2 juni, torsdag
Jag kan inte släppa det som hände i morse. Jag reflekterar fortfarande över allt och känner ett slags tacksamhet som jag aldrig riktigt känt förut. Det började med att jag ställde upp stegen mot vårt gamla äppelträd på tomten här i Uppsala. De döda grenarna skulle egentligen ha tagits bort för länge sedan och idag var det äntligen dags trots att himlen var tung och grå och luften stilla och kvav, ni vet så där att man nästan kan lukta regnet i molnen.
Jag hade dragit på mig mina slitna snickarbyxor och tog fram grensaxen. Stegen stod stadigt mot stammen, jag dubbelkollade att allt var säkert, och så började jag klättra uppåt. Allt kändes normalt tills jag plötsligt kände någon dra i byxbenet bakifrån. För en sekund trodde jag att jag inbillade mig, men när jag vände mig om såg jag min hund, Roffe, försöka krypa upp efter mig på stegen.
Hans tassar halkade på metallpinnarna och han såg rent av förtvivlad ut, med stirrande ögon upp mot mig. Jag log snett, lite stressat och sa:
Roffe, vad sysslar du med? Gå ner, du kan ju inte klättra där!
Men han gav sig inte. Istället tog han sats, satte framtassarna på stegen och grep tag i min byxkant med tänderna. Han drog, och han drog hårt. Jag höll nästan på att tappa balansen.
Jag blev irriterad, snäste åt honom och försökte mota bort honom med handen, men Roffe vägrade släppa taget. Jag hann tänka att han blivit heltokig, eller att han trodde vi lekte. Kanske skulle han dra omkull mig.
Jag tog ett djupt andetag och klättrade ner. Roffe såg skamsen ut när jag tog tag i halsbandet och ledde honom till hundgården bakom huset. Dörren gick igen med ett klick och jag suckade högt.
Jag var fortfarande irriterad när jag gick tillbaka till stegen. Nu kunde han ju sitta där och lugna ner sig medan jag avslutade arbetet, tänkte jag för mig själv.
Men knappt hade jag satt foten på nedersta pinnen förrän det small till i trädet ovanför mig. Ett ljud så skarpt att jag genast ryckte till och såg upp. Jag såg i slowmotion hur en enorm torr gren bröt sig loss högt upp i äppelträdet och föll rakt ner där jag hade stått en sekund innan. Den slog i marken med ett brak, splittrades och landade bara någon decimeter från mig.
Mitt hjärta bultade så hårt att det ringde i öronen. Benen vek sig nästan och jag stirrade länge på den trasiga grenen. Det gick upp för mig. Roffe hade inte varit galen han hade försökt rädda mig.
Han hade anat något jag inte upptäckt kanske hade han hört träet knaka, eller bara känt på sig att något var fel. Jag vände mig mot hundgården och mötte hans blick genom gallret. Han stod alldeles stilla, viftade försiktigt på svansen, med sina varma ögon rakt på mig.
Jag gick dit, öppnade dörren och föll ner på knä i gräset bredvid honom. Han kastade sig genast mot mig och tryckte huvudet mot mitt bröst. Jag höll om honom länge och viskade:
Roffe, du räddade mitt liv.
Sedan den dagen har jag lovat mig själv något. Jag ska aldrig mer nonchalera hans instinkt eller förmåga att känna sådant jag själv missar. Roffe, min kloka vän.
