När man fann honom, så vände alla bort blicken. Men två år senare skrev de om honom i USA och Japan.
Agnes steg rakt ut i grönsakslandet för att plocka dill till lunchen, men fastnade som förstenad mitt bland de daggtäckta plantorna. Vid komposthögen, tätt ihopkrupna, pep två pyttesmå kattungar hjälplöst i det gryniga morgonljuset. Den ena såg stark och lurvig ut. Den andra Agnes satte sig på huk och lyfte försiktigt upp den svagare lilla kroppen.
Oj du stackars liten, vad har hänt med dig?
Ögonen var nästan helt igenklibbade av var, så tätt placerade att naturen verkade ha glömt att lämna plats mellan dem. Benen skälvde av köld eller rädsla, pälsen trasslad till små toviga klumpar. Bredvid låg syrran med harmoniska drag och rund mage, så prydlig som ett julkort från Småland.
Agnes gick in och hämtade sitt lilla medicinskåp, plockade fram ögondropparna och började torka av det lilla ansiktet med bomullstussar doppade i ljummet vatten.
Du ska klara dig, det lovar jag.
Veckorna som följde blev en suddig dröm av veterinärbesök och apoteksärenden. Foderallergier, lösa leder, ostadighet på benen listan på diagnoser tog aldrig slut. Agnes döpte den lilla kämpen till Sixten. Och Sixten kämpade på, dag för dag, trots att varje morgon var som att börja om från början i en ändlös dröm.
Du är ju för lustig! brukade Agnes småle och titta på Sixten när han försökte tvätta sig, men snubblade omkull av de felvuxna lederna. Sixtenliten, du är allt mitt lilla under.
Syrran fick snabbt ett nytt hem någon i kvarteret adopterade henne redan efter första mötet. Men Sixten blev kvar. Agnes kände aldrig minsta tvivel.
Ett halvår gick, och Sixten blev större, nästan ståtlig. För första gången såg Agnes riktigt på honom; de där egendomliga, tätt sittande ögonen som en gång verkade vara hans största fel, gav nu ett ständigt förvånat uttryck. Som om han just nu upptäckte världen för första gången, och aldrig riktigt blev färdig med att bli förbluffad.
Sixten, du ser ut som en människa som kommit på att kaffet blev kvar på plattan, skrattade Agnes och tog ännu en bild på honom.
Bilderna på Sixten fyllde mobilen: Sixten som låg i konstiga poser på soffan, Sixten med evig chock i blicken, Sixten som försökte hoppa upp i fönstret men snubblade, för balansen blev aldrig riktigt bra.
En kväll hade Agnes besök av en vän. När vännen såg Sixten satte hon nästan téet i halsen.
Agnes, vad är DET där?!
Det är Sixten, min älskade kissemiss.
Han han ser alltid ut så där?
Alltid. Som om han just fick höra att Falun finns på riktigt.
Vännen tog genast fram mobilen och knäppte flera bilder i rasande takt.
Skriv in honom i “Längsta Svansen”-tävlingen på torget! Det är på lördag.
Agnes ryckte på axlarna. Sixtens svans var lång, men knappast rekordlång men varför inte? Få se vad andra visade upp.
På tävlingen studerade arrangörerna Sixten länge, bytte viskande ord med varandra. Agnes tänkte att de nog mest var förundrade över hans skruvade yttre.
Du, sa en tjej i bollklubbstischa, din katt är unik. Han måste lägga ut på internet. Gör en film, dela på sociala medier!
Tror du någon bryr sig?
Garanterat!
Hemkommen vände och vred Agnes på mobilen länge, medan hon sneglade på Sixten. Han satt i sin sneda pose, med ögonen som huvudet på en nyvaken drömmare, fascinerad av allt som existerade.
Vad säger du, Sixtenliten ska vi bli kända?
Första videon fick trehundra visningar. Andra fick tusenfemhundra. Men den tredje
Tredje filmen vände på allt.
Agnes! Ser du?! ropade hennes man ivrigt ut och viftade med iPaden. Sixten har sjuttiotusen följare!
Agnes bara stirrade. Skärmen blixtrade av notifikationer och kommentarerna rusade in:
“Det sötaste jag sett!”
“Den blicken, det är jag varje måndagmorgon!”
“Var köper man en sån?!”
“Han ser ut som om han inte förstår hur alla hamnade här!”
Det var hög tid för Sixten att få en egen sida. Agnes började ladda upp små vardagsberättelser: Sixten jagar solkatter och bonkar huvudet i väggen, Sixten slumrar med ögon halvöppna hans ögonlock var aldrig riktigt med i rytmen, Sixten i fönstret med minen hos en Värmlandsfilosof som just knäckt existensens gåta.
Följarantalet sköt snabbt i höjden. Femton tusen. Tjugo. Trettio Agnes försökte hänga med.
Snart kom meddelanden från journalister. Först Sundsvalls Tidning, sedan Uppsala Nya. Efter det hela landet. Och det slutade inte där.
Agnes, här är nån amerikansk journalist! sa mannen och räckte henne mobilen. De vill göra intervju.
Det visade sig att The Mirror, stor amerikansk sajt, ville göra reportage om den märkliga katten från Sverige. Snart följde ett tyskt magasin, en australiensisk nyhetssajt och till och med en japansk dagstidning.
Sixten, du är ju global kändis, smålog Agnes och kliade honom bakom örat. Tänk, de skriver om dig i Tokyo!
Sixten stirrade chockat mot henne och vände sig sedan bara på rygg, blottade sin runda mage, lika oberörd som alltid.
Ett tag senare dök ett tyskt tv-team upp oanmält bland grå moln och broar i staden. Agnes var nervös tänk om Sixten blev rädd, tappade fattningen? Men Sixten var sig lik: satt i sin sneda pose, glodde rakt in i kameran, försökte hoppa upp i soffan och bommade.
Fantastiskt! utbrast kameramannen. Så naturlig han är!
När inspelningen var klar tog regissören Agnes hand i ett fast grepp.
Tack för att du räddade honom. Världen är lite snällare tack vare er.
Agnes stod kvar i drömlikt, smågrått motljus kunde detta verkligen hända henne? Med just den där sjuka kattungen vid kompostkanten?
På kvällen satt hon i soffhörnet, medan regndroppar snurrade ner för fönstret och lampans sken mjukt värmde rummet. Sixten spann i hennes knä.
Vet du, Sixtenliten, viskade Agnes, när jag hittade dig sa folk att du inte skulle klara det. Att man inte skulle slösa pengar och kraft på en trasig katt. Nu ser du hela världen läser din historia. Folk ler när de tittar på dig. De skriver att du gör deras svåra dagar lite lättare, att din konstiga nuna får dem att skratta när allt känns hopplöst.
Sixten spann högt och tittade på henne med blicken som om han just löst universums sista gåta.
Du har visat att varje liv är värt en chans. Att det någon kallar fel, kan vara det som gör en speciell. Att kärlek och tålamod kan förändra allt.
Telefonen surrade till. Nytt meddelande nu från journalister i Litauen.
Agnes log för sig själv. Hon hade aldrig trott att hon skulle prata med världsmedia för sin katts skull, att berättelsen om denna udda lilla kisse från ett svenskt grönsaksland skulle bli världsnyhet. Men det var inte det viktigaste. Det viktiga var att Sixten levde, mådde så bra som han kunde och var lycklig. Han kunde inte klättra smidigt i träd, men han kunde göra tusentals människor glada bara genom att finnas.
Tack Sixtenliten, viskade Agnes. Tack för att du finns. För att du kämpade. För att du visade mig, och alla andra, att ingen är bortom hopp. Bara brist på tålamod och värme är hopplöst.
Sixten gäspade nöjt och slöt ögonen. Även i sömnen låg det där förundrade uttrycket kvar på hans ansikte som om han drömde vidare, i en värld där till och med de märkligaste kan bli till stjärnor.
Långt borta, i andra städer och länder, öppnade folk sidan om den svenska katten Sixten, såg bilder och förstod: skönhet är relativ, vänlighet är absolut. Det är vänlighet som gör en sjuk kattunge till ett ljus i tusentals människors liv.
