Helena, men du vet att hon har ett bagage! Eller bryr du dig inte? sa Cecilia och lutade sig nonchalant mot staketet med ett snett leende, ögonen riktade mot grannen. Kunde du verkligen inte hitta någon bättre? Du är ju varken ful eller dum, en fin karl till och med! Flickor har vi gott om här i byn, men nej, du letar upp just henne!
Helena drog ett djupt andetag, försökte svälja stoltheten. Inte ens för sig själv ville hon erkänna att hon inte var nöjd med sonens val. Att höra det från sin gamla rival Cecilia var dubbelt så sårande.
Barn är en glädje, Cecilia! Fattar du? Hur är hon dålig, kan du förklara det? Ung, vacker, snäll och skötsam, det VET jag. Att hon har barn gör henne inte sämre. Hon fick pojken i äktenskapet, inte utanför. Och att förlora maken så ung, det kan hända vem som helst. Vi fostrar, vi uppfostrar och då har jag ännu ett barnbarn. Sluta prata strunt nu!
Helena knep ihop munnen, visslade åt grannens tjocka katt som spatserade längs staketet mot hennes gård.
Han har snott mina kycklingar, vet du det, Cecilia? Håll ett öga på din kissemiss, annars släpper jag ut Ronja, så får vi se vem som sätter agendan nästa gång.
Ha! skrattade Cecilia, och fick bort den randiga besten från staketet. Ja, vi får väl se vem som jagar bort vem. Ska låsa in busen, han stal från oss med ifjol. Men han är en duktig råttfångare, annars hade han fått flytta för länge sen. Vad ska man göra åt instinkten?
Bäst att han håller sig hemma!
Just ja, Helena! Glassburkarna! Syltet är väl klart?
Du står där och pratar bort tiden, någon måste ju röra i grytan!
Det är Klara som hjälper till. Kom igår för att hjälpa till med trädgårdslandet.
Men visst är hon högravid?
Därför håller alla på ute, men Klara kokar sylt. Hon hatar att vara sysslolös. Inte många svärdöttrar som henne, det säger jag dig!
Så varför skäller du på henne och berömmer henne bakom ryggen?
Balans i hushållet, kära du! Cecilia flinade. Du får se, när du blir svärmor själv. Var snäll, så klättrar de på dig!
Vi får se. Helena viftade med handen. Ville du ha burkar eller klarar du dig? Jag har inte tid att småprata mer, dags för arbete.
När Helena äntligen blev ensam och satte igång med vetedegen, kände hon tyngden över bröstet. Imorgon kommer sonen, tar med sig sin blivande brud för att träffa familjen. Brud. Helena tryckte handflatorna mot bordet, blickade ut genom köksfönstret. Vad skulle det bli av det här?
Hon kände ju inte Matilda. Bara hört lite skvaller och sett henne på håll när hon hälsat på systern i Åsarp. Inget särskilt stack ut. Blont, stora blå ögon, lång. Passade bredvid hennes Simon. Men någon flicka var det kanske ändå inte längre en ung kvinna, änka, dessutom med barn. Sonen, knappt tre. Matildas öde hade inte varit lätt. Uppvuxen hos morföräldrarna efter att föräldrarna gått bort när hon var liten. De hjälpte henne, fick henne utbildad, gift henne bort och hann knappt glädjas åt barnbarnet innan maken dog i en olycka. Där stod hon, ensam med en pojke på armen. Hur skulle man kunna låta bli att tycka synd om henne? Men Helena hade ändå önskat att hon sluppit bli sonens problem. Simon var hennes allt efter att maken dött; nu var det dags för honom att bilda egen familj, men hon kände oro. När han till sist deklarerat att nu har jag funnit henne, Matilda, slängde sig Helena till systern i panik.
Vad ska det bli av det här? Han tar hit henne, men sedan då?
Tja, Simon får bo i farfars gamla stuga. Visst, ruckel och behöver renoveras, men tomten är stor. Där kan de bygga nytt.
Helena såg oron hopa sig. Sonen skulle flytta ut vad hände med henne då? Avståndet mellan gårdarna var kort, men hon skulle inte längre höra honom varje kväll, dela dagens sysslor. Hon skulle höra till sällsynta besök på högtider.
Sitt inte och sura nu, Anneli satte sig bredvid Helena och mildrade rösten. Han måste få sitt eget liv, du måste låta honom gå.
Du har rätt. Men om det inte fungerar? Om det går snett? Och barnet
Hör på mig. Det finns flickor i byn, men ingen som Matilda. Hon är redig, klok och ändå varm.
Det är just det som skrämmer mig. Hon är för perfekt.
Du är omöjlig! Anneli blev arg. Blir det fel flicka, klagar du. Blir det rätt, är det också fel. Nu räcker det. Gör inget du får ångra och förlorar din son.
Förlora hur menar du?
Om du inte accepterar henne, Helena, tappar du Simon. Jag har sett hans blick när han är med Matilda. Där finns kärlek.
Och när Helena återigen tog sig an baket, försökte hon trycka undan klumpen i bröstet. Hon måste ta emot dem väl, inga låta känslorna synas. Anneli hade rätt hon fick avvakta, se hur det gick.
Minipirogerna radades på fatet, en efter en. Helena suckade, mindes hur hennes man älskat de där små varianterna.
Fröknappar! Äter man aldrig slut på! Så goda, min lilla du.
Han kysste hennes hand, Helena skrattade och drog undan den. Gud, så hon saknade Ivan nu. Hans råd, hans lugnande röst.
Natten blev sömnlös, Helena vred sig. Bara det snart blev morgon
Matilda stod bakom Simon, nervös och varken vågade titta på Helena. Lille Oskar hängde på armen, nyfiken på allt det nya. Stor hund satt i kedja underligt tyst. Hemma hos farmor skällde alltid hunden. Katt passerade. Oskar sträckte sig efter den, undrande mot sin mamma.
Stanna nu, gubben.
Låt honom springa lite, jag tar in Ronja, sen är resten tryggt. Kom, du har ju koll.
Helena mönstrade sin framtida svärdotter. Gud, vilken blek flicka mager, nästan färglös. Trodde inte sådana lilla spröda personer kunde ha så stadiga ungar. Något rörde sig i Helenas bröst, klumpen krympte lite när hon såg hur Oskar vågade titta på henne, sökte kontakt.
Vart gick katten?
Katten? Vi har ingen katt. Vart såg du den?
Oskar pekade mot grindhålet. Helena svor till.
Fort, vi måste fånga den innan han tar mina kycklingar!
Oskar sprang efter henne, fortfarande lite skeptisk till vad han skulle kalla henne. De fångade katten vid hönsgården.
Din lilla tjuv! Schas! Helena slängde sin toffla efter katten.
När hon såg Oskars skratt kunde hon inte låta bli att le själv. Vilken härlig unge, snabb och öm! Hon visade honom en kyckling, han vågade knappt ta, klappade bara försiktigt.
Han är liten!
Några minuter senare satt Oskar på Helenas knä, mumsande piroger. Helena log mot Matilda:
Du har en fin pojke, Matilda! Smart och hungrig, en dröm för vilken farmor som helst.
När Matilda lättat andades ut, förnam Helena hur motståndet i hennes bröst blev mindre, skräcken höll på att försvinna. Nog tyckte Matilda alltid lite synd om henne, men hon märkte att hon var en god mor omsorgsfull och rädd om sin pojke.
Simon skämtade om bröllopet, Matilda teg och såg ner på tallriken. När sonen lämnade rummet frågade Helena:
Varför sitter du så tyst? Hon la handen över Oskars hår, sköt fram körsbären. Ta för dig, vännen, de är söta.
Jag har redan sagt till Simon att jag vill ha ett lugnt bröllop. Inget stort kalas.
Och han lyssnar inte?
Nej. Tycker det vore fel. Alla väntar på hans giftermål, ingen får bli sårad.
Det har han väl rätt i. Men så ska du inte tiga. Varför vill du inte?
Matilda såg upp med grå ögon, tänkte efter.
Jag är rädd. Lyckan älskar tystnad. Mitt första bröllop var så högljutt, och hur gick det
Du, Matilda, jag vet att du förlorade din man, och det är en sorg. Men om han älskade dig hade han önskat att du hittade lyckan igen. Vi kan inte styra över ödet sorg och glädje kommer som det ska.
Jag var rädd att du skulle döma mig.
Döma dig? För vad? För att du får en ny chans? Att min son hellre valde dig än någon annan?
Oskar kröp av Helenas knä.
Vem är du? samma grå ögon som mamma stirrade frågande.
Jag är din farmor nu, Oskar. Bara att kalla mig det. Farmor Helena.
Ska bli! Oskar nickade allvarligt.
Bröllopet blev så som Simon ville. Släkten muttrade och skämtade, men med Helenas bistre min höll de truten.
Nästan ett år bodde Simon och Matilda under Helenas tak. Den gamla stickande oron försvann. Helena märkte hur försiktigt Matilda tog hand om Simon, tills oro var onödig. Visst klagade hon ibland, men Matilda hade en talang för att runda av problemen, svarade aldrig med hårda ord, utan dämpade ilskan.
Du säger aldrig ifrån, Matilda! Gråter gör du aldrig. Borde du inte tala allvar med din man, så du fick ur dig? kommenterade Cecilia medan hon körde ut kon ur hagen.
Då blir det väl bråk. Mor och son ska bråka… Nej tack! Matilda smålog snett.
Du är stolt, Matilda. Inte alltid så bra.
Jag klarar mig, litar på mig själv mer än på goda råd, svarade Matilda och gick in.
Cecilia fnyser och skvallret gick vidare i byn.
Det gamla huset blev klart och Matilda flyttade in med Simon. Jobb, småbarn, tiden flög. Så blev Matilda sjuk och gick till läkaren.
Vadå gravid? Matilda såg förbryllat på läkaren.
Är du överraskad? Är inte barnet önskat?
Nej, nej så är det inte! Vi vill gärna ha barn, men nu blev jag så Jag mådde ju inte så här förra gången.
Det är svårt ibland, så du får vila på sjukhus. Men vi gör allt för dig och din lill*e*.
Helena kom samma dag för att hjälpa till med Oskar. När Matilda öppnade dörren och backade förskräckt ett steg, blev Helena bekymrad.
Vad är det, Matilda?
Det är inget. Såg bara att du såg så arg ut när du kom.
Helena spärrade upp ögonen. Det var så typiskt Cecilia att förstöra hennes dag, ge henne oro på vägen.
Vad nu? Inte nog med att hon har ett barn med sig, nu är hon skröplig också. Vad får han för barn med henne, Helena? Är det för sent
Vad är det med dig, Cecilia? Hur lyckades du bli så bitter? Vad har Matilda gjort dig?
Jag bryr mig väl inte om henne, Cecilia maskerade sitt missnöje, gick därifrån.
Helena försökte skaka av sig irritationen, och Matilda märkte att något brann bakom den vanliga ytan.
Bry dig inte, Matilda. Två grälar på bussen, blev bara upprörd. Livet är för kort.
Vill du ha hjälp med packningen?
Klar redan. Men usch vad jag hatar att lägga in mig.
Helena drog ihop ögonbrynen:
Måste du för barnets skull, Matilda. Ingen oro för Oskar jag vakar över honom som höken. Allt kommer gå bra.
Simon körde Matilda till sjukhuset. Dagar gick, läkare nickade och log.
Snart får du komma hem på prov. Finns det någon som hjälper dig?
Jag har Helena. Hon bor där nu och tar hand om Oskar.
Svärmor? Är det verkligen bra?
Jo, jag har världens bästa svärmor!
Ovanligt, det hör man sällan.
Matilda förberedde hemfärden, Helena for runt i byn. Hjärtat dunkade. Vad skulle hon säga Matilda?
Oskar var borta på morgonen. Han brukade lyda, gick aldrig ut genom grinden. Helena lagade mat, kastade en blick ut mot sandlådan. Han byggde, koncentrerad. En minut vid spisen när hon vände sig igen var han plötsligt borta.
Var är du? ropade hon oroligt, gick ut på gården. Han var inte kvar. Grinden stod vidöppen. Endast några minuter! Var hade han tagit vägen?
Vad hon inte visste var att Oskar hört röster utanför, gått för att möta äventyret. Äldre pojkar retade en svartvit valp med snara om halsen.
Släpp honom! Det gör ont! Oskar fipplade med grinden.
Pojkarna hånskrattade, sparkade på hunden. Oskar försökte rädda den, följde efter, märkte inte att de vek av från hans gata. En arg kvinna skrek till, pojkarna försvann.
Kvar stod Oskar, kramade valpen. Han visste nu varken ut eller in. Mamma hade sagt, stå still om du går vilse.
Han hittade en bänk vid grinden till ett främmande hus, satte sig och väntade. Någon skulle nog hitta honom.
Under tiden letade Helena i panik byn igenom. Simon kom hem, mötte en tom gård, och hjälpte till.
Simon fann till slut Oskar sovande på bänken, valpen fortfarande i famnen. Hunden skällde tappert. Simon lyfte Oskar.
Där är du! Du satt still, precis som vi sagt. Vem är din lilla vän?
Han ser ut som Ronja! Kan vi ta honom?
Klart vi kan. Hem utan hund, det går inte i vår familj!
Väl hemma famnade Helena Oskar, lättad och gråtande.
Jag ska aldrig gå ut själv igen, farmor!
Äsch, nu är allt bra igen. Du är hemma, du är min!
Matilda förstod vad som hänt när dammet lagt sig. Oskar höll tyst, och tillsammans tvättade de den loppsmittade valpen, skrattade och kramades.
Jag har saknat dig!
Jag med!
Lillasystern kom på utsatt dag, en liten flicka, döpt till Helena, efter farmor. Helena gick stolt från by till by, hjälpte Matilda i hushållet, aldrig ett ont ord om Oskar, bara stöttande.
Han kunde lika gärna försvunnit på min vakt, sa Matilda, det är bara så, han älskar allt levande.
Han blir en god människa det är viktigast.
Helena predikade inga råd, utan hjälpte där det behövdes. Att höra Matildas tysta tack, mamma!, fick henne att vilja göra ännu mer.
Och när Oskar kom rusande för att kramas, Matilda log ur hjärtat och la dottern i farmors armar, då visste Helena hon hade gjort rätt.
Ska du till barnbarnen igen? fnös Cecilia vid grinden och såg Helenas förväntan i blicken.
Ja, till BARNEN. Jag har två.
Bara ena är din.
Nej, två är mina, både pojken och flickan. Du skulle bara veta, Cecilia. Vill du ha mitt råd, nu när du alltid ska berätta för andra?
Överraska mig då.
Kärlek, Cecilia, går åt båda håll. Om du vill bli älskad, måste du själv ge kärlek. Mina barn och barnbarn älskar mig. Hur är det med dig?
Tja, får väl respekt
Visst, men kärlek är bättre ändå. Inte sant, Cecilia? Helena blinkade, såg på klockan och skyndade mot bussen. Två väntade på henne.
