Jag finns inte
Har du köpt den där dyra krämen igen? Gunnar slamrar ner matkassen på köksbänken så något klirrar där inne. Jag har ju sagt: Ingen mer “Velour”. Det är dyrt och onödigt.
Ingrid Svensson står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut mot gården. Där nere jagar grannens lilla flicka kanske sju år bort duvorna så de flyger upp i en gråsvart virvel, sprids åt olika håll men samlas sedan igen, som om inget hänt. Ingrid betraktar dem och inser att hon inte minns när hon senast köpte något till sig själv bara för att hon ville.
Det är en handkräm, Gunnar. Trehundra åttio kronor.
Trehundra åttio är ändå trehundra åttio. Kan du inte räkna nuförtiden?
Hon svarar inte. Vänder sig om, plockar upp burken ur påsen, ställer den intill pelargonen i fönstret. Pelargonen har inte blommat på länge. Ingrid har tänkt ta tag i det, men det har inte blivit av.
Ingrid! Jag pratar med dig.
Jag hör dig, Gunnar.
Hon går ut i köket, öppnar kylskåpet, börjar planera middagen. Hennes rygg hör hans tunga steg, sedan smäller dörren till arbetsrummet igen. Hon andas ut.
Hon är femtioåtta. Bor i Linköping, i en trea på S:t Larsgatan, gift med Gunnar Svensson sedan tjugonio år. De har en vuxen son, Anton, som bor i Umeå och brukar ringa på söndagar, ibland hoppar han över. En kolonistuga utanför stan, bil som bara Gunnar kör, och arbete på stadsbiblioteket, där Ingrid varit förstebibliotekarie i arton år.
Ett liv. Ingen har tagit det ifrån henne.
Hon lyfter fram kycklingfilé, lägger på skärbrädan, tar fram kniven. Flickan är borta, likaså duvorna. Gården är tom och grå, fjolårsgräs sticker upp genom asfalten.
Ingrid märker att hon står stilla med kniven i handen och inte gör något. Bara står.
Hon lägger undan kniven, går till fönstret och öppnar krämburken. Doften är mild, aningen blommig. Hon smörjer in ovansidan av handen, gnuggar in, huden suger snabbt åt sig, lämnar känslan av att någon hållit hennes hand en stund.
Ingrid sätter på locket och går tillbaka till köket och börjar skära kycklingen.
Den kvällen är som vanligt. Gunnar äter i tystnad, ser nyheterna, lägger sig. Ingrid sitter kvar länge i köket med en kall tekopp och bläddrar rastlöst i en gammal trädgårdstidning. Hon läser inte. Sitter bara.
Nästa dag, på jobbet, hittar hon Laila Hermansson gråtande vid tidskriftsavdelningen.
Laila, vad har hänt?
Laila är tre år äldre än Ingrid, har varit på biblioteket längst och kan ordningen på alla böcker utantill. Ingrid har aldrig sett henne gråta.
Det är inget alls, Laila viftar bort det, tar fram näsduken. Förlåt. Privat.
Om du vill berätta, så lyssnar jag.
Ingen idé, säger Laila, snyter sig och gömmer näsduken. Dottern ringde igår. Sa: “Mamma, du har blivit gammal”. Så sa hon. Gammal.
Vad menade hon?
Ja… jag gav henne råd om hur hon skulle prata med sin man, så där som man gör. Och hon säger, “Mamma, dina råd är från förra seklet. Du fattar inte hur folk lever nu.” Laila ordnar en bunt tidningar. Kanske har hon rätt.
Det har hon inte, säger Ingrid.
Hur vet du det?
Ingrid finner inget svar. De står tysta tillsammans, i doften av papper och gammalt trä. Sen går de åt varsitt håll.
På lunchen går Ingrid ut. Det är kyligt men soligt aprilväder, hon går till parken, sätter sig på en bänk, blundar. Orange ljus under ögonlocken. Hon tänker på Laila, på Lailas dotter och ordet “gammal”. Sen tänker hon på sig själv.
Ingrid Svensson, född Andersson, född i Norrköping 1966. Läste svenska och litteratur i Uppsala, gifte sig sent enligt normen tjugonio. Gunnar var ingenjör, allvarlig, pålitlig. Efter ett år kom Anton. Ingrid tog föräldraledigt, gick tillbaka på deltid, flyttade hem sin mamma när hon blev sjuk, sen dog mamman, sen heltidsjobb igen. Livet blev som det blev. Lugnt, ordningsamt.
Något tappades bort under resans gång. Något hon visste att hon haft. Men inte längre kunde sätta namn på.
Hon öppnar ögonen. På andra sidan stigen blommar ett plommonträd, med små vita, nästan overkligt sköra blommor. Ingrid minns att hon inte ritat på trettio år. Hon brukade teckna för sig själv när hon var yngre, med pastell. Sen försvann tiden. Och modet.
Hon tar fram mobilen och ringer Anton. Han svarar på tredje signalen, låter stressad.
Hej mamma. Allt bra?
Ja, jag ville bara höra din röst.
Kan jag ringa upp i kväll, är på väg in i ett möte?
Självklart. Ring när du har tid.
Han ringer inte upp. Det är också som vanligt.
Ingrid jobbar till sex, köper bröd på vägen hem, går sin invanda väg arton år, varje vardag samma trottoar, samma ojämnheter.
Gunnar har redan kommit hem. Sitter vid datorn, läser något. Hon hänger av sig.
Ska du ha middag?
Sen.
Hon sätter på en kastrull vatten, hittar soppan i kylen. Medan hon värmer står hon och ser på handkrämen i fönstret. Burken är liten, fin. Gunnar har nog rätt. Trehundra åttio kronor, för vad?
Men så tänker hon på doften. Hur den var.
Hon låter burken stå kvar.
Två veckor går. Inget särskilt händer, vardagen rullar vidare. Men så kommer Helena.
Ingrid ser henne direkt: En kvinna i fyrtiofemårsåldern, körsbärsröd kappa, kort lugg, rakryggad. Hon vill bli låntagare och frågar efter böcker om psykologi och, om det finns, att måla akvarell.
Akvarell? frågar Ingrid.
Ja. Jag målade förut, vill testa igen.
Ingrid gör ett lånekort, visar henne hyllorna. Helena går målmedvetet bland böckerna, plockar, bläddrar, lägger tillbaka, väljer nytt. Ingrid betraktar henne i smyg och tänker att här finns något någon slags helhet, som om hon klarar sig själv och det räcker.
Efter en stund kommer Helena fram med två böcker och frågar:
Läser du själv sådant här?
Hon nickar mot psykologihyllan.
Ibland.
Har du jobbat här länge?
Arton år.
Helena ser på henne, inte granskande, mer öppet, som när man verkligen lyssnar.
Det är länge, säger hon.
Ja.
Trivs du?
Ingrid tvekar en sekund. Frågan är enkel, svaret svårare.
Ja, säger hon. Jag gillar böcker, jag gillar människor. Jag är van vid platsen.
Van, säger Helena och väger ordet. Jag förstår.
Hon lånar böckerna och går.
Nästa vecka kommer Helena tillbaka, lämnar igen en bok och ber om fler tips om akvarell. Ingrid letar fram ett häfte med bilder, rekommenderar det. Då frågar Helena plötsligt:
Vill du prova själv?
Prova vadå?
Måla. Jag går på akvarellkurs på lördagar. Liten grupp, enkelt. Kom, om du vill.
Ingrid ska just säga nej, munnen formar ordet, men istället säger hon:
Var?
Helena skriver adressen på en lapp. Konstateljén “Vitt ljus”, Vasavägen, lördag klockan elva.
Hela kvällen rör Ingrid vid lappen, först i förklädesfickan, sen på fönsterbrädan intill krämen. Gunnar frågar inte. Han frågar inget om hennes saker, bara om pengar eller hushållet.
På fredagens middag säger hon, utan förvarning:
Jag ska på akvarellkurs i morgon.
Gunnar tittar upp från tallriken.
Var då?
På Vasavägen. Akvarellmålning. En ny biblioteksbesökare bjöd in.
Han är tyst ett tag.
Vad kostar det?
Vet inte än.
Okej då, gå då, om du har för lite att göra.
Ingrid registrerar orden. “Om du har för lite att göra.” Det har ekat i huset i tjugonio år. Igen? Varför? Vad kostar det? Har du inget bättre för dig.
Okej, säger hon. Då går jag.
Hon stiger upp tidigt, duschar, tar på grå tröja och mörkblå byxor. Ser sig i spegeln länge. Hon har sällan sett sig själv verkligen. Ofta är det bara en snabb glimt. Nu tittar hon. Ansiktet är inte ungt, men inte heller fel. Grå ögon, fortfarande levande. Hår med silver, men tjockt. Hon testar samla upp håret annorlunda, använder krämen på händerna, lite på halsen.
Hon går hemifrån i god tid.
“Vitt ljus” ligger en trappa upp i ett gammalt hus. Utvändigt sedvanligt, men innanför: vita väggar, trägolv, stora fönster. Ingrid går upp och trycker försiktigt på dörren.
Helena är redan där. Fyra andra kvinnor av olika åldrar, och en kraftig man i femtioårsåldern i rutig skjorta, sitter redan vid bordet. Långa bordet är täckt av vattenburkar och stora ark.
Ingrid! Helena vinkar. Välkommen!
Hon sätter sig bredvid. Ledaren Zofia, ung och entusiastisk, berättar att de ska måla en syrenkvist. Ingrid tar penseln, handen skakar lite inte av nervositet, bara ovana.
Strunta i om det blir snyggt! säger Zofia. Känn efter färg och vatten, bara.
Ingrid drar första penseldragen. Lila rinner ut över pappret, blandas med blått. Hon fortsätter, färgbäcken drar iväg dit det vill, lite dit hon inte hade tänkt. Det är oväntat intressant. Bredvid sitter Helena fokuserad. Mannen i skjorta är missnöjd med sitt pyttelilla motiv.
Efter en timme tittar Ingrid på sitt blad. Det liknar inte syren. Mer en suddig, blåviolett fläcksamling. Men det finns något levande där. Något hon gjort själv.
Fint, säger en äldre kvinna mitt emot, Gunnel.
Knappast, säger Ingrid.
Jo, det finns känsla.
Ingrid ser efter. Kanske ändå.
Efter kursen bjuder Helena på kaffe. De sitter i ett fönsterbord.
Gillade du det?
Oväntat mycket.
Syns på dig. Du ser ibland ut som om du ser något men inte vågar titta rakt på det.
Ingrid blir tyst.
Hur länge har du bott i Linköping? frågar hon sen.
Tre år. Flyttade hit när jag skilde mig från Mats i Malmö.
Tufft?
Först, men snart bättre. Sedan blev det intressant.
Intressant?
Att bo själv. Jag visste knappt vem jag var. Hon ler varmt. Är du gift?
Sedan tjugonio år.
Fint?
Ingrid rör om i kaffet som inte behöver röras.
Blandat.
Helena nickar, frågar inget mer. Det uppskattar Ingrid.
Hemma har Gunnar sett på fotboll, frågar inget om kursen. Ingrid slurpar sin soppa ensam, hänger upp akvarellen intill pelargonen.
Pelargonen verkar faktiskt piggare. Hon ser efter. En liten röd knopp har kommit. Hon har inte sett det innan.
Nästa lördag går hon på kurs igen. Och igen. Helena kommer alltid. Snart börjar de ses även efteråt, prata böcker och liv. Helena berättar om jobbet som ekonom på en mindre byggfirma, om Malmö, om dottern som pluggar engelska där. Ingrid berättar om biblioteket, om böckerna hon älskar.
En dag frågar Ingrid:
Känner du dig ensam här?
Ibland. Men inte som förr, det är en annan sorts ensamhet.
Hur då?
Helena funderar.
Förut var jag ensam bredvid någon. Det är den värsta sortens ensamhet. Nu är jag själv, men inte ensam. Du förstår skillnaden?
Ingrid förstår. Säger inget, men inuti lossnar något. Som is på Stångån om våren, långsamt men ofrånkomligt.
I maj utlyser komunen en kulturvecka. Bibliotekschefen Margareta Lund kallar till möte.
Någon som har förslag?
Alla tystnar. Ingrid också, men redan bubblar idéerna.
Vad sägs om en kväll om kvinnors berättelser? säger hon.
Alla tittar.
Hur menar du, Ingrid? frågar Margareta.
Kvinnor från området, olika åldrar, får berätta ur sitt liv. Inte skönlitterärt, utan verkligt. Visa vad de gör målar, syr, knypplar. Inget tillgjort, bara berättelser.
Tystnad.
Ovanligt, säger Margareta.
Men levande.
Vem håller i det?
Jag, säger Ingrid.
Margareta tittar på henne noga.
Okej. Testa.
Ingrid går ut och ringer Helena direkt.
Du är modig! säger Helena och skrattar. Klart jag är med. Och Gunnel med keramiken.
Gunnel är sextiotvå, pensionär sedan tre år, gör små fåglar i lera. Ingrid frågar Gunnel tackar genast ja. “Bara jag slipper prata länge,” skrattar hon.
Ingrid börjar sätta ihop program. Kvällstid vid köksbordet, när Gunnar är i arbetsrummet. För första gången på länge känner hon hur hon skapar något. Inte bara upprätthåller.
En kväll kommer Gunnar ut i köket, ser henne vid skrivboken.
Vad gör du?
Arrangerar en kväll på biblioteket.
Igen, biblioteksgrejer.
Ja.
Han står kvar.
Middagen var kall.
Förlåt, jag värmer nästa gång.
Han går. Ingrid ser efter honom. Tänker att han alltid talar om kalla middagar aldrig om att hon lyser mer nu, eller verkar gladare.
Kvällen hålls i mitten av juni. Fyra kvinnor, inklusive Helena och Gunnel, plus pensionerade geografen Birgitta och akvarellkursens ledare Zofia. Ingrid gör affisch, annons i lokaltidningen. Hon är orolig ingen ska komma, men över trettio kvinnor dyker upp; unga och någon riktigt gammal, ledda av dotter.
Ingrid leder kvällen själv. Hon säger bara: Nu samlas vi för att lyssna på varandra. Och så låter hon deltagarna prata.
Gunnel berättar om pensionschocken och hur hon upptäckte sina händer på nytt genom lera. Alla skrattar varmt.
Helena berättar om livet efter skilsmässan. “Jag var egentligen rädd för det invanda, inte det nya,” säger hon. Ingrid tänker att den meningen ska hon minnas.
Birgitta läser två dikter, först darrande röst, sen säkrare. Jubel i publiken.
Senare hjälps Ingrid och Laila åt att städa. Laila säger:
Det blev jättebra, Ingrid. Du är duktig med människor. Alltid varit, men nu visar du det.
Ingrid bär en bortglömd sjal till hallen. Tänker att Laila har rätt men varför först nu, efter arton år?
Hemma sover Gunnar. Hon klär sig tyst av, dricker vatten i köket. Pelargonen blommar fyra röda klasar. Ingrid smörjer in händerna, långsamt. Tänker på Helenas ord: “Jag var rädd för det invanda, inte för förändring.”
Nästa morgon frågar Gunnar:
Hur gick kvällen?
Bra. Mycket folk.
Fick du något att äta?
Det bjöds på fika.
Kaffe är ingen mat. Han dyker ner i mobilen.
Ingrid tar sitt kaffe och går ut på balkongen. Morgonen är frisk, gården tom, luktar poppel. Hon tänker: Gunnar bryr sig bara om om hon har ätit hans form av omsorg. Hon har tagit den för kärlek i nästan trettio år.
I juli ringer Anton, en onsdag.
Hej mamma. Hur är det?
Bra, Anton. Vad är det?
Inget särskilt. Helena skrev till mig på Facebook och berättade om ditt arrangemang i biblioteket. Hon är imponerad.
Du har aldrig frågat.
Tystnad.
Förlåt mamma. Berätta nu!
Och Ingrid berättar om kursen, Gunnel och hennes fåglar, Birgitta och dikterna, hur allt blev. Anton lyssnar länge.
Du är fantastisk, mamma.
Tack.
Har du gjort sånt här länge?
Nej, första gången.
Borde ha gjort det tidigare.
Ja.
Tystnad.
Mamma, är det bra mellan dig och pappa?
Ingrid ser ut över gården, där två barn sparkar boll.
Tja, det är som det brukar.
Är det bra eller dåligt?
Jag vet faktiskt inte.
Anton frågar inte mer. Han lovar att komma i augusti. När samtalet slutar står Ingrid vid fönstret länge.
Anton kommer i augusti, stannar fyra dagar. Han är lik Gunnar till utseendet men har hennes lyhördhet. Han sitter vid köksbordet, lyssnar när hon berättar verkligen lyssnar.
En morgon när Gunnar är i stugan säger Anton:
Mamma, du har förändrats.
Hur menar du?
Du känns större. Låter konstigt, men…
Nej. Jag förstår.
Är du glad?
Ingrid håller kaffekoppen.
Ja. Fast lite skrämd också.
Varför?
När man ser sig själv klarare, ser man allt runtomkring tydligare. Det är jobbigt ibland.
Anton nickar.
Vet pappa det?
Han märker mest om maten är kall, säger Ingrid och ångrar sig direkt. Förlåt, det var onödigt.
Nej, det var ärligt. Har ni pratat?
Om vad?
Om vad du behöver.
Ingrid ser ut. Gräset är gult i diket. Hösten är annalkande.
Jag är inte så bra på det, viskar hon.
Försök.
Efter att Anton åkt bäddar hon hans säng och tänker: “Försök”. Tjugoåtta år av relationsvana, men sällan samtal om det viktiga. Det har varit bekvämt. Och säkert. Gunnar har aldrig inbjudit till annat.
I september får hon veta att nästa evenemang ska bli större, för hela stadsdelen. Hon får mer ansvar och pengar. Margareta ler.
Du har verkligen förändrats efter sommaren.
Blivit äldre? säger Ingrid, halvt på skämt.
Levande.
Ingrid står vid utlåningen, ser ut över sitt bibliotek fulla hyllor, tysta läsare, septemberljus som faller in.
Arton år. Och först nu känner hon att det är hennes plats.
Hemma märker Gunnar att Ingrid kommer hem senare. Borta på lördagsförmiddagar. Umgås med kvinnor han inte känner.
Vem är Helena?
En vän.
Sedan när har du vänner?
Sedan februari. Hon är låntagare.
Är ni ihop varje vecka?
I stort sett.
Gunnar ser på henne. I blicken finns något ovant förvirring, inte irritation.
Jag förbjuder inget. Jag är bara ovan.
Ovan vid vadå?
Att du har så mycket eget.
Ingrid sätter sig mitt emot. För första gången på många år ser hon honom som någon hon knappt känner.
Gunnar. Är du glad för att jag gör något mer än huset och jobbet?
Han är tyst.
Vet inte. Det är nytt.
Jag har inte försvunnit. Jag är här.
Fast annorlunda.
Hon ser på hans rygg, lite kutigare nu än förr. Han är ändå äldre sexet ett. Det har gått obemärkt.
Gunnar, när pratade vi senast? Inte om middag och bilen. Bara pratade.
Han vänder sig mot henne.
Gör vi inte det?
Om vad?
Han har inget svar.
Precis, säger Ingrid lågt.
November kommer kall och med det stora områdetevenemanget. Hon samlar åtta kvinnor, fixar konstutställning på väggen. Helena hjälper. Numera ses de nästan dagligen, eller vandrar längs Stångåns strand när vädret vill.
En dag säger Ingrid, vänd mot ån:
Jag förstår inte hur jag levde förut.
Levde bara, säger Helena.
Nej. Jag var djupt inne i mig, kom inte ut. Varför?
Inte varför. Det bara blev.
Men det kunde varit annat.
Visst. Men “annat” börjar när det börjar.
Jag är femtioåtta.
Och? Jag känner kvinnor som stannade vid trettiofem. Ni börjar nu. Det är aldrig sent.
Ingrid ser ut över vattnet, där en pråm passerar långsamt.
Jag målar varje vecka nu. Det har gått nio månader.
Jag vet.
I morse skrev jag kvällens inledning. Själv, egna ord.
Jag har läst. Den är levande.
När kvällen hålls, kommer över sjuttio personer många står längs väggarna. Ingrid öppnar, läser sin text. Rösten är stadig, händerna darra knappt. Hon berättar: Varje kvinna bär på något eget, något som länge väntar på att bli sett. Att åldern inte stänger dörrar ibland öppnar den de man inte såg.
Efteråt kommer den äldsta gästen, Elsa, åttiofem. Dottern håller henne under armen.
Flicka lilla, talade du om mig?
Om oss alla, svarar Ingrid.
Nej, just om mig. Jag kände det. Förr broderade jag. Slutade, tyckte det var fånigt. Men nu tänker jag: jag kanske kan igen. Åttiofem, skrattretande?
Inte alls.
Är det sant?
Ja.
Elsa går långsamt, men hon och dottern lämnar rummet med något nytt.
December börjar stilla. Ingrid leder nu en liten litteraturcirkel på onsdagar, sexsju trogna kommer, lånar, diskuterar och skrattar.
Hemma är det spänt. Inga bråk bara tyst förväntan. Gunnar är mer inåtvänd. Hon väntar inte längre att han ska börja prata. Så en söndagskväll går hon in i arbetsrummet.
Gunnar, jag måste prata.
Okej.
Inte så. Hon drar fram en stol. På riktigt.
Han stänger boken.
Har det hänt något?
Nej. Jag vill säga något jag nästan aldrig sagt. Eller aldrig.
Han ser vaksam ut.
Länge levde jag som om jag knappt fanns, börjar hon. Jag gjorde allt som förväntades. Men inuti var jag knappt där. Det är delvis mitt eget ansvar jag lät det ske. Men det handlar också om oss.
Han stirrar ner.
Vill du skiljas?
Jag vet inte vad jag vill. Men vi behöver prata. Om oss. Jag vill att du ser mig, inte bara mat och skjortor. Mig.
Det är tyst länge. Snön faller.
Jag kan inte, säger han utan skydd. Jag har aldrig lärt mig.
Jag anklagar dig inte. Men jag vill försöka. Kan vi det?
Han svarar inte direkt, blicken långt bort. Sen ser han på henne för första gången på länge.
Du har ändrats mycket det här året.
Jag vet.
Jag förstår dig inte alltid.
Det är okej.
Men jag vill inte… Han stakar sig. Jag vill inte att du försvinner. Härifrån. Eller helt.
Hon ser på honom sexet ett, klen rygg, förlorad min.
Vi försöker, säger hon. Jag lovar inte att det är lätt. Men vi kan försöka.
Januari kommer. Ingrid går till biblioteket, leder sin cirkel, målar på lördagarna. Några bilder har Helena tagit, andra hänger i köket. Pelargonen är omplanterad och blommar igen.
Helena ses mer sällan nu stress på jobbet. Men de ringer.
En kväll säger Helena:
Ingrid, har du funderat på att göra mer i vår?
Ja. Jag vill ha något ännu större. En liten festival, flera dagar.
Det blir mycket jobb.
Ja. Men jag gillar när det är mycket.
Helena skrattar.
Vem kunde tro det för ett år sen?
Inte jag.
Med Gunnar är det fortsatt krångligt. De pratar mer, ibland blir det bra, ibland stänger han sig. Ingrid låter det vara.
En kväll säger han vid middagen:
Var hos doktorn i veckan, tog prover.
Något fel?
Bara koll. Lätt högt blodtryck. Fick tabletter.
Bra att du gick.
Undrar du inte varför jag inte sagt nåt?
Ingrid lägger ner skeden.
Varför sa du inget?
Ville inte oroa dig. Vanesak.
Så du är van att inte berätta?
Ja. Du har alltid fullt upp ändå.
Hon ser på honom. Något skiftar inom henne.
Gunnar. Jag vill veta när du mår dåligt, när du går till läkare, när det händer saker. Jag vill veta.
Okej. Jag säger till.
Och jag lovar säga till dig.
De blir tysta. Utanför river vinden i snön. På fönsterbrädan står handkrämen och en ny akvarell: en äppelkvist, vit och skör.
Fin bild, säger Gunnar. Du har målat?
Ja.
Han tittar igen.
Du är duktig.
Jag lär mig.
I slutet av februari ringer Laila sent.
Ingrid, förlåt sent. Min dotter har varit här. Vi har försonats. Ingrid hör att Laila ler. Hon bad om ursäkt för ordet “gammal”.
Vad bra.
Får jag gå din akvarellkurs på lördag?
Självklart. Elva som vanligt.
Är rädd att jag inte kan.
Laila, ingen kan från början. Det är själva poängen.
På lördagen kommer Laila, håller penseln stelt, Zofia får hjälpa. Första draget för mörkt, nästa för blött. Laila ser bedrövad ut.
Ingrid, det är ju kladd.
Jag ser att du försöker. Och det är bra.
Detta är ingen gren, bara en gegga.
Första gången.
Det är snällt, men du behöver inte trösta.
Det är sant det blir något nytt nästa gång.
Laila skrattar.
Ja, vi får se.
Mars för med sig värme. Ingrid lämnar in ansökan om vårfestivalen projektet blir godkänt. Anton skriver att han kommer i april och vill gå på hennes arrangemang.
En kväll, när Gunnar lagt sig, sitter Ingrid vid köksbordet och skissar idéer. Utanför droppar taket, snön smälter. Pelargonen är kraftfull, tre röda blomklasar, en knopp snart utslagen.
Hon ser på krämburken. Den gamla är tom sen länge, men står kvar. Hon har köpt en ny, “Velour”, för trehundra åttio kronor. Gunnar säger inget.
Hon öppnar blocket och skriver högst upp: “Vad vet jag nu som jag inte visste för ett år sedan?” Tittar på meningen. Tänker. Stänger blocket. Det behöver inte stå där. Hon bär det redan inom sig.
Telefonen ringer, sent, nästan elva. Det är Helena.
Allt okay? frågar Ingrid.
Ja, bättre än så. Helenas röst är glad, aningen ivrig. Jag måste berätta: jag har fått ett jobberbjudande i Malmö. Bra lön, dottern där. Jag funderar.
Ingrid dröjer en sekund.
Vill du flytta tillbaka?
Jag vet inte riktigt. Därför ringer jag dig. Säg vad du tänker.
Du vet redan. Du har bestämt dig, men ännu inte sagt det högt.
Helena tystnar men inte länge.
Ja.
Vad är du rädd för?
Det här. Cirkeln. Du. Gunnel och fåglarna. Birgitta och dikterna.
Vi försvinner inte. Linköping är inte så långt.
Kommer du ihåg vad du sa i november vid ån?
Vad?
“Annorlunda börjar när det börjar.”
Helena skrattar, varmt.
Du blev klok.
Varit hela tiden.
Ingrid, är du lycklig?
Ingrid ser på pelargonen, på krämen, på målningarna på väggen, på blocket utan svar.
Jag har blivit mig själv, säger hon. Det kanske är det viktigaste.
Är det svaret?
Ja, tror det.
Helena är tyst.
Då gläds jag med dig.
Och jag med dig.
Ingrid…
Ja?
Vad gör du om jag åker?
Ingrid lägger handen på blocket, bladen är fortfarande blanka.
Jag går vidare, säger hon.
