Små sockor
Åh, min lilla guldklimp! Min fina pojke! Herregud, varför är små barn så ljuvliga? Inger Melin gullade med sitt barnbarn och log stolt mot kameran.
Halvårsdagen för Alvins födelse firades storslaget. Ballonger, underhållare, en enorm vacker tårta. Morföräldrarna hade verkligen gått all in. Elin, Alvins mamma, kände sig lite ambivalent inför spektaklet. Självklart var hon tacksam för att hennes föräldrar ville skämma bort henne och barnet, men som när hon själv var liten tröttnade hon snabbt på all uppståndelse. Det verkade som om Alvin ärvt det av henne, för redan en halvtimme in i firandet började han gråta förtvivlat och Elin fick ta med honom in i huset. Hon stängde fönstren och sjönk ner i fåtöljen medan Alvin snabbt somnade på hennes arm.
Stackare, du är alldeles slut. Du är nog lite för liten för stora kalas än.
Inger gick upp till barnkammaren med presenten i handen.
Sover han?
Ja, han var helt slutkörd. Mamma, jag sa ju att det här var lite för mycket för honom.
Äsch, han vänjer sig. Gumman, vi har råd att göra en riktig fest för vårt älskade barnbarn. Tänk vad vi längtat! Titta vad jag köpte till honom är det inte underbart?
Papper prasslade och störde Alvin som rört sig oroligt till.
Mamma, vi tar det lite senare, okej? Elin gick runt med Alvin och gungade honom lätt.
Jaså, så tråkigt att du inte vill öppna nu! Jag har letat så länge efter den här. Inger satte argt ner paketet på bordet.
Men mamma, jag tycker det är så spännande! Jag är säker på att det är en jättefin present! Elin log försonande. Kan du ta med ett glas vatten till mig? Jag är så törstig!
Du kan väl lägga ner Alvin så kommer du ner och dricker.
Han vaknar då.
Och? Då får han väl vara uppe lite!
Mamma, om han vaknar nu kommer han gallskrika jättelänge. Det är inget bra, eller hur?
Men Elin, barn måste uppfostras från början. Vadå skrika? Uppfostrade barn skriker inte!
Elin stannade till ett ögonblick men fortsatte sen sina mjuka vaggande steg över golvet, så harmoniskt att det såg ut som om hon dansat så hela livet. Uppfostrade barn gör inte det vuxna ogillar. Uppfostrade flickor ska vara perfekta. Rak rygg, hakan högt, första positionen! Inga invändningar!
Jag går ner till gästerna. Kom med barnet när du är klar du måste vara med på din egen fest.
Snälla, stanna kvar här så länge.
Inger gick, och Elin sjönk djupt ner i fåtöljen igen med Alvin tätt intill. Vad hon fått gå igenom för att han skulle komma till världen!
Elin var uppväxt i en högt ansedd stockholmssläkt. Morfar professor, mormor framstående läkare på Karolinska. Pappan följde i släktens fotspår och blev också läkare. Hon förstod aldrig hur en så klok och självsäker man kunde bli så foglig inför mammas vilja. Inger hade inget intresse för vetenskap. Hon släpade sig igenom universitetet och sedan gömde hon examensbeviset i en låda och började jaga en bra make eller snarare, Elins mormor Agneta letade make åt dottern. Agneta var målmedveten och kännaren av rätt kontakter. Inger gifte sig snabbt och lätt med Ulf, och snart bosatte de sig i en lägenhet inköpt av föräldrarna. Elin föddes två år senare och blev snabbt mormors ögonsten. Agneta tog hand om den bästa nannyn och såg till att Elin fick de rätta aktiviteterna: språk, balettskola och privat musiklärare.
Allt ska vara bra i barnet!
Helger med mormor brukade Elin tillbringa på museum och drama på Dramaten. Föräldrarna såg hon sällan pappa ständigt på jobbet, mamma försvann till glammiga middagar efter en puss på kinden.
Mormors noggrannhet gav resultat. Elin kom först in på balettakademin och sedan på Kungliga Operan. Där trivdes hon tills hon mötte sin framtida man, David. Ingen i familjen utom pappa tyckte om David.
Vilken katastrof! utbrast mormor Agneta dramatiskt ur soffan. Tänk efter, gumman! Vad ska du göra med honom? Han kan ju knappt samtala!
Mormor, det är inte många som vågar säga något när du är i rummet.
Vad menar du med det?!
Att det är få som kan leva upp till din nivå.
Agneta såg skeptiskt på henne.
Och sen, mormor, jag är inte bara förtjust i David. Jag älskar honom. Och du kan inte förneka att kärlek är det som driver konsten, eller hur?
Strunt i det! Hur ska ni leva?
Länge. Och helst lyckliga.
Elin stod fast vid sitt val. Hon sa bestämt ja till David och undanröjde familjens argument. För David var Elin som en gudinna plötsligt nedstigen till hans verklighet. Skör och stark på samma gång han ville skydda henne från allt ont.
Jag kan kanske inte erbjuda dig mycket, men jag ska göra allt för att du ska bli lycklig. Jag kan ge dig min kärlek.
Det räckte mer än väl. För första gången kände Elin att någon ville ha henne precis som hon var.
Vägen blev tuff. David hade ingen familj med pengar eller nätverk. Hans pappa dog tidigt och hans mamma, Karin, arbetade som lågstadielärare och senare skolledare. Hon gav honom all omtanke och sin sista slant för att möjliggöra hans studier på KTH. David var begåvad och ambitiös och hade snart ett eget framgångsrikt företag. Till och med mormoderns kritik tystnade slutligen när Elin och David fick sitt efterlängtade barn.
Elin hade längtat efter barn sedan länge. Hon ville inte vara stor konstnär, utan bara ha vanligt kvinnligt lycka. Men kroppen ville annat. Flera år av utredningar, två operationer och inga resultat. Om nätterna grät Elin i hemlighet över att David förtjänade att bli pappa. Hon föreslog nästan att han skulle lämna henne, men när han bara skrattade kramade han henne länge och sa:
Så dum du är! Att vara med dig, Elin, det är livet själv inte att bli pappa. Du är det enda jag vill ha.
Det var lättare att förstå än att acceptera. Hon försökte släppa det, men särskilt när hennes mamma hintade att hon var den enda jobbfria mormor bland väninnorna, eller blev bjuden på barnkalas, kändes det ont i hjärtat. Till slut bestämde hon sig: hon öppnade en egen liten balettstudio.
Jag behöver sysselsätta mig, annars blir jag tokig!
David förstod inte varför, men fick ett förtroendefullt samtal från Karin.
David, du förstår inte hur tufft det är för hon älskar dig. För vissa kvinnor är det att få ett barn till sin man det allra största. Ge henne stöd! Låt henne göra vad hon vill.
David ordnade lokal och Elin klappade händerna av glädje när hon såg den ljusa dansstudion.
Det är perfekt! Tack älskling!
Allt arbete fick henne att tänka mindre. Så när Karin i smyg frågade om Elin väntade barn vägrade Elin först svara men det blev tydligt när hon svimmade på sitt favoritcafé och Karin skickade hem henne med ett test. När de sedan dansade av lycka bland borden med gråten i halsen, log hela caféet.
Alvin föddes stark och pigg, och nästa dag sade barnläkaren:
En riktig ballerina, va?
Japp.
Vilken pärla till kille. Bra jobbat!
Nu vaknade Elin ibland om morgnarna och tvekade; kunde en människa ha det så här bra? Men David låg bredvid och viskade:
Tänkt på att du inte är ensam. Vi är två nu. Sann lycka kan delas.
Hemkomsten från BB blev dock ett trauman. David försökte protestera men Inger fixade välkomstfest ändå: fotografer, släkt, all mat, folk överallt. Elin, som hade ont, längtade bara efter en varm dusch.
Mamma, varför allt det här?
Det ska vara fest! Mitt första barnbarn klart jag är lycklig!
Det var meningslöst att säga emot. Elin stapplade in och tvingades ta emot fler gäster än väntat. Men svärmor Karin räddade henne. Hon tog Elin under armen och sa resolut:
Nu går vi och vilar. De klarar sig utmärkt där nere.
Elin kunde äntligen slappna av. Hon såg hur David la Alvin i vaggan, och somnade tryggt till Karins rörelser i rummet.
Vila du, jag lagar lite mat, sa Karin mjukt.
Men gästerna…
Klart de klarar sig. Tio minuter räcker för värdinnan.
När Elin vaknade låg hon hoprullad under Karins varma pläd och hörde hennes milda stämma:
Barn är starkare än du tror. Du är mamma nu. Ingen känner ditt barn bättre än du. Släpp oro och våga lita på dig själv.
Karin fick rätt; Elin lärde sig snabbt och blev tryggare, även om viss oro alltid fanns kvar. De första sex månaderna gick fort. Karin hjälpte gärna till, men mest med hushåll och mat. Hon sa bestämt:
Njuta nu, Elin! Den här tiden försvinner snabbt. Ta vara på varje blick och leende.
Inger gjorde färre besök, men varje gång blev det ett nytt spektakel.
Titta vilken barnvagn jag köpt! Det här är det bästa som finns!
Mamma, vi har redan en fin vagn!
I månader vägrade Inger kalla Alvin för hans namn.
Var hittade ni det där namnet? Jag fattar ingenting. Kunde ni inte valt något vanligt?
Men mamma, det är ett fint, gammalt svenskt namn!
Barnet som ska leva med det! I skolan kommer han att bli retad!
Då får han väl gå i en vanlig skola! Och det är föräldrar som bestämmer namnet.
Nähä, det var mormor som bestämde ditt namn.
Tur att jag fick bestämma själv den här gången.
Elin brydde sig inte, men Inger muttrade och demonstrerade stolt sitt barnbarn på promenad tills byborna avslöjade att det var barnbarn. Då blev hon sällsyntare gäst och sade:
Jag ska vara fest-mormor! och lämnade av ännu en prålig leksak.
Rollerna hade fördelats och alla kunde andas ut.
När Alvin fyllde ett halvår höll det på att bli bråk. Elin log mot sin vakna son och öppnade paketet från sin mamma: en silverramlad skallra så vacker! Men i Karins paket låg en handstickad, vit overall med små sockor. Så mjuk att Elin tryckte den mot kinden.
Se här, Alvin, vad farmor stickat! Vilka söta sockor!
Då kom Inger in, granskade tröjan och sa förnärmat:
Kunde hon inte hitta något bättre? På en sån här viktig dag kunde man köpt något ordentligt. Snålt är vad det är! Otroligt!
Mamma!
Säg emot då!
Elin skämdes, särskilt eftersom Karin stått i dörren. Karin ställde lugnt in glaset med saft bredvid Elin och gick tyst ut. När Elin kom ner insåg hon att farmor redan åkt.
David, det blev så fel. Jag är ledsen!
Men det var ju inte du som sade något? Varför skuldbelägga dig själv?
Jag höll inte emot direkt! Det ska man.
Oroa dig inte. Mamma fattar ändå allt.
Elin försökte gottgöra, men Karin viftade undan det.
Snälla, inget att älta! Jag tog inget illa upp.
Men Elin kände att något gått sönder och försökte länge laga relationen.
Det blev riktigt illa en dag när Elin blev dålig hemma, ensam med Alvin uppe. Hon ringde David, som inte svarade. Pappa var på sjukhuset. Mamma Inger svarade:
Hej! Är allt bra? Vi har ju inte hörts sen festen, men visst var det kul! Jag visste att det skulle bli succé!
Mamma
Tacka mig inte! Oj, nu har jag ett annat samtal! och la på.
Smärtan slet i magen och Elin ringde Karin. Medan synen svartnade fick hon ur sig ordet Alvin och Karin kastade sig ut, direkt i tofflor och väska. Med andan i halsen och galopperande hjärta stoppade hon taxin på vägen utan tanke på risk.
Vad håller du på med?! utbrast föraren men stannade till slut.
Min svärdotter mår dåligt! Fort!
Karin höll hårt i väskan hela vägen medan taxin rusade mot Elins villa. Precis då anlände ambulansen.
Här! Karin viftade in sjukvårdarna.
Elin fördes iväg men Karin lugnade henne:
Elin, bli inte orolig. Jag fixar Alvin. David är på väg.
Efter lyckad operation ville Elin snabbt hem, men pappan insisterade på sjukhusvila.
Det är allvar, mitt hjärta! Alvin behöver dig pigg och stark!
Väl hemma ringde hon mamman.
Mamma, jag behöver dig här någon vecka. Jag får inte bära Alvin själv.
Såklart, men vet du jag har en resa inbokad, ingen avbokning. Jag har verkligen sett fram emot det här!
Elin blundade, lade på och insåg att hon måste klara sig själv. När hon vaknade senare syntes Karin i rummet:
Vill du ha soppa? Jag har kokat din favoritsoppa och bakat bullar. Ska jag stanna några veckor tills du blir helt återställd?
Elin började gråta.
Men lilla vän, inte gråta nu! Du behöver glädje. Se vad vi har att visa dig!
Karin ställde ner Alvin på golvet och höll försiktigt hans händer, men släppte dem sedan så han stapplade mot Elin. Gråten torkade och hon log stort när Alvin skuttade rätt i hennes famn.
Se där, det är glädje det! Och snart springer han, så du behöver all din ork. Nu ska du äta och samla kraft.
Och Elin förstod: ibland är livets största gåvor små som ett par stickade sockor. Och ibland visar de sig i omtanke när vi allra mest behöver det. Familjeband är något man skapar, inte vad som syns utåt och riktig kärlek uppstår i handling, inte i presenter eller stora ord.
