Känn efter med själen, kolla med förnuftet
Åh tjejer, nu har min svärmor fullkomligt tappat det igen! Hon dök upp hemma igår med en kastrull full av ärtsoppa! Hur låter det egentligen? Hon accepterar inte min soppa, nej då, min son är ju van vid hennes! sa Sofia med en suck, sköt undan kaffekoppen och drog till sig glaset rött. Och var kommer de här tanterna ifrån, säg mig det? Är vi på väg att bli likadana? Om så, då är det ut i skogen med mig! Så att jag aldrig hittar hem igen.
Lugn nu, Sofie! sa Lisa och klappade Sofia försiktigt på armen. Hon kanske har fått en släng av klimakteriet eller så har hon bara för lite att göra. Det är ju ändå bara din man hon har. Vad ska hon sysselsätta sig med, om inte vara till “nytta”? Ärtsoppa, vad är det att skrämmas för? Du tackar, äter, så blir det mindre matlagning för din del. Låt henne!
Aldrig! Då flyttar hon ju in på riktigt! Det räcker gott med upptågen hon håller på med nu. Minns du det där setet vi köpte inför jul?
Setet med underkläderna?
Just det. Hon slängde det!
Va? Lisa hällde te och stänkte över duken som genast blev vackert gul.
De var dåligt för hälsan! “Fel sorts trosor”, sa hon och skrattade nervöst. Jag sa inte ens vad det kostade, hon hade svimmat direkt.
Du är svårflirtad! Hon tänker på din hälsa och inget duger. Lisa fick ett skrattanfall men blev snabbt allvarlig. Men varför rotar hon i dina underkläder ens?
Fråga henne det! Sofia kastade slött en servett på bordet, började genast försöka torka upp fläcken. Men vad håller jag på med?! Kommer aldrig få bort de där fläckarna!
Ta det lugnt! sa Olivia, som varit tyst hela tiden, tog servetten och räckte Sofia hennes kaffe. Du är så spänd. Det funkar inte i längden.
Det är klart att man blir! Det var sådant frid när vi bodde i hyresrätt. Hon kom aldrig förbi. Jag kunde gå runt hemma, fundera ut mina designuppdrag ingen störde. Går inte förklara att jobba hemifrån är att JOBBA. Hon förstår inte att jag tjänar nästan lika mycket som hennes son. Och nu efter vi fått vår bostadsrätt känns det som om jag är en encellig varelse under mikroskop. Hon kommer när som helst, gör vad hon vill. Och allt det här för att hon hjälpte oss med handpenningen. Så nu ägs jag, tydligen. Sofia snyftade till.
Byt lås.
Kan inte. Min man skulle bara ge henne nya nycklar ändå. Det är ju hans mamma. Och sen kommer alla känslor, du vet… Jag får väl skilja mig snart.
Skilja dig? För det här? Sofia, var är din ryggrad? Du var den bitchigaste i klassen. Vad hände egentligen? Lisa skakade på huvudet.
Den elden ligger i spillror tillsammans med alla brustna förhoppningar. Sofia tog en klunk vin och pustade ut. Nä, nu räcker det med gnäll. Jag måste rycka upp mig och ta tag i det här, annars förlorar jag förståndet. Min unge kommer börja vara rädd för mig snart, igår frågade han varför jag var arg… Vad ska jag säga? “Farmor driver mig till vansinne”? Ni har rätt tjejer, så kan man inte hålla på…
Nej, verkligen inte! Lisa viftade till sig servitören. Vi tar nåt sött nu, lite terapi är på sin plats!
Ja Sofia duttade ögonen torra och log ansträngt. Vill ni se bröllopstårtan jag gjorde sist? Jag överraskade verkligen mig själv!
De hängde alla tre över Sofias mobil.
Oj jävlar!
Sofia! Hur fick du det att stå så där? Herregud, så snyggt!
Bakhemlis! Min son byggde med lego och jag snodde idén. Och nu har jag sju beställningar! Men hur jag ska hinna med dem… det vete tusan.
Ta in svärmor som barnvakt, då. Låt henne få något att göra.
Naiva Lisa. Sofia skrattade. Då börjar hon klaga på värk överallt!
Skicka henne till din mans pappa i Falun på besök, och låt barnen åka med.
Sofias hand stannade mitt i luften.
Olivia! Du är ett geni! Då slipper jag ha dem här allihop, och hon får servera sin ärtsoppa på egen tallrik. Bara jag sockrar min unge lite, då har farmor att göra sen
Alla skrattade åt Sonjas son, som efter lite socker förvandlades till en riktig liten busfrö. På barnkalasen fick han absolut inte för mycket godis, det var Sofia stenhårt med på.
Men du då, Olivia? sa Lisa. Hur går det med din svärmor? Är det lugnt?
Det har ju inte gått lång tid sen bröllopet… Olivia rörde i teet och rynkade näsan åt söthetsbomben till maräng Hur mycket socker kan man ens ha i en maräng?
Du får börja hålla kurser för folk, Lisa brast ut i skratt men stelade till, såg Olivias ansikte. Hur är det?
Jag vet inte riktigt. Allt är för tyst, tror jag. När jag hör Sofias historier inser jag att så ska det kanske inte vara.
Kanske har du bara fått en normal svärmor det finns inte så många sådana där känslomonster som Sofias. Hennes är unik.
Jag vet inte. Olivia mindes då bröllopsdagen och det direkten hon fick av Anna-Lena, sin nya svärmor.
Olivia, jag är ingen pepparkaka och inget guldmynt, så du måste nog acceptera mig som jag är. Vi känner inte varann, men du verkar vettig och viktigast för mig är att min son, Marcus, är lycklig med dig. Jag kommer inte lägga mig i med råd i onödan, men hjälp om ni behöver. Resten får tiden utvisa.
Det hade varit ett konstigt välkomnande, men Olivia uppskattade ärligheten. Hon och Marcus träffades på en väns bröllop, där Olivia stod ut från mängden på sina höga klackar nästan ett huvud högre än Marcus.
Varför fångar du inte brudbuketten, vill du inte gifta dig? frågade han.
Nej tack.
Varför då? Alla tjejer drömmer väl om det?
Inte alla. De flesta vill nog älska och bli älskade. Inte bara ha en stämpel i personbeviset.
Så varför står du här då?
För att jag inte kan hoppa på de här klackarna, skrattade Olivia.
De pratade hela kvällen och gick hem tillsammans. Han följde henne till dörren och kysste hennes hand och Olivia låg och höll om handen hela natten, och undrade vad mormor Greta hade sagt om det.
Hon hade sagt: “Nu så, äntligen!” Olivia fnissade för sig själv.
Greta hade tagit hand om henne efter att både pappan gick bort och mamman flyttade till Oslo och aldrig såg tillbaka. Greta var Olivias familj. Olivia var en jobbig tonåring och tog ut sin ilska på mormor, men hemma väntade alltid soppa och kärleksfulla händer. Även när mormor blev sjuk tvingades Olivia växa upp. Skolan och ett extrajobb, vården av mormor allt fick plats. När mormor sedan gick bort och mamman dök upp sådär två månader senare, blev det bråk om ärvda torpet utanför Borlänge men tack vare Lisa och Sonja blev det inga fler konflikter.
Sen blev det Marcus. Två år ihop, bröllop, Lisa fångade buketten, men hennes romans höll inte. Olivia, Sonja och Lisa höll ihop med Sonja nästan boende hos Olivia.
När Olivia blev gravid hade läkare sagt att det var nästan omöjligt, men ändå hände det och Marcus blev överlycklig. Anna-Lena var först skeptisk till “hur det gått till”, men Marcus försvarade Olivia och relationen blev mer avslappnad med tiden.
När lille Joel föddes dröjde det inte länge förrän sorgen slog till. Marcus omkom i en bilolycka, kvaddad av en lastbil på E4:an en regnig höstkväll. Olivia minns knappt dagarna. Lisa var där, Sonja hjälpte till och Anna-Lena fanns stilla vid sidan, ibland, när Olivia verkligen bad om hjälp.
När vintern kom och första julen efter Marcus död närmade sig, orkade Olivia inte ens titta på bokade fjällresan de hade planerat. Men Anna-Lena föreslog att de ändå borde åka, för Joels skull.
Så där stod de på Gotlands strand en kulen dag allt var grått, vågorna slog dystert mot klipporna och Anna-Lena kramade sig själv.
Det är ändå mäktigt, Olivia. Väldigt starkt… Hon la huvudet mot Olivias axel. Det var första gången det kändes som deras familj, och Olivia kramade henne tillbaka.
Bra att ni finns, sa Anna-Lena tyst.
Vi då? Har vi försvunnit? undrade Olivia.
Det var Max, Marcus gamla barndomsvän, som plötsligt dök upp. Han kom hem till mig, berättade Anna-Lena en kväll på resan. Sa att Joel inte var Marcus son, log illa och hintade att han själv kanske var pappa. Jag såg att han ljög, och jag vägrade lyssna mer.
Olivia visste då att Max även försökt skapa drama hos henne efter begravningen. Men Lisa hanterade det. Har han mage att dyka upp igen, då släpper vi honom helt, sa hon.
Resten av resan pratade Olivia och Anna-Lena om allt om Marcus, om framtiden, om att vi är en familj, alla tre. De var två vuxna, olika men lika sårbara, och så Joel, ständigt studerande deras ansikten efter svar.
Halvåret gick, och med tiden fick Olivia tillbaka vardagen. Lisas bröllop närmade sig med Sonjas tårta i centrum. Allt gick lite snett men alla skrattade ändå, för sånt är livet.
Så där, bland skratt, misslyckade bakelser och dansande barn hörde Olivia plötsligt sig själv säga “mamma” till Anna-Lena.
Hon log och kände att, jo. Så är det nu.
Och kanske har jag lärt mig, efter allt detta, att släppa in människor i mitt liv. Att våga lita på andra igen och att det ibland, mitt i allt kaos, kan vara just det kroppen och själen behöver.
