Hur man börjar om från början
Och vart ska du iväg så där tjusig? frågade Birgitta, försökte tappert hålla tillbaka irritationen. Hon sneglade mot köksklockan ovanför dörren visarna visade nästan åtta på kvällen. Har du sett vad klockan är?
Moa log snett och rättade till en bångstyrig hårslinga bakom örat utan att släppa spegelbilden med blicken. Det kändes som om hon skulle behöva hålla ett av de där samtalen som man helst bara sopar under mattan men det hade hon redan vant sig vid, och numera lät hon det mesta rinna av.
Mamma, du, jag är ju inte sexton längre, sa hon lugnt och med ett litet leende. Jag är faktiskt vuxen nu. Så jag behöver inte rapportera varje steg jag tar. Och allra minst till dig.
Birgittas ansikte stelnade till, ögonbrynen drog ihop sig och munnen blev ett smalt streck. Men hur mycket skulle man tåla egentligen? Den där dottern… Hur kunde hon vara så oförskämd? Nästan så Birgitta kände sig nostalgisk för gamla goda tiden när Moa bad på bara knän om att få komma hem igen.
Men du bor under mitt tak! röt Birgitta, nu med rösten på högre volym. Och förresten… Vem ska ta hand om din unge då, va? Om du tror att jag tänker vara barnvakt åt din bråkiga åttaåring en fredagskväll, då kan du tänka om!
Allt hos henne signalerade missnöje dottern hade minsann blivit kaxig. Som om hon fått för sig att det var fritt fram sen hon kom krypande tillbaka efter skilsmässan.
Jag vill kunna titta på min serie i lugn och ro, dricka mitt te inte… Birgitta gestikulerade dramatiskt som om hon ville få Moa att förstå omfattningen av katastrofen ifall hon skulle behöva vara barnvakt. Inte jaga runt ungen i lägenheten, övertala honom att göra läxorna eller lyssna på hans gnäll! Fattar du hur tröttande det är? Samma visa varje gång: han vill inte äta, sen är han uttråkad, sen är det världens orättvisa att göra matteläxan. Och vem sitter där mitt i stormen? Jo, lilla jag!
Nej men nu räcker det, sa Moa tvärt, och hennes ansikte stramade åt. Det var slut på snälla leenden och ironiska ögonkast. Nu glimmade det bestämdhet i blicken och munnen var åter pressad. Elis sover över hos Lisa. Och du, förresten, du är världens sista val som barnvakt till min son. För man vill ju åtminstone föregå med gott exempel. Barn är ju som svampar suger i sig både bra och dåligt.
Birgitta stannade upp och tog sig teatraliskt för hjärtat, slängde huvudet bakåt som om hon precis fått besked om osthyvelns död eller något lika dramatiskt. Hon såg så sårad ut att det nästan blev komiskt, om det inte varit så laddat.
Jaha, det var ett trevligt sätt att prata med sin mor! stönade hon teateraktigt. Jag som öppnade mitt hem för dig när du kom tillbaks med din pojke! Gav dig eget rum, ordnade allt för dig och så får man bara otack!
Hon pausade kanske hoppades hon att dottern skulle smälta och få dåligt samvete. Men Moa ryckte inte ens på ögonbrynet. Hon hade genomskådat moderns teatrala konststycken för länge sedan.
Glömde du att en fjärdedel av den här lägenheten är min? avbröt Moa snabbt innan birgittabomben hann explodera vidare. Det här är lika mycket mitt hem som ditt. Så du behöver inte bestämma över var jag bor.
Hon såg nästan road ut när hon såg Birgittas förvånade min som om hon väntat sig att dottern alltid skulle be om lov, hand i mössan.
Så egentligen, fortsatte Moa och drog igen dragkedjan på väskan lite för hårt, så har du inte ett dugg att säga till om när det gäller mitt boende. Och förresten, vi blir inte kvar här länge, max några veckor. Stå ut lite till snart har du glömt att vi ens existerar.
Birgitta skrattade högt, nästan skadeglatt. Hennes skratt skallade i hallen så Moa ofrivilligt hoppade till lite. Sedan korsade Birgitta armarna och såg ut som hon visste precis hur allt skulle sluta.
Vart ska du ta vägen då? Hon lät orden smeka längs tungan, som om hon läxade upp ett olydigt barn. Du har ju ingenting! Och du kan glömma att få lån var ska du få ihop till handpenningen? Inte tjänar du några pengar heller, Moa.
Birgitta lät Moa marinera lite i den där hopplösheten innan hon slog in sista spiken:
Din ex-man var ändå rätt listig, skrev lägenheten på mamma så du inte fick ett öre efter skilsmässan. Du var så naiv… Pinsamt faktiskt, att du är min dotter. Kanske mitt fel att du blev så här jag misslyckades väl.
Moa kände magsyran bubbla, men vägrade visa svaghet. Fingrarna knep hårt om väskans handtag, knogarna vita. Hon drog djupt efter andan.
Det där rör inte dig, svarade hon, så lugnt hon förmådde samtidigt som ögonen blixtrade, men dämpade sig fort. Jag är inte längre nån blåögd liten flicka. Hejdå. Och, världens mest omtänksamma mormor, Elis gick för ett par timmar sen.
Utan att vänta på svaren, tvärvände Moa och trippade nästan ut genom dörren. Hennes klackar klapprade i hallen så det ekade i hela våningen. Hon flög nerför trapporna iväg, bort från det här självklara välkomnandet.
Det var kyligt ute men Moa kände det inte. Vreden kokade, lade sig som ett grått lock över ögonen. Hon gick rakt fram, så långt från huset och mor hennes ord som möjligt, fast besluten att aldrig vända sig om. Stämningen kändes hopplös, som en regnig dag i november allt i färglöst.
“Varför fick just jag en sån här mamma?” tänkte Moa och knöt näven i fickan. Hon visste vad folk skulle säga otacksam dotter, det kunde varit värre, du har ju åtminstone en mamma. Men just då brydde hon sig inte ett smack. Ibland, slog det henne, är det bättre att inte ha någon mamma än att ha en sån här. En mamma som hellre räknar upp ens brister än räcker ut en hand, som undersköterska på ytan och domare under.
Första gången folk träffade Birgitta tyckte de att hon var strålande trevlig. Hon log varmt, pratade mjukt, lyssnade aktivt som om hon brydde sig om all världens bekymmer. Grannarna var övertygade Birgitta var hjälpsamheten själv, alltid redo att låna ut en sil, ge ett gott råd eller en tröstande klapp när nån fastnat i Försäkringskassans byråkrati.
Men de som kände henne närmare såg något annat: disciplin, krav, allt alltid under kontroll. Hennes sanning var den enda sanna. Visst, hon menade säkert väl, men i praktiken var det Birgittas sätt eller motorvägen ut.
Moa hade alltid levt efter reglementet. Birgitta hade bestämt allt från vilken jacka Moa skulle ha till vilka vänner som var rätt sort. Till och med kompisarna skulle helst ha föräldrar på bra jobb eller rätt bakgrund.
Henne ska du inte umgås med, sa mamma torrt om nån klasskompis från fel del av orten. Nej, hennes familj är inget vidare.
Och han där är för stökig, berättade Birgitta självsäkert om killen från lägenheten intill. Undvik honom, annars hamnar du snett.
Men vännen med mamma på kommunen däremot…
Där har du nåt att satsa på, solen min. Man vet aldrig när rätt kontakt kommer till hands.
När det så var dags att välja utbildning, hörde Birgitta inte ens efter vad Moa drömde om. Det var förutbestämt: Sjuksköterskeskolan, punkt slut. Att Moa grät vid blotta tanken på blod var “bara trams”, enligt Birgitta. Lite drama för att slippa anstränga sig.
Du inbillar dig, sa mamma med ett höjt ögonbryn. Det är bara teater för att slippa undan.
Moa försökte protestera, men det var lönlöst. Allt motstånd sågs som svaghet och lathet.
Så, vad återstod? Jo, giftermål. Nyss fyllda arton tackade Moa ja till förste hygglige kille som frågade. Inte för att hon var dödskär det handlade om frihet, om att få vara ifred. Någon annans val, men ändå bättre än mammas.
Hon visste att ett äktenskap innebär ansvar, men det kändes som att enda chansen att bara få styra sig själv.
Giftermålet höll ungefär lika länge som en genomsnittlig bingolott. I början var det ändå rätt härligt äntligen eget, inga granskande ögon, planer på framtiden. Men redan efter ett år var problemen lika självklara som regn på midsommar: Tjafs om vems tur det var att diska, om matkassen, om pengar. Sedan blev det jobbigare hennes man, Adam, började jobba sent, kom hem med ölstank och kunde snäsa tillbaka mot minsta lilla fråga. När Moa undrade vad som var fel viftade han bara undan:
Sluta, du inbillar dig bara. Jag är bara trött.
Med tiden blev det ännu värre. När sonen, Elis, kom till blev nätterna sömnlösa, och dagarna fyllda av gråt och slit. Grälen haglade. En dag, som ett facebookmeddelande från ingenstans, kom bomben:
Du, jag träffade en tjej häromdagen. Inget allvarligt, men… Gör vad du vill, stanna eller dra.
Moa stod där med Elis sovande på armen, men kunde bara nicka. Hon ville skrika, slå, argumentera. Men hon bara gick in till ungen.
Hon hade ingenstans att ta vägen. Pappa fanns inte, vänner i Stockholm med plats för både mamma och barn nej, så funkar det ju inte. Så hon stannade. Bet ihop, härdade ut, grät om nätterna när ingen såg.
För övrigt, sjuksköterskeskolan? Det gick sådär. Moa hann plugga i ett halvår innan stickan på apotekstestet visade gravid. Hon försökte kombinera plugg och blöjbyten men fick erkänna sig besegrad. Hon la drömmen på hyllan och tog det som gick att få.
Men när Elis började på förskolan öppnade sig möjligheter. Moa funderade länge på utbildning och skaffade sig så småningom ett diplom i ekonomi från folkhögskolan. Kanske inte drömjobbet, men det gav en inkomst.
Det blev kvällskurser, ögonen gick i kors över bokföringshäftet. Men varje godkänt betyg, varje “VG”, gav ändå hopp kanske kan jag styra mitt eget liv?
Några år senare vågade hon skiljas. Hon hade jobb, utbildning (inte den hon fantiserat om, men ändå), och Elis var stor nog att klara sig. Men någon lägenhet att hyra på Stockholms marknad för 13 000 kronor månaden? Nej tack. Till slut fanns bara bytet in i födelsehemmets skuggor där till och med Bröderna Grimms sagor känns mysiga.
Att flytta in igen med Birgitta var ingen dröm. Men vad gör man? Hemma är ändå hemma fast det egentligen aldrig riktigt varit hennes.
Moa tog ett djupt andetag och ringde sin mamma…
*********************
Du kommer bli tokig där, suckade Lisa och rullade brödkanten mellan fingrarna vid köksbordet. Och tänk på Elis! Birgitta och han ihop det är som att blanda bensin och tändstickor. Hon kräver lydnad och han är vild, du vet hur det är.
Moa tittade ut genom fönstret, såg snöflingor sakta svepa ner över Vasastan. Hon pustade ut, vände sig till Lisa med bestämd röst:
Det är bara för en kort period, Lisa. Jag håller med dig mamma är som hon är. Men vi har inget val. Sen flyttar vi, och så har vi bara kontakt på jul när hon mot förmodan sms:ar. Jag tänker då inte ringa först.
Lisa lutade sig tillbaka och spände blicken i Moa. Något i den där tryggheten kändes ovant Moa brukade inte vara så sansad i krislägen.
Vad händer om några månader då? undrade hon, Har du plötsligt en plan vi andra inte sett?
Moa log nära inpå inte ett brett Lotto-leende, mer som om hon höll på en liten lyckolott. Hon tog en klunk te, lät tystnaden växa.
Jag är faktiskt inte så blåst som mamma tror. För Elins skull tänker jag göra vad som krävs. Det finns en man som… ja, han visar tydligt att han gillar mig.
Lisa hajade till av nyfikenhet men stoppades av Moas avvärjande hand.
Du får inte vara sur, men jag säger inte vem det är än. Jag litar på dig men jag vill chansa först själv. Det känns bara som… kanske en möjlighet.
Lisa nickade tungt, men lät det bero.
Och, fortsatte Moa, nu upprätt och med glödande blick, jag kommer inte förlora den chansen. Inte för nåt i världen! Jag klarar inte ett liv där jag och Elis ständigt är i försvarsställning inför mamma. Jag vill ge honom ett riktigt hem, där man är älskad och någon faktiskt orkar läsa en saga utan att sucka högt. Så får jag chansa så får jag chansa.
Hon pratade lågmält men med en inre styrka som om hon gått och väntat på att få säga just de här sakerna hela livet. Lisa tog hennes hand mjukt över bordet:
Jag tror på dig, viskade hon. Men lova att vara försiktig ändå.
Moa nickade. Det värmde hela kroppen att veta att någon trodde på henne.
Gillar du honom ens lite då? sa Lisa, efter en paus. Det var inte bara nyfikenhet bakom frågan, mer oro för att Moa inte skulle kasta sig in i en ny lätt väg ut igen. Sist du gifte dig var ju för att slippa mamma och vi vet hur det slutade. Flytta in hos mig annars! Tvårummaren räcker, och Elis kan leka med grannpojken.
Moa vred på sin temugg och såg ut genom fönstret, där vintermörkret nu sänkt sig. Hon log nu, på riktigt.
Han är en rar man, sa hon tyst. Han gillar verkligen barn, har själv en pojke som är ett par år äldre än Elis. Det var på lekplatsen vi träffades först. Det blev många samtal, om allt och inget.
Hon tystnade ett ögonblick, mindes hur han skrattade åt Elins upptåg och hjälpte till att samla ihop leksaker när någon vält sandlådan.
Att vara med honom är som att få andas ut, fortsatte hon. Han försöker inte styra. Han hjälper bara. Och vilken pappa tålmodig, förklarar allt, aldrig höjer rösten, spelar fotboll och läser högt för barnen
Lisa lyssnade utan att avbryta, och såg hur Moa fick tillbaka en glimt i ögonen som varit borta länge.
Jag vet nog vad jag gör, sa Moa med eftertryck. Jag tar det här steget för att hitta något äkta, inte bara fly. För oss båda.
Hon suckade lätt, som om hon släppte något gammalt och tungt.
Jag uppskattar erbjudandet, Lisa, och jag vet att ni alltid finns där. Men jag måste prova själv. Om inte nu när då?
Lisa nickade. Hon tryckte Moas hand igen, mjukt.
Okej då, sa hon med ett snett leende. Men du vet var vi finns om det skiter sig.
Moa kände hur hjärtat lättade flera kilo. Hon log och viskade:
Tack. Det betyder allt.
********************
Moa fick rätt i sina profetior: de blev bara kvar i mammas lägenhet ett par månader. Livet slog en volt Mikael friade. Här var chansen hon väntat på! Det tog max ett par timmar att packa: lite kläder, Elins favoritsaker och sådant man inte klarar sig utan ens när man går i pyjamas på helgerna.
Mest lycklig av alla? Elis. Han kunde aldrig tåla sin auktoritära mormor med hennes eviga pekpinnar och regler. Ofta slängde han igen dörren och gömde sig på sitt rum bara hon väste städa nu. Nu tindrade han som en julgran friheten hägrade!
När Birgitta hörde att dottern tänkte gifta om sig, exploderade hon. Hon krävde direkt att få träffa nya svärsonen.
Jag måste träffa honom! Om jag inte godkänner honom, blir det inget bröllop! Jag tänker inte se dig göra bort dig igen.
Moa skakade bara på huvudet,
Det är mitt beslut, mamma. Det blir inget fika med nya mannen.
Avvisandet fick Birgitta att tända till. Hon dundrade ut på gatan, så hela Södermalm skulle få veta vilket problem hennes dotter var. Med hög stämma ropade hon ut dotterns otacksamhet och dumdristighet så det ekade mellan hyreshusen.
Grannarna, vana vid att Birgitta alltid löst postutdelning, barnpassning och grillfester som en vänlig folkskollärare, blev chockerade. Några försökte lugna henne och föreslå att det kanske skulle ordna sig, men fick bara nya utskällningar tillbaka. De skakade på huvudet, gick hem och Birgitta förlorade för alltid sitt fina rykte.
Moa då? Hon var för första gången på åratal lycklig. Med Mikael blev livet som hon alltid önskat stabilt, varmt, begripligt. Han var inte bara omtänksam mot henne utan även Elis precis som hon drömt om.
Hon vågade dessutom satsa på sig själv och började plugga på universitetet. Det var ingen dans på rosor jobb, plugg, barn men varje morgon med kursboken kändes som revansch mot alla gånger mamma sagt att sjuksköterska var enda vägen. Nu gjorde hon det hon själv ville.
Ett nytt jobb kom också kanske inget glassigt, men stabilt, lagom stress och med trevliga chefer. Hon lärde sig planera ekonomin, spara undan en slant i månaden. Bufferten på bankkontot betydde trygghet och frihet ett bevis på att livet nu äntligen var hennes.
Ibland, när hon mindes den där kvällen då hon sprang ut från barndomshemmet, flinade hon. Nu hade hon precis det hon knappt vågat drömma om: kärlek, trygghet, universitet, arbete och framförallt: känslan av att hennes liv, faktiskt, var hennes.
Och nu hade hon valt det alldeles själv.
