Pojken hette Sixten. Han var tio år gammal.
För länge sedan hittade en hemlös gammal man vid namn Lennart honom som spädbarn under en bro vid kanalen Kungsholms strand i Stockholm. Pojken låg i en plastbalja efter ett kraftigt ösregn. På handleden satt ett gammalt rött armband. Bredvid låg en blöt lapp: “Snälla, ta hand om honom. Han heter Sixten.”
Lennart, som själv levde på gatan, tog ändå med sig barnet. Han gav honom den mat han kunde hitta och värmde honom med sin egen jacka. Han brukade säga: “Om du en dag hittar din mamma, ge henne förlåtelse. Ingen lämnar sitt barn utan smärta.”
Åren gick och Lennart blev allvarligt sjuk. Sixten började tigga och en dag hamnade han utanför ett ståtligt bröllop på ett slott nära Drottningholm. Någon räckte honom en tallrik mat.
När bruden visade sig blev han stående som förstenad. På hennes handled fanns precis ett sådant rött armband.
Han gick försiktigt fram till henne och frågade tyst om hon var hans mamma.
Kvinnan bleknade. Hon hade fött honom i hemlighet när hon var sjutton, blivit rädd för släktens reaktion och lämnat honom vid kanalen i hopp om att någon godhjärtad skulle ta hand om honom. Senare hade hon letat efter honom men förgäves.
Brudgummen avbröt vigseln. Han sade att han inte bara ville gifta sig med henne, utan ta emot hela hennes bakgrund. Om pojken var hennes son, skulle han också vara hans.
Sedan avslöjade han något mer: Lennart den gamle mannen som tagit hand om pojken var hans egen biologiska far, som han för länge sedan förlorat kontakten med. Just den man som räddat Sixten.
Den dagen blev det ändå bröllop, men först reste alla gäster tillsammans till sjukhuset där Lennart vårdades.
Den gamle mannen såg dem och viskade: “Hjärtat hittar alltid tillbaka till dem det älskat.”
För allra första gången i sitt liv kände Sixten att han hade en familj. Och inte bara en.
