Så blev vi bekanta…
Mats, hur är det med dig? frågade Maj efter några minuters tystnad. Du ser verkligen inte ut att vara dig själv. Hela ansiktet är blekt… Är allt okej?
Ja, det är bra, svarade Mats och försökte samla sig. Han lade ner gaffeln och sträckte sig efter glaset med äppeljuice, allt för att skjuta upp stunden när han måste svara Maj.
*****
Jag minns hur Mats närmade sig entrén till bostadshuset. Han grep tag i handtaget på den kalla järndörren och skulle just dra i den, men i sista stund avstod han ändå.
Det var tydligt att han inte ville gå in.
Han visste att Maj väntade, mindes sitt löfte att komma över på besök, men nervositeten var så stark att han nästan kände sig paralyserad.
Han skämdes över sig själv en vuxen man och ändå darrande som en skolpojke inför svensklärarens första fråga. Det var ju bara så lite kvar: öppna dörren, gå in, ta hissen till tredje våningen och hitta dörren till lägenhet nummer 36…
Men ändå tog det stopp.
En diffust obehaglig rädsla höll honom tillbaka, blev till ett ok som han inte förmådde lyfta.
Det enda han ville just då var att vända om och gå därifrån. Hem eller till någon annan del av staden det spelade ingen roll, bara bort.
Varför tackade jag ens ja? mumlade han tyst för sig själv, tog ett steg bakåt. Det är ju uppenbart att de inte kommer att godkänna mig.
Han gick baklänges några meter, lyfte blicken och fäste ögonen på det svagt upplysta fönstret på tredje våningen.
Det lyste så starkt nästan som en fyr. Nästan som om någon ville vägleda honom, påminna honom att han skulle dit.
Han hade egentligen inte gått vilse. Han var där han skulle vara. Bara det att stiga in i lägenheten kändes allt annat än lätt.
Det enda som hejdade honom från att försvinna därifrån var tanken på hur Maj skulle reagera om han bara vände och gick. Hon hade ju bett honom komma.
Och han hade lovat.
*****
Mats, jag måste säga en sak… Bli inte rädd, bara, sade Maj igår kväll. Alltså, mina föräldrar vill gärna träffa dig…
Maj det var hans flickvän.
De hade suttit på ett café tillsammans, ätit middag, samtalat, planerat helgen. Och så, plötsligt, föräldrarnas inbjudan till middag. Det kom fullständigt oväntat för Mats. Han stannade i tuggandet och såg förvånad ut, försökte tolka om hon skämtade eller menade allvar.
Egentligen var det ju inget konstigt. Hennes föräldrars vilja att träffa dotterns tillkommande (eller kanske blivande) svärson var ju snarast sedvanlig. Det märkliga hade snarare varit om de inte bjudit hem honom.
Men…
…Mats var nervös över att inte duga. Eller, snarare: att han inte skulle bli accepterad som svärson. Och det fanns anledning till oron.
Hennes mamma Victoria Lindgren hade arbetat hela livet på Uppsala universitet, klättrat från lektor till rektor, och nu satt hon på någon viktig post på Utbildningsdepartementet.
Majs pappa Sten Lindgren hade också tagit sig långt i karriären. Börjat som ingenjör på en stor byggfirma, blivit vice VD och numera ägde han en egen byggkoncern, kände till och med borgmästaren personligen. Kort sagt: en man av rang.
Maj själv, drygt 30 år fyllda, hade även hon kommit långt. Chef för juridiska avdelningen i en storbank.
Och han? Vad hade Mats åstadkommit vid 35 års ålder?
Inte mycket. Han var en vanlig IT-tekniker utan högskoleutbildning. Lönen var ganska bra, men någon karriärstege fanns det inte.
Hur skulle han sitta vid deras bord? Vad skulle han prata om? Hur se dem i ögonen?
Kanske undrar ni hur han ens lärde känna Maj? Det var mest en slump.
En dag tog han en promenad i stadsparken. Slumpen hade placerat Maj där, med sina två väninnor. De gick för att köpa glass, och Maj blev kvar på bänken för att vakta platsen och ringa sin mamma.
Upptagen vid telefonen såg hon inte elskotern som kom rakt mot henne i hög fart.
Föraren var onykter och körde rakt på det var Mats som i sista stund tog tag i Maja och drog henne undan.
“Vad gör du?!” utbrast Maj, först förvånad men när hon såg föraren glida förbi, kraschandes in i en papperskorg, förstod hon.
Och hennes syn på Mats förändrades direkt. Om inte han…
Så blev det alltså de två.
Medan Majs väninnor kämpade med att få sin krämglass, pratade Maj och Mats och bytte nummer. De sågs igen och nu var de inne på halvåret ihop.
Allt detta tänkte Mats på, medan han försökte ta till sig Majs ord vid middagen.
Han var rädd att föräldrarna skulle förbjuda deras relation kalla honom parasit och tro att han var ute efter pengar, som i ett tidigare förhållande då han förlorade en kärlek han verkligen brydde sig om.
Och nu riskerade han att förlora Maj…
Mats, hur är det med dig? frågade Maj efter ytterligare några minuter av tystnad. Du är så blek. Mår du bra?
Ja, det är ingen fara, svarade Mats och tog sig samman. Lade undan gaffeln, lyfte glaset med äppeljuice för att vinna tid.
Så, kommer du?
Till var?
Till mig, hem till oss, log Maj. Mamma lagar något gott. Och pappa… han tar med ett fint vin. Han har en vän med vinkällare, som lovat släppa ifrån sig en flaska. Det enda jag vill ha från dig, Mats, är ditt ja. Kommer du?
Jag vet inte… Mats blev tyst. Jag tror att dina föräldrar inte kommer att gilla mig.
Varför?
Jag är bara en vanlig kille. Utan högskoleexamen. Jag kan bara laga datorer och återställa filer. De vill nog hellre ha en entreprenör eller en politiker till svärson. Och jag jag är bara en enkel systemtekniker. Vad skulle få dem att gilla mig?
Oroa dig inte, sa Maj mjukt och tog hans hand. Mina föräldrar är helt vanliga. Du känner dem inte. Kom nu imorgon, klockan sju. Och kom inte för sent.
Visst, nickade Mats. Fast han själv visste ännu inte om han skulle gå.
*****
Så kom dagen.
Mats stod utanför Majs port, klockan var fem minuter i sju denna isande vinterkväll i Uppsala. Och han…
…han visste inte vad han skulle ta sig till.
Klart han till sist måste träffa dem, hans avsikter med Maj var absolut allvarliga han drömde om att gifta sig med henne. Men idag kände han sig oförberedd. Om några månader kanske han skulle få tjänsten på det nya IT-kontoret, och då… Då hade han kanske känts mer tillräcklig.
Kanske hade han då en chans att imponera på Victoria och Sten Lindgren att inte bli utslängd direkt i trapphuset.
Just när han vände på klacken vibrerade mobilen i fickan.
Det var Maj som ringde.
Hej Mats! hennes röst glad och varm. Mamma och jag är nästan klara. Pappa är lite sen, men han är på väg. Var är du? Är du snart här?
Hej, Maj… Mats försökte låta lättsam. Jo, jag är…
Det hörs dåligt. Du kommer väl?
Ja, jag är nästan framme… men…
Älskling, om det är det där du oroade dig för igår, vill jag inte höra mer om det. Tro mig, allt blir bra. Vill du att jag kommer ut och möter dig?
Nej nej, mumlade Mats. Jag kommer snart.
Okej. Vi väntar på dig.
Han stoppade ner mobilen, gick ut på gatan och gned panna. Han sökte desperat efter någon ursäkt för att slippa.
Inget kom.
Snart kommer väl Sten Lindgren det saknas bara att vi råkar på varandra utanför porten… tänkte han nervöst och bestämde sig för att ta ett varv runt kvarteret.
På vägen bad han en okänd kille om en cigarett, fast han lagt av med rökandet sedan länge. Nervositeten gav sig uttryck i ett starkt behov av nikotin. Han drog några bloss, såg det grå rökmolnet smälta ut i decembermörkret och kastade blickar omkring sig.
Egentligen fanns det inte mycket att fästa blicken på. Till höger en sopcontainer, till vänster en snötäckt ödetomt. Maj hade berättat att det funnits garage där förr, men att kommunen rivit dem och skulle bygga nya bostäder.
Det enda som fångade Mats’ intresse var en hund en bit bort på ödetomten. Först blev han orolig för herrelösa hundar är oberäkneliga. Men när han såg bättre, märkte han att den inte brydde sig det minsta om honom.
Den bara låg där, rakt på snön.
Lite konstigt kanske, men vad hade den för val? Det var ju knappast troligt att någon skulle släppa in den i trapphuset, trots kylan.
*****
Hunden hette Hugo det såg jag senare på märket i hans öron och han hade inte fått mat på flera dagar.
Tidigare hade han hållit till på en annan gård, blivit matad av några snälla tanter. Men så var det någon en kvinna i huset som bestämt sig för att han inte hörde till där.
Hon klagade hos kommunen, värvade andra boende och snart bildades två läger: låt honom vara kvar och han måste bort.
Den där lösa hunden hänger kring lekplatsen! Kanske biter den något barn! Hör ni inte hur hungriga och arga hans ögon ser ut? utropade kvinnan.
Fast i verkligheten var Hugos blick mest sorgsen.
Första ägaren var en pojke Nils vars familj funnit Hugo som valp på landet. Föräldrarna lät honom ta med hunden till sommarstugan. Men när de skulle hem till stan blev Hugo kvar.
Vi kan inte ha en lös hund i lägenheten, förklarade de.
Nils skakade på huvudet när de frågade vem som annars skulle rasta hunden.
Så lämnades Hugo.
Han fattade aldrig varför det hade ju varit så fint, det där livet.
En äldre dam tog hand om honom, tog honom till staden och försökte sälja honom på torget. Hon lyckades lura ett par att köpa Hugo hävdade att han var äkta ras, fast det saknades papper.
När Hugo blev vuxen och det stod klart att han var en blandras, blev de besvikna och lämnade honom utanför staden.
Tur att det då var vår.
Sedan var han ensam. Han vandrade omkring, hittade så småningom till villakvarteren i Uppsala. Där kände han sig säker inga ilska hundar eller stökiga folk.
Till hans försvar måste sägas: han närmade sig parkerna mest för att se barnen leka. Han mindes Nils. Han hoppades ibland att Nils skulle hitta honom igen och ta hem honom.
Men så blev det inte.
Och nu, när stämningen hårdnade, valde Hugo själv att flytta på sig.
Kvinnan kastade pinnar och stenar mot honom, folk såg på honom med kalla ögon. Han begrep aldrig varför.
Han ville ingen något illa. Drömde bara om att någon en dag kanske ville ge honom ett hem.
Men Uppsala var stort, och folk rädda.
Och nu låg han där på snön, alldeles slut både av kyla och hunger.
Visst, han såg den där mannen med cigaretten men det var inget hopp att hämta där. Han röker klart och försvinner bara…, tänkte Hugo.
*****
Mats rökte färdigt, såg sig om och gick för att hitta en papperskorg till fimpen. Han hade lika gärna kunnat slänga den i snön ingen hade sett men hans mamma hade alltid sagt: Vill du förändra världen, Mats, börja med dig själv.
När han nådde sopkärlet såg han en lyxig svart bil glida in på gården. Förskräckt över att det kanske var Majs pappa, kastade han snabbt fimpen och rusade över ödetomten.
Plötsligt mindes han hunden han nyss sett. Bara han inte börjar skälla…, hann han tänka.
Men Hugo låg där, bara låg.
Inget skall. Inte ens ett lyft på huvudet.
Hörru, hur är det med dig? försökte Mats.
Ingen reaktion. Inte ens en ryckning.
Han gick närmare, satte sig på huk och lyste med mobilen. Andades hunden? Jo, svagt… Nästan som en pinne låg den där stel och nerkyld.
Om ingen hjälper honom nu dör han innan morgonen, tänkte Mats. Och han lyfte helt enkelt Hugo i famnen och bar honom bort mot huset.
Planen var att ta honom in i ett trapphus, ställa sig vid ett element och så fort hunden piggnade till, ringa taxi till närmsta dygnet-runt-öppna veterinär.
Alla portar var dock låsta.
Så Mats fortsatte till grannhuset. Mobilen vibrerade gång på gång men han hade händerna fulla.
När han passerade Majs port sneglade han upp mot fönstret. Maj hade säkert hjälpt honom men hennes föräldrar?
Skulle de bli glada för en frusen, halvdöd hund i hallen?
Vid sista hörnet ankom en skinande svart Volvo. Strålkastarna bländade honom. Bilen stannade och ur dörren stack ett manshuvud ut.
Vad har du där? Behöver du hjälp? sa mannen.
Det är hunden… den låg på tomten och fryser ihjäl, stammade Mats. Finns det något öppet veterinär här?
Inte precis i närheten. Men jag vet var. Hoppa in, så kör vi.
Ni? Ni tänker ta oss? utbrast Mats häpet.
Ja, det där djuret har bråttom till vård. Sitt upp!
Mats behövde inte övertalas länge. De körde iväg i högsta fart.
På vägen ringde föraren:
Förlåt gumman, det kom något emellan. Jag blir sen. Har du sett Mats? Nej… konstigt, såg honom inte utanför. Du har ringt? Och hur ser han ut? Okej. Om jag ser honom hör jag av mig.
Om jag ställer till problem för dig… mumlade Mats när samtalet var klart.
Nej då. Men hur mår din hund?
Hon andas, men knappt. Hon har inte öppnat ögonen.
Vi skyndar på, nickade mannen.
Tio minuter senare möttes de av beredda veterinärer. Mats överlämnade Hugo och blev kvar i väntrummet. På mobilen såg han otaliga missade samtal från Maj. En rad: Mats, var är du? Hur är det?
Förklaringar orkade han inte just då. Hela hans själ var upptagen av oro för hunden.
Han tackade inte ens bilens ägare. När han gick ut var Volvon redan borta. Han vände åter till vetenärkliniken.
Mats hade redan bestämt: Om Majs föräldrar aldrig accepterade honom skulle han åtminstone ta hand om Hugo. En vän, att anförtro sina bekymmer.
*****
Det gick nog nästan fyrtio minuter innan någon öppnade dörren till behandlingsrummet.
Plötsligt hördes röster vid receptionen. En lät förskräckligt bekant. Mats lyfte blicken och såg Maj. Bredvid henne hennes mamma och, högst oväntat mannen som kört honom till kliniken.
Mannen log brett.
Jag sa ju, Maj, att han skulle sitta här och vaka över hunden, sa han till dottern.
Mats förstod genast det var Majs föräldrar. Hjärtat slog dubbelslag.
Varför svarade du inte? Jag var orolig, sa Maj när hon kom fram.
Förlåt… Jag trodde bara att dina föräldrar inte skulle bli glada om jag kom med en uteliggarhund.
Så dum du är! skrattade Maj. Jag har sagt att mina föräldrar är helt vanliga. Och vi älskar djur. Vi har ju redan tre katter hemma alla har mamma tagit in från gatan.
Är det sant?
Mamma Victoria klev fram och skakade Mats hand: Synnerligen manligt gjort av dig, Mats. Sådana här handlingar uppskattar vi. Hoppas hunden klarar sig.
Oroa er inte, sa veterinären som kom ut just då. Med lite tur lever Hugo upp igen.
På kvällen fick Mats ta med Hugo hem. Han var åter på benen men behövde mycket vård och kärlek.
Kärlek är kraftfullt… Den kan hämta hem någon från dödens kant, sa veterinären som farväl.
Mats ville hem, men Maj och hennes föräldrar övertalade honom att Hugo borde tillfriskna hos dem och deras katter skulle vårda honom bättre än någon läkare. De ville också fira räddningsaktionen och bekantskapet.
Så medan Hugo sov bland tre nöjda katter i vardagsrummet, satt Mats i köket med Maj och hennes föräldrar pratade, skrattade och undrade för sig själv varför han varit så rädd innan. Så varma och genuina människor… så svenska det gick att vara.
Några dagar senare mådde Hugo bättre. Mats kom för att hämta honom och då kom Maj ut med väskan i handen:
Får jag följa med dig hem?
Du skojar?
Nej. Det är så här… föräldrarna vägrar låta mig sova hemma längre.
Vad?!
De vill ha barnbarn, säger de. Dags att öka folkmängden i landet!
Mats skrattade så han kiknade. Det gjorde Maj också. Hugo trampade glatt bredvid, uppfylld av känslan av att något riktigt bra just hade börjat.
Så kan det gå till i Sverige, när kärlek och omtanke korsar vägar med rädslan för att inte duga.
