Sigge blev utkastad Igen För tredje gången i sitt korta liv Det var som om han bara hade otur hela tiden. Och det här förändrade hans liv för alltid.
Sigge blev utkastad. Igen. För tredje gången under sitt bara ettåriga liv. Turen log aldrig riktigt mot honom.
Han hann knappt fylla ett innan han redan hade fått flytta mellan tre olika familjer. Först flyttades han mellan olika hem, men till sist
Till sist togs han bara ut, bort från huset, och lämnades av lite diskret vid en återvinningsstation bakom ett stort hyreshus på Södermalm. Ner i den gröna soptunnan och iväg därifrån så att han inte skulle hitta vägen tillbaka. Sigge försökte heller inte. Inte ens ett försök.
Han förstod allt direkt. Mannens blick sa det mesta. Frun blev riktigt upprörd när Sigge klöst sönder deras nya skinnsoffa.
Den var tydligen väldigt dyr. Det blev hennes ord som blev lag. Och mannen? Ja, han höll alltid med.
Med ena armen bar han ut ettåriga katten till soprummet på gården. Sigge sprang aldrig efter. Han hade sett domen i mannens ögon redan.
Allt var förgäves. Han önskade nästan att de sagt hejdå ordentligt. Att någon hade klappat honom eller bett om ursäkt. Men nä. Det blev bara som ett extra lass skräp, rakt ner i tunnan.
Sigge suckade och började rota bland soppåsarna efter något ätbart gamla kycklingben fick duga. Han släpade sig sedan ut ur tunnan och satte sig bredvid den stora gröna containern, med blicken mot solen.
Han kisade, men tittade inte bort. Från det där stora ljusa klotet spred sig en värme som han gillade.
De där sista solstrålarna. Strålar som var lite av sommar, höst och vinter på en gång. Ett ögonblicks värme isen i hans egna hjärta smälte inte.
Skymningen kom. Och med den kylan. När solen gick ner tog vinden och frosten vid.
Den röda katten låg och huttrade. Han visste inte vart han skulle ta vägen, så till slut hittade han en hög med torra, brunröda löv att krypa ner i. Han kröp ihop, darrade av kölden först, men snart
Snart, när den kalla, blöta vinden gjort pälsen stel och kroppen tung, började värmen sprida sig ändå. En inre röst viskade snälla ord till honom.
Ord som sövde honom, fick honom att vilja sluta ögonen och bara glömma elände och sorg.
Kryp ihop, lilla vän. Sov. Sov, sov
Han kände värme. Den spreds i hela hans lilla stelfrusna kropp.
Det verkade så enkelt. Bara släppa taget och försvinna i tystnad. Så skulle allt bli lugnt igen. Ingen sorg, ingen ilska.
Sigge suckade djupt och gav upp. Varför kämpa? För vems skull?
I morgon väntade ändå bara mer kyla, mer hunger, mer vilja att bara blunda och aldrig mer, aldrig mer öppna ögonen.
Stadens gatlyktor började tända en efter en där ute i mörkret. Sigge tittade på dem för sista gången. Han hade sett det där ljuset så många gånger från sitt fönster. Den röda kattens ögon glimmade till allra sista gången där bland löven.
Och precis det där lilla ljuset såg den lilla rödhåriga flickan som var på väg hem från Konsum med sin pappa. Hon drog honom i jackärmen.
Där! sa hon. Där bland löven, någon är där.
Ingen är där, svarade pappa trött och frusen. Kom nu, vi måste hem, jag fryser.
Han försökte dra henne bort från lövhögen, men flickan ryckte loss sig.
Jag såg ju! Det lyste!
Att det lyser i en hög med gamla löv? undrade pappan. Det går ju inte.
Men flickan sprang redan fram och grävde upp det översta lagret. Och där låg han. Den röda katten.
Pappa! utbrast hon.
Där är han! Jag sa ju det!
Vem då? undrade pappan och gick närmare.
Här! sa dottern och försökte försiktigt lyfta upp den stela kroppen.
Låt honom va, sa pappan tyst. Han är nog redan död. Vi kan ju inte ta hem en död katt.
Han är inte död, envisades flickan. Jag vet det! Ljuset i hans ögon jag såg det! Han lever!
Ljus i kattens ögon? Pappan skakade på huvudet.
Han gick närmare, tog upp Sigge och försökte höra eller känna efter ett hjärta som slog.
Sigge ville bara sova. Han var så trött. Värmen, sömnen ville inte släppa taget. Och så rösten inom honom:
Sov, sov Slut ögonen
Men samtidigt hördes ett envisare ljud, en barnröst ljus och varm:
Ljuset i hans ögon!
Vad vill de av mig? Varför kan de inte låta mig vara? Låt mig bara sova
Trots allt lyckades han öppna ögonen och gläntade mot dem, de som väckte honom.
Där! ropade flickan. Där! Nu såg du det! Ljuset!
Vilket ljus? frågade pappan, men tog av sig jackan och svepte in Sigge i den. Vände stegen mot huset där de bodde.
Dottern trippade jämsides, ivrig:
Kom nu, pappa! Skynda, han fryser ju!
De slank in i porten och snart tändes lamporna i lägenheten på femte våningen.
Sigge fick bada i varmvattenbad och drack värmd mjölk ur en liten skål. Flickan, som hette Tyra, satt bredvid och smekte honom försiktigt.
Dö inte, snälla lilla katt, viskade hon. Dö inte, vi behöver dig.
Isen tinade ur pälsen och smälte bort ur hans själ. Den stora röda katten började långsamt förstå att han kunde vara trygg. Han vaknade till liv, och den värmen han kände kom inte från elementet.
Nej, värmen kom från ett litet barns hjärta.
Och ute på gården, i den snöiga natten, stod någon och tittade upp mot deras fönster som lyste i mörkret. En figur som ibland kommer till undsättning.
Allt jag kan, gör jag, viskade han till sig själv. Ljus, det är inte alla som ser det. Inte alla kan ta vara på det.
Sigge tänkte inte på människans storhet eller sådant. Sånt tänker bara människor på. Han tänkte på trygghet.
Och det enda han såg, det var ljuset i Tyras ögon.
Så vad tänker du om det här? Skriv gärna vad du känner, jag blir så glad att höra!
