Allt började som det mest klassiska semesterplanerandet. Jag och min fru, vår pålitliga Volvo, en rutt på över tusen kilometer enkel väg och den där förväntansfulla frihetskänslan varje gång vi packar för bilsemester. Vi har alltid älskat bilresor just av frihetsorsaken: välja tempo, stanna där vi vill, svänga av mot det okända om lusten faller på. Inga tågtider, inga gråtande barn bakom tunna väggar, inga flygresor som ställs in i sista minuten.
Men den här gången gjorde vi ett ödesdigert misstag vi råkade nämna våra planer för bekanta.
Vid en middag där ett brokigt gäng samlats, råkade jag nämna att vi om två veckor drar söderut. Med bilen.
Åh! Vilka datum? hakade Calle direkt på.
Det var Calle och My. Vi har aldrig varit nära vänner, bara kompisar i bekantskapskretsen.
Vi åker den femtonde, svarade jag, utan att ana någon slags fara.
Perfekt! Vi ska också neråt! Calle lyste upp. Vår semester börjar den sextonde, vi tänkte ta tåget, men det finns bara obekväma platser kvar vid toaletterna. Kan vi inte haka på er? Vi delar på bensinen, kör sällskapligt och är lågmälda, inget tjafs.
Jag mötte min frus blick och förstod direkt att hon inte jublade, men jag började mumla om att bilen är full, att vi kör i egen takt och ofta stannar spontant.
Äh, vi har bara en väska på två! höll Calle fast. Och pengarna! Bensinpriset är galet nu, det blir halva kostnaden för alla. Ni skulle verkligen hjälpa oss.
Så vi gick med på det. Argumentet om sparade pengar vägde tungt, och vi ville inte vara obekväma. Den där klassiska konflikträdslan som vi snart skulle komma att ångra.
“Vill du undvika problem, så gör ingen tjänst”
Vi skulle mötas utanför vårt trapphus klockan fem på morgonen. Vi var på plats, bilen snyggt packad: våra väskor, vatten, verktyg, filtar. Calle och My var sena, fyrtio minuter försvann.
Taxin tog lång tid, sade My, utan tillstymmelse till ursäkt, och släpade på en resväska stor som en tvättmaskin samt ytterligare några påsar fyllda med “fika”.
Vi sa ju: så lite packning som möjligt, sa jag, aningen frustrerad.
Hon är ju tjej, och behöver olika kläder, skrattade Calle.
Vi fick spela tetris med packningen för att trycka in deras saker.
En timme senare började mardrömmen. My fick värmeslag vi slog på AC:n på max, efter tio minuter frös Calle. Min spellista passade dem inte. Sedan regnade det in önskemål om att stanna: toalett, kaffe, benen domnade, röka.
Min minutiösa rutt för att undvika bilköer och svårpasserade vägsträckor föll ihop. Istället för välplanerade stopp körde vi som lokalbussen.
Klimaxen kom vid en mack.
Jag tankade fullt, summan blev 3 500 kronor, och gick tillbaka till bilen. Calle satt och åt korv med bröd.
Ska vi dela på det här nu? frågade jag.
Vi fixar det i slutet av resan, samlar ihop allt då, mycket smidigare, viftade han bort.
Jag gillade det inte, men min fru viskade att vi tar upp det när vi kommit fram. Jag betalade även för betalvägar de frågade inte ens efter summan.
De åt sina smörgåsar i bilen, smulor överallt. På mitt önskemål att ta det lugnt fick jag bara ett leende:
Det är ju bara en bil, du dammsuger väl ändå.
Vi kom fram mitt i natten, helt slut inte av resan, men av sällskapet.
“Vi åkte ju bara med er”
På morgonen, utvilade, möttes vi i det gemensamma köket på gästhemmet. Jag tog fram blocket där jag noterat kostnaderna.
Så, började jag sansat. Bensin 12 000 kronor, betalvägar 2 500. Totalt 14 500. Vi delar på hälften, så det blir 7 250 från er.
Calle satte i halsen och My spärrade upp ögonen.
Sju tusen? Är du allvarlig? sa hon uppgivet.
Självklart. Vi kom ju överens dela på utgifterna.
Calle ställde bort kaffekoppen:
Du hade ju åkt ändå! Kostnaderna hade ju funnits där oavsett om vi åkte med. Bilen är ändå din, du hade tankat i vilket fall. Vi tog ju bara era lediga platser.
Vänta lite nu, började jag hetta till. Vi var tydliga med villkoren. Vi har anpassat oss efter era stopp, tagit med era grejer, hyrt er plats och så ska ni stå för halva kostnaden.
Men vilka uppoffringar? fnös My. Vi hade det ju trevligt, det var ändå sällskapligt. Hade du sagt till direkt, hade vi hittat en billigare samåkning.
Ni hade blivit utslängda på motorvägen för alla era brödsmulor och gnäll av någon annan, utbrast min fru.
Vi kan ge tusen max tusen femhundra på sin höjd. Mer känns helt orealistiskt. Vi har redan lagt upp vår resebudget, avslutade Calle.
Jag reste mig upp.
Behåll era pengar. Räkna med att jag bjöd er. Men hemresa blir det inte med oss.
Vad menar du?! Calle blev upprörd. Vi har ju inga bokade biljetter! Vi kom ju överens om fram och tillbaka!
Vi kom överens om lika villkor. Ni höll inte er del. Ha en skön semester.
Semester på var sitt håll och hemresa i lugn och ro
Resten av de tio dagarna såg vi knappt till varandra, trots att vi bodde i samma by. Några gånger på stranden de vände demonstrativt bort blicken.
Kvällen före vår hemresa fick jag ett sms från Calle: “Kom igen nu! Ni får 3 000 kronor för tur och retur. Vi kan samsas om resan, annars har vi inga biljetter plus att My blir så åksjuk på buss.”
Jag svarade inte.
Vi packade lugnt, fyllde olja, och åkte iväg i gryningen. Hemresan var ljuvlig: egen musik, stopp när vi ville, och äntligen tystnad.
Senare berättade gemensamma vänner att jag nu kallas “en riktig skitstövel”. Att jag lämnat vänner i sticket på andra sidan landet för några tusenlappar. Calle och My hade fått krångla med diverse bussbyten, och nu pratar de gärna dåligt om oss.
Men vi har fått ovärderlig erfarenhet. Nuförtiden, när någon försiktigt frågar: “Jaså, ni ska ut till landet? Kan man lifta?”, svarar jag vänligt men bestämt: “Vi åker helst själva.”
