Så var det typiskt att Elin skulle föda mitt under snöstorm. Det var ju ändå tre veckor kvar till beräknad födsel, och då hade kanske stormen hunnit lägga sig och kylan tagit vid, så man kunde ta sig till BB i lugn och ro. Men nej, nu skulle det ske!
Fast om sanningen ska fram, var det kanske inte Elin själv som valde att det skulle bli just nu, utan någon annan någon liten som låg där inne och nu ville ut. Det blev visst trångt, och snöstorm hade den där lilla ingen aning om eller brydde sig om.
När vädret var sådant snön yrde i biter dag efter dag och vägarna försvann under vita drivor där man knappt kunde ta sig fram ens till knäna då gick det inte att köra någon bil överhuvudtaget. Snöflingorna låg som ett tjockt mjöltäcke över byn, med virvlande vitt utanför fönstret, och skulle man nödvändigtvis ut på gården, så stacks vinden så hårt i ansiktet att det knappt gick att hålla ögonen öppna; snön rev och sved.
Just i detta oväder hade den lilla bestämt sig nu skulle han eller hon se dagens ljus.
Elin vaknade på morgonen och kände sig konstig, ilningar i ryggen och tung i kroppen, så där så man vill lägga sig men när man väl ligger hittar man ingen ro, måste upp och gå runt. Gunilla, svärmor, såg genast att något var på gång:
Elin lilla, har det satt igång tror du? Vad går du så oroligt för?
Jag vet inte, mamma, men något känns inte som vanligt.
Låt mig titta på magen.
Gunilla var inte världens mest erfarna vad gällde barnafödande det var annat förr när det fanns förstå-sig-påare och man hjälptes åt i byn. Nu var det ju bara sjukhus och läkare. Nästan ingen hemmafödsel längre; den sista barnmorskan i trakten var gamla Karin, medan Gunilla själv fått sitt enda barn för över tjugo år sedan.
Det ser ut som om magen sjunkit. Han vill ut nu, du, sa Gunilla.
Men mamma, det är ju för tidigt!
Det bestämmer inte vi, flicka lilla. Det är som Gud vill.
Elin kände tårarna bränna bakom ögonlocken hon var rädd; första gången och ingen att fråga. Inte kunde Gunilla hjälpa så mycket, hon mindes knappt sin egen förlossning.
Jag går och hämtar Karin. Sätt på kastrullen med vatten, när den kokar kan du stänga av. Om kroppen orkar, plocka fram rena handdukar och lakan de ligger i linneskåpet. Men ta det lugnt, vila om du måste. När jag födde Stefan sa Karin att man skulle gå fram och tillbaka, andas djupt. Det hjälper, säger hon. Jag tar vägen förbi din mamma också, Hedvig, så hon får veta. Håll ut, flicka lilla. Karin kan sitt. Folk kom från byarna omkring för att få hjälp av henne förr i tiden.
Gunilla band en varm ullsjal om sig, tog kvastskaftet i handen för att kunna gå lättare i drivorna och försvann ut i snöyran.
Nu blev Elin ensam i huset. Då blev det ännu lite mer skrämmande; tänk om det sätter igång på riktigt nu och ingen hinner hit? Och Gunilla, tänk om hon försvinner i snön? Och mamma men hon kommer väl, klart hon gör det…
Vad skulle Elin göra? Hon försökte minnas; man skall gå och andas djupt. Men ibland knep smärtan så att hon knappt fick luft, fast man bara vill skrika.
Om ändå Erik varit hemma, då hade han kunnat hålla om henne och säga att allt går bra. Men han satt fast i Umeå, kunde inte ta sig hem på grund av stormen, inga bussar, inga plogade vägar. Han visste inte ens att han skulle bli pappa redan nu. Aj, ont i ryggen!
Då, mitt i snöhusen i farstun, stormade mamma Hedvig in.
Elin, mitt hjärta! Gunilla sa att det var på gång.
Ja, mamma…
Jag kokar lite nyponsoppa, det blir bra för dig. Och vatten måste vi värma
Efter någon timme, lagom när Elin började vänja sig vid tanken att saker och ting skulle ske här och nu, kom Gunilla tillbaka med barnmorskan Karin. En liten, krum tant med pigga ögon, van vid sådant här. Karin undersökte Elin och nickade:
Till morgonen blir det barn, tror jag.
Men hur kan du veta? frågade Elin förvirrat, det är ju bara lunch nu och igår hade jag lite ont…
Du, förvärkar kallas de där första ilningarna, och öppningen har just börjat. Ta det lugnt, det tar tid när det är första gången. Jag springer hem ett tag men kommer tillbaka om det drar igång.
Snälla Karin, kan du inte bli kvar här? bad Elin. Jag känner mig tryggare om du är i huset.
Karin hade sett hundratals födslar och såg på flickan med vänlighet:
Jag stannar så långt det behövs. Mår mamma bra, går det ofta lättare för barnet.
Elin visste inte att förvärkar bara var som vintergäcka de syns en kort stund och sen börjar det riktiga. Smärtan kom starkare nu, som vågor, värre än hon anat. Hon orkade varken ligga still eller gå, och allt snurrade bara omkring. Gunilla och Hedvig gick oroligt och bet sig i läppen, visste inte till sig. Karin föste iväg dem att stryka lakan i köket, så inte huset blev för stimmigt.
Natten var värst, men till slut blev det lite lugnare. Karin kollade fyra fingrars öppning, det gick långsamt när det var första barnet. Elin åt lite, fick sova någon timme.
Men utanför blåste stormen ännu värre.
Klockan fyra på natten ryckte Elin till. Allt i huset var mörkt, men Karin satt på en pall och vilade.
Hjälp mig, Gud, hviskade Elin mot familjefotot och farmors gamla dalahäst låt det lilla barnet komma ut snart!
Och då satte det igång på riktigt. Värkarna töjde och drog; Karin kollade och sa:
Det är öppet fem fingrar nu. Det kommer ta tid ännu, men det är så med första barnet. Du klarar det, Elin.
När det ljusnade därute, var Elin utmattad. Särken klibbade vid kroppen, ögonen tunga, håret en bångstyrig röra.
Inte långt kvar nu, viskade Karin. Barnet är alldeles nära.
Farmor, hjälp mig, snyftade Elin. Farmor, hjälp mig jag orkar inte mer
Elin, vännen din farmor är inte här! sa Hedvig förvånat och torkade tårarna från kinden. Farmor Sigrid bor ju två hus längre bort, men Elin kallade henne alltid Farmor när hon var liten, för hon kunde inte säga Sigrid. Sigrid älskade Elin mest av barnbarnsbarnen, för Elin var den första i släkten på länge som var en flicka.
Elin, jag ser huvudet nu, höll ut, en gång till! pustade Karin och tog hennes hand. Pu-pu-pu, andas, så ja!
Elin pressade, skrek och höll andan, och Karin fångade i famnen en liten pojke, skrikandes och röd.
Kanske är det här mitt sista barnbarn i livet, tänkte Karin tyst, medan hon log mot Elin och la pojken på hennes bröst.
Det blev en pojke, Elin en fin, stark son! Hör bara vad han skriker kan nog bli något riktigt bestämt av honom!
Elin grät av glädje. Hon kysste den lilla handen hur fick han alls plats där inne? Hon önskade att Erik vore där, så han kunde se deras vackra, perfekta pojke.
Gustav, min Gustav, viskade hon.
Men du sa ju Ivar om det blev pojke, fnissade Gunilla.
Han är Gustav, det ser du väl, svarade Elin lyckligt. Gustav Eriksson det får han heta.
Karin gjorde klart och gick, trött men nöjd. Visst är det ett glädjeämne att få välkomna nytt liv, men ändå blir man trött i kroppen vid minnet av allt man varit med om. Ute tog stormen äntligen av, snön föll och sjönk i mindre korn. Gunilla skulle hem, hade varit borta i nästan ett dygn. Hon svepte sjalen tätt kring sig, vinkade tyst till Elin och smög ut.
Se där nu började stormen lägga sig, nu snöade det tyst och lätt. Nu kanske Erik kunde komma hem om någon dag. Gunilla vadade mot sitt hus, nästan framme.
Jag går förbi Farmor Sigrid, måste berätta det glada, tänkte hon. Hon kanske behöver något, bröd eller så.
Sigrid, gammal och skraltig, bodde själv några hus bort, klarade sig hjälpligt med sina 92 år, och ville inte flytta in hos barnen, fast de var nära och hjälpte till med mat och veden.
Yxan stod lutad mot staketet efter sonen Alex, så Gunilla sopade av bron, öppnade försiktigt dörren och ropade:
Farmor Sigrid, det är jag, Gunilla, är du vaken?
Det var tyst; farmor hörde inget längre, kanske sov. Inne var allt i ordning, Sigrid låg på sängen med händerna vilande över bröstet, klädd i sin bästa blå klänning, med sjalen knuten på huvudet. Gunilla såg direkt att det var ovanligt högtidligt. På nattduksbordet stod ett foto av Elin, en liten dalahäst och ett ljus tänt framför en ikon av den helige Olof.
Gunilla torkade en tår och tog ett djupt andetag.
Tack, farmor, du hjälpte Elin inatt. Hon fick en liten son Gustav fick han heta. Fast det vet du säkert redan. Tack, farmor
Så avslutades stormnatten med både livets början och slut, och Gunilla tänkte: Vi står alltid på axlarna av dem som gått före oss, generation efter generation håller vi varandra uppe i både storm och solsken.
