Vi försökte lämna in era saker till hittegodset, säger polisen. Men er katt är verkligen revirhävdande. Han släppte oss inte i närheten. Ni får hämta både era saker och katten. Vi har nog med annat att göra
På varje tågstation finns det vänthallar. Vissa är stora och ljusa, andra små och trånga. På en del finns mjuka fåtöljer, på andra bara hårda träbänkar. Alla ser olika ut, men har en sak gemensamt den där ofrånkomliga väntan.
Nästan alla som reser med tåg har någon gång kommit för tidigt, av rädsla att missa tåget, och sedan blivit sittande och väntat. Väskor och kassar samlas vid fötterna, tiden går långsamt och man börjar irritera sig över att man varit så överdrivet förutseende.
Just den här dagen satt folk i vänthallen, undvek varandras blickar. Någon bläddrade i en tidning, någon annan dök ner i en pocketbok, men de flesta stirrade ner i sina mobiler. Flera åt snabbt hopplockade smörgåsar. Det var just till dem han närmade sig
Vänthallen låg på bottenvåningen, med en egen ingång direkt från gatan. Troligtvis var det doften av mat från folks påsar och väskor som lockade honom.
Det var en stor, rufsig grå katt. Runt halsen bar han ett halsband med ett mobilnummer.
Folk viftade bort honom. Framförallt mammor som matade barn reagerade kraftigt:
Stick härifrån! Smutsig och full med ohyra. Du kan smitta mitt barn!
Katten suckade tungt och flyttade sig. Han bad egentligen inte han satte sig bara bredvid och stirrade lugnt, storögt, tyst
Han var väldigt hungrig. Men han visste inte hur man bad om hjälp.
Bara några dagar tidigare hade någon kört honom hit. Hans matte hade plötsligt gått bort, och arvingarna bestämde sig för att sälja lägenheten. En av dem löste situationen genom att köra katten till stationen, släppa ut honom och säga:
Här låter de dig nog inte svälta ihjäl, och försvann sedan.
Men hur ber man om mat? Vad ska man göra, när ingen förstår? Sådana saker kunde inte katten.
Han satte sig därför bara tyst bredvid folk och tittade upp mot deras ögon. Han drog in dofterna som fick magen att snurra.
Men människor, redan irriterade över att behöva vänta på tåget, ville gärna slippa ta hand om en hemlös katt också. De ville bara resa bort, glömma vänthallen så fort som möjligt, som om det vore en dålig dröm
En man hade kommit tidigt till centralen. Det var tjänsteresa natt på tåget, jobb möte imorgon, sedan hem igen. Tåget gick om fyrtio minuter. Av tristess började han studera folk, och noterade katten precis när en mamma höjde rösten och hotfullt viftade efter den.
Katten drog sig vanemässigt tillbaka till ett hörn. Han var van vid rop och hot.
Mannen såg halsbandet och tänkte att katten nog kommit bort, rymt eller hamnat här av misstag, och att ägarna måste vara oroliga. Han såg i sin egen väska, där hustrun lagt ner ett par hemgjorda köttbullar i en matlåda. Han öppnade, drog in doften och log nöjt:
Oj, vad gott sa han och såg på katten. Kissen, kom hit. Jag bjuder.
Katten trampade osäkert närmare men höll sig på avstånd sparkad hade han blivit förr.
Kom då, du behöver inte vara rädd, mannen tillade. Jag gör dig inget.
Till slut vågade katten närma sig och såg på honom, vaksam. Mannen lade köttbullen på lite papper. Katten jamade tyst och började äta, försiktigt och nästan överdrivet prydligt.
Nog är du en innekatt sa mannen.
Han såg numret på halsbandet och slog det. Men det gick direkt till röstbrevlådan.
Han svor för sig själv. Tåget skulle gå om tjugo minuter och situationen var jobbigare än han trott.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? mumlade han, vilsen, medan han såg sig om.
Känslan av hjälplöshet växte, så han ringde sin fru. Han förklarade snabbt och osammanhängande:
Vad gör jag nu? Han är ju tam. Inget svar hos ägaren. Katten går bara och tigger mat, men alla jagar bort honom.
Du och dina historier, suckade hustrun. Hur lyckas du alltid?
Men förstår du, sa han, alla motar bort honom. Och han är så dålig på att be om mat.
Jag fattar, svarade hon. Vänthallen?
Ja, precis! utbrast han.
Och vilket nummer var det?
Precis innan han gick ut till perrongen ledde han katten till en vägg och lämnade över hela lådan med köttbullar.
Vänta här, sa han och klappade katten över ryggen. Min fru kommer och hittar dig.
Katten såg på honom den enda människa dessa dagar som gett honom mat, klappat honom och talat lugnt. Han buffade försiktigt på hans hand och jamade dämpat.
Så ja. Vänta nu. Hon kommer att hjälpa dig
Nästa dag hade mannen fullt upp. På kvällen ringde han ändå hem.
Hur har det gått? undrade han. Hittade du kattens ägare? Gav du honom mat?
Jag letade efter honom hela kvällen svarade hon. Men genom numret fick jag veta att ägaren har gått bort, och att arvingarna helt sonika slängde ut honom på stationen
Han sa inget först.
Jag ska åka dit tidigt imorgon igen och leta, tillade hon.
Jag är inte orolig, försökte han. Jag vet att du fixar det.
Jo, det hör jag, svarade hon irriterat. Oroa dig inte! Jag tar hand om det. Ska ringa dottern och hennes kille, vi åker tillsammans.
Han la på och försökte lugna sig. Det går ju inte att ta åt sig för varje katt man möter, intalade han sig. Men oron gav sig inte. Något gjorde att just den där kattens öde betydde mer än andras.
Natten blev sömnlös. Han drömde hur han strök katten över huvudet och förklarade något för honom, medan katten svarade med förstående blickar.
På morgonen hörde han från frun: de hade gått runt hela stationen, pratat med städarna men katten var borta.
Han drabbades av en slags skuld han inte kunde förklara och den ville inte släppa taget.
Han skyndade sig hemåt
På kvällen var han tillbaka i Göteborg. Istället för att åka hem, lämnade han resväskan intill en resenär och gick för att leta katt.
Han var mest rädd att inte finna katten alls, eller att det skulle vara för sent.
En och en halv timme sökte han av hela stationen. Han tittade i sopcontainrar, kikade bakom buskar.
När midnatt närmade sig anslöt hustrun, muttrande över allt möjligt.
Vid tvåtiden på natten, utmattade, slog de sig ner på bänken utanför och tände varsin cigarett.
Benen värker, sa hon.
Mm. Vad gör vi nu?
Sitter ett tag, sen letar vi igen. Vart har du dina grejer?
Han slog sig för pannan:
På stationen hos nån. Han är säkert borta för länge sen!
Vi går och hämtar grejerna först. Inte säkert de är kvar annars får vi ta bilen och fortsätta leta sen.
De gick tillbaka in. Vid väskorna blev de stoppade av två poliser.
Era saker? frågade en konstapel.
Våra, svarade de i kör.
Varför har ni lämnat dem?
Vi letade efter en katt, återigen i kör.
Vilken katt då? polisen såg förvånad ut och pekade mot bagaget. Den här, eller?
På resväskan låg en stor luggsliten grå katt.
Tänkte precis lämna till hittegods, lade polisen till. Men katten är en riktig kämpe. Han försvarade era saker, ingen fick komma nära.
Han hade alltså inte försvunnit. Kanske varit borta en stund bara. Hämta era saker och katten, vi har tillräckligt att göra ändå.
Mannen gick försiktigt fram till katten. Den kände igen honom människan som matat, klappat och sagt lugna ord. Katten jamade glatt och strök sig mot honom med hela kroppen.
Mannen satte sig på bänken och smekte kattens ryggrad och andades ut i lättnad. Hustrun slog sig ner bredvid.
Inte riktigt som andra, du sa hon, pussade honom på vänster kind. Alltid ska du hamna i märkliga situationer Ta nu väskan så går vi.
Han tog sin resväska och axelväska, hon lyfte upp den stora, magra och något smutsiga grå katten. Han spann högt, försökte buffa henne med pannan och till och med slicka hennes kind.
Hon skrattade och försökte värja sig från hans ivriga kärleksbetygelser.
Hemma tvättade hon honom i varmt vatten, torkade noga med frottéhandduk, tog bort halsbandet och lade upp en skål ångande hönsbuljong.
Natten smög han in i sovrummet och bäddade in sig bredvid kvinnan. Han buffade försiktigt med sina tassar, krafsade lätt, som om han ville kontrollera att hon inte skulle försvinna.
Hon lade handen över hans rygg och viskade:
Sov gott, lilla vän. Nu är du hemma.
Katten spann tyst och somnade.
Och mannen somnade också. I drömmen letade de båda än en gång efter katten på stationen.
Och katten drömde, att det var han som letat efter just den där människan hela tiden.
På stationen sprang under tiden en liten rödhårig honkatt. Hon såg nervöst folk i ögonen och jamade svagt. Men de skyndade förbi.
Vem har tid att stanna? Det finns så många katter i världen. Man kan inte rädda och mata alla! tänkte de och ökade på stegen.
Så är det.
