Min svärmor gav mig antirynkkräm och en våg i 50-årspresent. Men den största överraskningen väntade henne på ett helt oväntat ställe och hon hade aldrig kunnat drömma om hur det skulle sluta. Det blev till en sådan scen att man fick lämna rummet på en gång.
Min femtioårsdag hade kunnat vara triumfens afton. Jag hade precis blivit befordrad, jag och Håkan hade äntligen betalat av lånet på lägenheten i Sundbyberg, och hela kroppen sjöng av framtidstro. Jag förväntade mig bara ett hav av glada skålar och goda vänner kring långbordet. Men när det ringde på dörren öppnades porten för min andra mor, Barbro Lennartsson.
Barbro hade den där skoningslösa förmågan att dränka komplimanger i gift. Åh, vilken klänning väldigt djärv för dina höfter, Vad du har magrat du borde nog vila oftare på jobbet? Hennes godhet hade alltid en vass kant, och den här gången skulle det bli en riktig föreställning.
Så strålande trött du ser ut
Alla satt redan samlade runt bordet, skålar och skratt studsade, maten stod i stora uppläggningsfat, och nu kom stunden då gåvorna överräcktes. Det kändes ovant, men ändå fint. Barbro reste sig, tiggde om vår uppmärksamhet och tog till orda långt, svulstigt, med ett suspekt filosofiskt anslag.
Hon talade om tiden som snabbt förgås, om kvinnlig skönhet som ett smörgåsbord som måste vårdas, annars ruttnar osten och brödet möglar. Att en man minsann behöver en frisk, pigg maka intill sig. Jag förstod direkt snart kommer det.
Jag öppnade paketet. Där ruvade två lådor. Den första: en modern badrumsvåg. Den andra: en necessär med åldersmärkt hudvård, texten så stor och obeveklig att den kändes som ett domslut. 50+. Intensiv återuppbyggnad av åldrande hud. Kämpar mot djupa rynkor.
En kall tystnad la sig över rummet. Håkan blev knallröd och såg ut att vilja gömma sig under duken. Gästerna vred sig i stolsitsarna och gav nervösa leenden. Barbro log stort:
Detta är för framtiden, min flicka! Förebyggande är bästa botemedlet. Och vågen ja, du klagade förra veckan över att jeansen stramar efter midsommar. Jag bryr mig det är min rätt som svärmor.
Jag klämde fram ett stelt tack, gömde lådorna under bordet. Men där, bakom min leende fasad, bultade känslorna förnedring, vrede, ledsnad.
Den kalla rätten jag lagade i sex månader
Jag startade ingen scen. Vågen hamnade i städskåpet även om den var på vippen att flyga ut genom fönstret. Krämen fick sin plats i badrummet synligt, så Barbro kunde njuta men användas? Knappast.
Efter den dagen kikade Barbro alltid med ett litet leende på presenterna och frågade:
Använder du dom?
Jag sparar dem till ett speciellt tillfälle, svarade jag så neutralt jag förmådde.
Samtidigt väntade jag. Naken, kall och uppriktig nästa stora födelsedag: Barbros femtiofemte. En betydande dag. Och en chans att påminna om att inte alla är tvungna att svälja falsk omsorg i tysthet.
Jag tänkte länge. Att ge en blodtrycksmätare och kräm mot pigmentfläckar kändes för uppenbart. Det krävdes något elegantare, vassare. Mer obarmhärtigt men snyggt.
Jag hittade snabbt svagheten. Inte åldern, inte kroppen, inte hälsan. Hennes största last var snabbheten att döma, behovet att kommentera, kritisera och lägga sig i. Jag gick till Akademibokhandeln och fann en pärla: ett presentalbum i hårdband med perfekt titel: Konsten att tiga. Hur man håller mun och räddar relationer. Under stod det: Praktisk handbok för den som älskar att ge oombedda råd.
I den öppna lådan låg även en elegant förstoringsglas med vackert snidat handtag. Som hämtat ur en gammal svensk deckare.
Detta för krämen och vågen
Barbros fest hölls på en restaurang vid Karlaplan. Släkt, vänner, kollegor Barbro stod i centrum och njöt av allas hyllningar som om hon andades rosendoft.
När vår tur kom skålade Håkan diplomatisk, överlämnade ett snyggt spa-presentkort det var ändå hennes födelsedag.
Sedan log jag och räckte över mitt paket.
Barbro, detta är från mig. Ett bidrag till själ och personlig utveckling.
Hon tog paketet, öppnade det långsamt, smakade på spänningen. Först kom förstoringsglaset.
Oh, så vackert är det antikt? Men till vad ska jag ha det? Jag ser ju bra än.
Jag log, vänligt:
För att kunna se människors förtjänster, inte bara deras brister.
Gästerna fnissade artigt, omedvetna om vad som låg kvar i paketet. Barbro såg besvärad ut, men fortsatte, tog upp boken. Hon viskade titeln för sig själv, sedan högre, med tappad haka:
Hur man håller mun
Hon stirrade på mig.
Är det en bok? sa hon med darr på rösten.
Javisst, Barbro, sa jag lugnt. Du tipsade så fint om utseende på min födelsedag, så jag tänkte, vid femtiofem är det kanske dags att investera i inre harmoni och god stämning i familjen. Den är dig lika nyttig som jag hade nytta av antirynkkrämen.
Hennes ansikte blossade. Men hon kunde inte protestera då skulle boken bara bli ett bevis på hennes egen oförmåga. Hon klämde fram:
Tack. Väldigt originellt.
Och la ifrån sig boken med en min av att den brände i händerna.
Har du hunnit läsa kapitlet om takt än?
Vi fortsatte träffas. Det blev ingen storm efter festen det blev mer spännande än så. Nu visste Barbro att spelet hade fått nya regler. På varje oskyldig pik fanns ett svar från mig, ett svar som vände leendet i halsen på henne.
Första veckorna ringde hon bara till Håkan. Mot mig blev hon stram, officiell, stel. Men något förändrades ändå: de oombedda råden blev färre.
Hon slutade diskutera min vikt och struntade i att kommentera min mat. Och varje gång hon var på vippen att säga något sådant där snällt mötte jag bara hennes blick och frågade:
Barbro, hur går det med boken? Har du kommit till kapitlet om takt än?
Och då tystnade hon.
Vågen samlar numera damm i ett förråd, och om sanningen ska fram har jag faktiskt smörjt krämen på hälarna och fötterna blev väldigt mjuka. Så, tack för det. Och när jag var hemma hos Barbro såg jag boken på hennes nattduksbord. Med ett bokmärke. Nästan mitt i.
Så ja det verkar fungera.
