Annika, hon har ju ett bagage! Eller passar det dig? skrattade Marita och lutade sig mot staketet medan hon blickade mot grannen. Du kunde väl hitta någon bättre? Du är varken sned eller vind, en trevlig kille ju. Det finns hur många tjejer som helst här, men ändå, du hittade henne!
Annelie suckade djupt. Hon ville ju inte ens erkänna för sig själv att sonens val inte riktigt passade henne. Så det gjorde extra ont att höra det från “bästa ovännen” Marita.
Vi gläds åt barn, Marita! Fattar du? Hon är ju ingen dålig människa. Ung, vacker, snäll och hyvens det vet jag. Och att hon har barn vad spelar det för roll? Hon fick pojken i äktenskap det är inget att skämmas för. Att vara änka i den här åldern, vi vet ju alla att livet är skört. Vi ska ta hand om pojken, och jag får en bonusbarnbarn! Så sluta babbla nu.
Annelie snörpte på munnen och skrämde bort grannens katt som kom lunkande över staketet.
Katten börjar känna sig för hemma igen! Han har redan varit på mina kycklingar tre gånger, Marita. Passa din lille rackare, annars släpper jag ut Atlas, och då är det synd om honom.
Jag är inte rädd! Marita körde bestämt undan sin feta randiga katt. Frågan är vem som jagar vem. Jag ska låsa in honom, han jagade mina kycklingar också förra året. Om han inte varit så himla bra att ta möss, så hade han fått flytta. Men instinkterna rår man inte på.
Kan han inte hålla sig till att jaga möss inomhus då!
Jag kom på en sak, Annelie! Syltburkarna! Sylten borde vara klar nu.
Du snackar så mycket, medan någon står där och rör sylten?
Jajamen, det är Olga. Hon kom igår för att hjälpa till med trädgårdslandet.
Hon är höggravid nu, väl?
Därför håller alla på i trädgården, hon kokar sylt. Hon vill inte gå sysslolös. Bättre svärdotter finns inte.
Men varför rosar du henne bakom ryggen och dirigerar framför näsan?
Det ska vara ordning! Marita skrattade igen. När du blir svärmor kan du ta efter mig. Är man för snäll, så kliver de på en till slut.
Vi får väl se! Annelie viftade avfärdande med handen. Ska jag ge dig burkar eller klarar du dig? Jag har massor att stå i.
När grannfrun var iväg, gick Annelie och började knåda deg. Imorgon kommer sonen hem, och han tar med sig sin fästmö för att hälsa på. Fästmö Annelie slutade genast knåda, lutade sig mot bordet och blickade ut genom fönstret. Hur ska detta gå?
Hon kände ju egentligen inte Lina. Allt hon visste var det som sagts i förbifarten och så hade hon sett henne på håll när hon hälsade på sin syster i grannbyn. Inget speciellt med henne, en vanlig blond tjej, storögd och lång, precis som hennes Emil. Fast, tja, hon är väl kvinna, inte tjej. Hon har varit gift och har barn. En son på kanske tre år nu. Livet har inte varit snällt Lina blev föräldralös tidigt och togs om hand av sin mormor och morfar. De uppfostrade henne, såg till att hon kom sig för, blev gift i ung ålder, fick barn. Men precis när allt börjat flyta på och första barnbarnsbarnet kommit, omkom Linas man i en olycka. Så blev hon änka med en liten grabb. Klart man tycker synd om henne! Men helst på avstånd. För Annelies hjärta värkte så fort det handlade om sonen han var allt sedan hennes egen man dog. Hon var både glad att ha honom nära, och orolig. Han börjar vara till åren, dags att starta familj men han har dragit på det. Sagt att han väntat på den stora kärleken. Och nu säger han att det är Lina. Annelie åkte direkt till systern Lotta för att luska.
Men Annelie, vad är det för drama? Hon kommer men det blir väl inte långvarigt hemma hos dig.
Vad menar du? Annelie blev paff.
Har Emil inte sagt att jag givit honom morfars gamla hus? Man kan inte bo där som det är, men tomten är stor, de kan bygga.
Tankarna började rusa i Annelies huvud. Flyttar sonen och bygger nytt då blir hon ensam. Visst, byarna ligger nära och bussen går. Men ändå det är skillnad att ha kvällen ihop och hjälpas åt med allt hemma. Annat att sitta där själv och bara ses till högtiderna.
Ser du missnöjd ut? Lotta mjuknade och satte sig intill. Du måste släppa taget. Emil är vuxen nu, det är dags för honom att stå på egna ben.
Du har rätt. Men jag är rädd Vad om det inte funkar? Och barnet
Lyssna nu. Det finns många tjejer här hemma, men om jag ska vara ärlig har ingen av dem varit som Lina.
Just det skrämmer mig! Hon verkar för perfekt.
Du blir aldrig nöjd! Hade hon varit dålig hade du varit lika skeptisk. Nu räcker det, Annelie! Det viktiga är att de lever lyckliga, annars riskerar du att förlora din son.
Förlora?! hjärtat inuti Annelie snörptes åt.
Om du inte accepterar henne tappar du Emil. Så enkelt är det. Han älskar henne.
Annelie knådade deg och kände hur den där trassliga klumpen i magen växte, det var svårt att sova på nätterna men hon visste ändå vad hon måste göra. Ta emot Lina på bästa sätt, vad det än kändes inombords. Lotta hade rätt, sonen fick aldrig ana hennes tvivel. Det skulle visa sig med tiden hur det blev.
Små nätta piroger radades upp på fatet, Annelie mindes hur mycket maken älskat dem minipiroger man kunde sluka på en tugga. Skulle alltid skoja om att de var som solrosfrön: “Hur många man än äter blir det aldrig nog!” Han brukade ta hennes hand och kyssa den, och Annelie hade skrattat och kramat honom. Hon snyftade till. Vad hon saknade Ivan ibland! Han hade gett råd och tröst.
Natten blev sömnlös. Hon vände och vred sig men gav snart upp tanken på sömn. Längtan efter morgonen blev lång.
När Lina väl kom stod hon där nervöst bakom Emil, och lilla Jacob kikade nyfiket på det nya stället, på hunden Atlas i kedja (“Så konstigt att han inte skäller”, tänkte pojken), och katten som spatserade förbi. Han ville genast följa efter katten.
Sitt nu stilla, sa Lina.
Släpp honom nu, låt honom springa jag tar in Atlas, det finns inget att vara rädd för här, sa Annelie till Lina och studerade henne noga.
Vad var det för en tös, ärligt talat? Smal, blek, mycket tunnare än man kunnat tro, med tanke på att hon bar på en stadig liten pojk. Något rörde sig inom Annelie och tryckte undan oron. Jacob, som fick lämna mammas famn, stegade fram och ställde sig vid Annelies fötter.
Vart gick katten?
Vilken katt? Jag har ingen vad såg du?
Jacob pekade mot verandan, och Annelie utbrast genast:
Vi måste hinna ikapp honom, annars blir det kycklingarna igen!
Det blev en jakt och de tog katten precis intill hönsgården.
Rackarunge! Stick härifrån! Annelie skickade iväg katten med en toffla.
Jacob skrattade så att Annelie log ofrivilligt tillbaka. Vilken trevlig liten pojk, pigg och rar. Hon plockade upp en kyckling för att visa honom, och han vågade knappt ta i den utan bara klappade försiktigt.
Den är liten!
Annelie vinkade till sig pojken, och strax satt han i hennes knä och åt piroger. När hon såg Linas snabba blick mot Emil log Annelie uppmuntrande:
Du har en bra grabb, Lina. Smart och har aptit exakt vad en mormor drömmer om!
När hon såg hur Lina drog efter andan, kände Annelie hur oron minskade lite. Hon var så rädd för allting, tänkte mycket på sin son. En god mor, det märktes redan nu. Känslan i magen släppte långsamt taget. Kanske försvann den inte helt, men nu kändes det lättare att andas.
Emil skojade om bröllopet, medan Lina mest teg och petade i maten. När sonen gick ut ur rummet passade Annelie på:
Hur kommer det sig att du tiger? Ta körsbären, de är söta, till Jacob.
Jag har sagt till Emil att jag vill ha ett litet stilla bröllop, men han håller inte med. Han säger att alla släktingar väntar. Det är viktigt.
Han har väl rätt där. Men du får säga vad du tycker. Varför vill du inte fira stort?
Lina såg upp med sina grå ögon.
Jag är rädd Lyckan gillar ju tystnad. Förra gången gifte jag mig med buller och bång men
Det är inte fel att känna så, Lina. Jag vet att du gått igenom sorg, och det är tunga saker. Men hade din första man älskat dig hade han varit glad att du får bli lycklig igen. Livet lägger till och drar ifrån, vi vet aldrig hur mycket vi får av glädje och sorg mottag det som ges, med tacksamhet. Det går inte att springa från ödet.
Jag var mest rädd att du skulle döma mig.
För vad då?
För att jag ska gifta om mig. Med en kille som Emil, till och med. Jag vet ju att han kunde valt vem som helst.
Jacob krängde i Annelies knä. Hon satte honom ned.
Vem är du då? hans grå ögon granskade Annelie.
Nu är jag din mormor, Jacob. Kalla mig bara Annelie.
Okej! Jacob nickade allvarligt.
Bröllopet blev ändå som Emil ville och visst, släkten kunde inte låta bli att prata. Men när Annelie såg bister ut tystnade de snabbt.
Så gick nästan ett år där Lina och Emil bodde hos Annelie. Hon hade glömt bort sin oro, sin klump i magen och invändningar. Hon såg hur varsamt Lina behandlade Emil, och förstod att nu var det dags att släppa taget. Inte det lättaste. Ibland bråkade hon lite ändå, men Lina var så skicklig på att släta ut och gjuta olja på vågorna. Hon svarade aldrig med sura miner utan bara med stillsam vänlighet.
Varför säger du inget, Lina? Släpp ut tårarna då och då. Prata med Emil, han kanske får mig att lugna mig! sa Marita när de drev ut kor över gärdet.
Och så bråkar vi allihop, eller hur? Inte särskilt bra för mor och son, va? Dålig idé, Marita! Lina gav grannen en blick och gick in.
Marita fnyste, och en ny skvallerhistoria fick vingar i byn.
När Emil byggt klart sitt och Linas hus året därpå, flyttade de. Många nya sysslor fanns, tiden bara rusade. När Lina började misstänka att något var knas i kroppen gick hon till vårdcentralen.
Gravid? Lina stirrade storögt på läkaren.
Vad förvånar dig? Är barnet inte välkommet?
Men snälla såklart det är. Det är bara det allt har varit annorlunda den här gången. Men, jag behöver alltså vara inlagd?
Ja, en del besvär finns, men vi gör allt vi kan för att både du och barnet ska mår bra.
Annelie kom samma dag för att hjälpa med Jacob. När Lina öppnade ryggade hon tillbaka.
Vad är det?
Du såg så arg ut, trodde du skulle skälla på mig!
Annelie höjde på ögonbrynen. Jaha, den där Marita, hon hade verkligen sabbat Annelies morgonhumör ordentligt, så mycket att det fortfarande gnagde.
Inte nog att du får med dig bagaget, nu är hon krasslig också? Vad blir det för barn, Annelie? Hinner du stoppa det än…
Vad är det för fel på dig, Marita? Var har din mamma missat någon kram i barndomen eftersom du är så elak? Vad har Lina gjort dig?
Äh, skojade bara! Låt de få ha det bra.
Annelie vände ryggen till och gick. Hela vägen försökte hon sansa sig. Lina såg förstås direkt att något var fel.
Strunta i det, Lina! Det var bara två kärringar på bussen som grälade. Folk kan visst inte ha det lugnt.
Lina log roat. Annelie var usel på att ljuga. Men när hon blev tröstad så var det ju ändå okej.
Ska jag hjälpa dig packa?
Jag har redan fixat. Men det känns så onödigt att ligga inne.
Annelie stramade till sig:
Det är för barnets skull! Jag håller full koll på Jacob, oroa dig inte. Allt kommer bli bra.
Emil skjutsade Lina till sjukhuset. Dagarna blev långsamma. Veckorna gick, och resultaten blev bättre.
Snart får ni åka hem. Har du hjälp där hemma?
Självklart svärmor bor hos oss nu. Hon tar hand om min pojke.
Svärmor? Är det verkligen bra?
Åh, du också! Lina skrattade. Jag har världens bästa svärmor, inga skräckhistorier här!
Det var ovanligt! Skönt att höra.
Medan Lina packade ihop, sprang Annelie runt i byn, alldeles förskräckt.
Herregud! Hur ska jag berätta detta för Lina?
Jacob var borta på morgonen. Han var alltid så lydig, vek aldrig ut genom grind utan lov. Annelie hade skickat ut honom att leka lite i sandlådan medan hon lagade mat. Emil hade ju tagit hem mat till Lina varje dag men varm var den aldrig. Nu kunde hon laga till riktigt gott när Lina äntligen kom hem.
Annelie höll ett öga på Jacob i sandlådan, men när hon blev upptagen i köket med kompotten, tog hon bort blicken en minut och pojken var borta.
Var har du tagit vägen?
Hon gick ut i tofflor, såg att grinden stod öppen. Gatan var tom. Tiden hade gått så snabbt! Vart kunde han ha tagit vägen?
Jacob hade hört oväsen bakom staketet och sprungit för att se vad som hände. Ett gäng större pojkar plågade en liten svartvit hundvalp fastbunden med snöre.
Släpp honom! Han har ont! ropade Jacob och slet i grinden tills den gick upp.
Skratt var svaret han fick. Pojkarna sparkade på valpen, Jacob försökte få hunden. De härjade bort mot andra gator, och när en kvinna i närheten höjde rösten och jagade bort grabbarna, upptäckte Jacob att han inte visste var han var. Han hade aldrig gått själv, och byn var stor. Mamma hade förbjudit honom att gå ut ensam.
Hur är det fatt med ungar nuförtiden? Så där får man inte göra! Pojkarna skulle minsann haft stryk! kvinnan muttrade, men såg ändå vänligt på Jacob när han plockade upp den lilla valpen.
Ska du plåga honom du också?
Nej! Han är liten och har ont!
Precis.
Hon gick vidare, Jacob stod kvar och höll hårt om valpen. Vad skulle han göra nu? “Man ska stå still om man kommer bort”, hade mamma sagt. Då blir man hittad fortare.
Jacob satte sig på en bänk vid ett staket, och väntade snällt. “Bara att vänta mormor hittar mig, eller mamma.”
Han hade ingen aning om att han var långt hemifrån och att Annelie letade i närmaste kvarteren. Hon trodde aldrig han gett sig så långt bort.
Emil kom hem, såg grindporten öppen och förde Lina, trött och slut, in för att vila.
Lägg dig ned, älskling. Jag hittar Jacob och mormor.
Var är Jacob?
Säkert ute och handlar med mamma. Jag går och kollar.
Han fann Annelie flackande runt kvarteren.
Mamma! ropade hon. Jacob är borta!
Ta det lugnt! Berätta hur länge har han varit borta?
Mellan snyfterna redogjorde Annelie.
Okej. Du söker här omkring, jag sticker längre bort. Kom inte hem, så att Lina inte märker något!
Det tog nästan en timme men så hittade Emil honom sovande på en bänk, omfamlandes den lilla svarta och vita valpen, som började skälla mot Emil.
En riktig väktare du, Emil skrattade och klappade valpen. Han satte sig på huk och ruskade om Jacob.
Pappa Jacob gnuggade ögonen och log Jag satt kvar på samma ställe, så som du sagt.
Bra gjort. Och det här är han din nu?
Han är som Atlas, fast tjockare! Får jag behålla honom?
Absolut. Ett hem utan hund är inget hem. Vi ser om han blir en riktig varghund!
De gick hemåt, Annelie stod förtvivlad men föll ihop på en bänk när hon fick syn på Emil och Jacob.
Men mamma! Allt gick ju bra, vi hittade honom.
Annelie tryckte Jacob intill sig.
Du skrämde livet ur mig!
Jag gör aldrig så mer, mormor.
Hon grät tyst, höll pojken nära sig. Vem sa att han inte var hennes? Marita fick säga vad hon ville Jacob var hennes barnbarn nu.
Lina fick höra om äventyret senare. Jacob sa inget, varför visste han knappt själv, men kanske anade han att nu behövde mamma sina krafter till annat. De skrattade och tvättade den blöta, loppbitna valpen, och kramade om varandra fast de var genomblöta.
Jag har saknat dig!
Jag mer!
Jacob fick en lillasyster lagom till tiden var inne. Hon blev en skrikig liten tjej döpt till Annelie, efter mormor. Annelie blev som pånyttfödd av glädje, åkte till Lina så fort hon kunde. Hon var först orolig att Lina skulle gå och hålla något emot henne efter det där med Jacob, men det blev aldrig så.
Det kunde lika gärna ha hänt mig, mamma. Klandra dig inte. För Jacob betyder alla smådjur så mycket, han bär nyckelpigor i gräset för att de inte ska bli trampade.
Hoppas han alltid förblir så snäll. Det är bra.
Annelie blandade sig inte i Linas beslut, hjälpte bara till där hon behövdes. Och när hon såg Linas tacksamma blick blev hon varm i hjärtat.
Tack, mamma! sa Lina.
Att se Jacob rusa mot henne för en kram, och Lina räcka över lilla Annelie med ett leende, fick Annelie att känna att hon var på helt rätt plats.
Ska du till barnbarnen igen? Marita stod vid grinden, log snett. Du skämmer bort dem!
BarnBARN, Marita. Jag har två nu.
Men ena är väl inte “din”?
Jo, båda är mina. Det kan du inte förstå, men vill du veta en sak? Man får anstränga sig för att bli älskad. Jag blir älskad av både barn och barnbarn blir du det, Marita?
De respekterar mig!
Ja, men kärlek slår respekt alla dagar i veckan, Marita. Dags att åka nu, de väntar på mig!
