just berättade.
Allt stannade upp. Någon tog fram mobilen. Vill ni se? Jag sprang på henne utanför Coop.
Plötsligt kablades bilder ut på projektorn: jag bakom kassan i Coop-västen, varma men tomma leenden till butiksfolk, jag som står och lassar på extraprisvaror, jag på väg hem med matkassar i slitna händer.
Först fnissade någon till, sedan brast allting. Så mycket för lyxlivet! ropade en. Kanske är maken också kassör? ekade en annan.
Jag stod som förstenad. Skammen bredde ut sig, benen blev bly. För bara minuter sedan satte jag fiktiva gränser för vad som var möjligt, nu var jag fullständigt avslöjad.
Utan att tänka rusade jag därifrån. Hör inte vad de ropar, ser ingen, bara den kalla kvällen och mina egna tårar som blandas med snoret. Allt snurrade.
Jag krockade nästan med en man. Han höll upp händerna, en kasse från Hemköp i den ena.
Hur är det? gick det bra? frågade han snällt.
Jag såg upp i hans ögon, och något i hans blick klyvde igenom skalet.
Nej började jag, och insåg att jag stod där i mitt livs pinsammaste stund. Min kille lämnade mig precis innan vårt bröllop
Det slog mig: här hade jag chans på att vara äkta, ändå återvände jag till lögnen. Inget i mitt liv hade lyckats lära mig.
Det är svårt att erkänna det, men det som började med en liten lögn kan mynna ut i att man har förlorat allt. Att vilja imponera till varje pris är att ge upp sin egen sanning och förlora både sig själv och andras respekt. Nästa gång, om det blir en, vill jag hellre bli hågkommen för att jag vågade vara mig själv och att vara ärlig, även när det tar emot, är betydligt mycket svårare och viktigare än att spela drottning för en kväll.
