Morfar finns inte längre
Freja hade precis kommit hem från ännu en tjänsteresa, resväskan stod fortfarande orörd i hallen, när telefonen ringde och bröt tystnaden. Det var mamma.
Ingrid Johanssons röst var orolig, men Freja var för trött för att reflektera över det.
Freja, hjärtat, har du kommit hem?
Hej mamma. Ja, jag är hemma nu. Öppnade dörren precis. Vad är det?
Vad skönt att du är hemma.
Freja kände att mamma bar på något, men ändå sköt det framför sig, som om orden fastnat i skymningen mellan dem.
Hon har väl som vanligt plockat upp skvaller från hela gården och kliar i fingrarna att få berätta allt, tänkte Freja svalt. Nu var hon inte redo att lyssna. Hon ville bara slänga sig på sängen och sova, eftersom sömnen undflytt henne på nattåget från Göteborg.
I kupén bredvid satt ett gäng unga män, deras röster och gitarrackord pressade sig genom väggarna långt in på natten. De sjöng till och med om henne:
Blommande äppelträd vid älvens rand
Freja kliver upp på stranden,
Högt mot åsens kant.
Orden vandrade som drömmar mellan väggarna.
Hade hon varit på bättre humör skulle hon kanske ha lett, men nu önskade hon mest att gitarrsträngarna skulle brista. Men de höll.
Mamma, jag måste vila lite, ordna upp här, så ringer jag dig senare. Okej?
Jag är rädd att det inte går, suckade mamma.
Vad menar du? Vad går inte?
Att vila. Det finns sånt man Och rösten var som en dimslöja.
Varför då? Jag har rätt att vila. Jag väntar ingen, ska inte till någon. Eller? Du tänker väl inte överraska mig?
Freja Morfar finns inte längre.
Frejas ansikte blev askgrått och hon sjönk långsamt ner på soffan med mobilen tryckt mot örat. Detta var oväntat, som att mitt i natten landa naken på isen.
Det var hans granne, Maj-Britt, som ringde i morse. Hon kom dit för att lämna mjölk, och Arvid låg där på trappan, handen tryckt mot bröstet, helt stilla. Måste ha legat där hela natten. Vi måste åka till byn och ordna begravningen. Grannarna hjälper till om det behövs. Hör du mig, Freja?
Hon kunde bara pressa fram ett svagt “Mmm”.
Maj-Britt ringde hans släktingar, men de tänker inte komma. De hade sagt att om han lämnat dem något, kunde de övervägt saken, men annars är det slöseri med tid och pengar. Och huset tja, vem vill ändå ha det, ingen har velat på evigheter, sade mamma och stannade för ett ögonblick i tanken, förlorad bland årtal och kartonger.
Om jag ska vara ärlig, Freja, så har jag inte någon lust att åka till Norrby heller. Din morfar sa ju själv åt mig att aldrig sätta min fot i hans hus igen. Inte ens på begravningen. Det lovade jag honom för att han skulle få ro. Så det är bara du kvar. Kan du resa dit och ta farväl, Freja?
Rummet blev stilla. På nattduksbordet låg ett brev från morfar, tungan av papper och bläck med gammalt postmärke, skickat för flera veckor sedan, medan Freja varit på ännu en av resorna för Stockholm-kontoret, för att starta upp den nya filialen.
Det var alltid bara hon som reste kollegorna hade små barn, sjukdomar, eller andra skäl. Bara hon gled mellan tågvagnar och hotellrum, ensam som en fjäder i nordanvinden.
Freja, hör du? Jag vill inte heller att grannarna ska tro att vi glömt honom. Han var besvärlig, men ändå en människa. Och ni kom ändå överens, ni två
Ja mamma. Självklart åker jag.
Hon reste sig, tog brevet varsamt i handen och lade det tillbaka igen, som om det brände.
Men jag förstår inte. Morfar var ju pigg, när jag träffade honom vid nyår sa han själv att han mådde bra.
Man vet aldrig, Freja. Han fyllde ju åttio snart. Inte många män blir ens pensionärer nuförtiden Vila i frid, får man väl säga.
Freja älskade verkligen sin morfar. Hon var kanske den enda som ännu hade kontakt med honom. Vare sig de där avlägsna släktingarna eller mamma ville veta av honom längre.
Mamma och morfar var osams sedan länge. Morfar skyllde pappa Andrés död på henne, för det var mamma som övertalat pappa att byta jobb, att jobba extra för att köpa ny bil och sommarställe. Pappa, född lärare, blev aldrig hemma men alltid med presenter.
Tills han en dag inte kom tillbaka. Hjärtat orkade inte mer.
På begravningen ylade morfar så att hela byn stannade.
Sedan dess undvek han mamma. Enda trösten han hade kvar var Freja. Hon kom alltid under sommarloven, senare blev det brev om årstidernas växlingar, han avskydde allt vad smartphone, dator och surfplatta hette.
Därför blev han också isolerad; släkten tyckte han var konstig.
Han har nog tappat vettet, suckade de gamla damerna på bänken i skymningen. Först tappar han frun, sedan sonen, sen pratar han med ingen alls.
Sista månaden blev det ännu märkligare. Morfar talade högt men inte med Maj-Britt, inte ens med sig själv. Utan med en katt.
En katt ingen sett. Förundrade blickar passerade tomten. Papperstunna viskningar om galenskap svävade över byn.
Freja släppte mobilen på sängen och grät länge. Hon hade velat träffa morfar i sommar, men tjänsteresorna hade ätit upp tiden. Hennes chef log bara åt hennes protester:
Enligt kontraktet, Freja Johansdotter, har jag rätt. Om du är missnöjd du vet att det inte finns många jobb som detta, med den lönen.
Sanningen var att lönen höll henne kvar. En dag skulle väl resorna tystna. Men bitterheten gnagde.
*****
På kyrkogården regnade det över den röda graven. När locket på morfars kista slog igen i jorden, föll klumpar med jord likt tunga hjärtan efter.
Kanske var det slut nu? Var morfar verkligen borta? Det gick inte in, fastän blommorna ännu doftade och snapsen började flyta på minnesstunden efteråt. Där blev morfar återigen levande, i berättelser och skratt, i minnen som dröjde.
När maten tagit slut, en efter en lämnade byborna henne ensam.
Jag hann inte, morfar. Jag hann aldrig ta farväl innan du försvann, suckade Freja och grep om köksbordet.
För att skingra tankarna började hon städa. Vädret drog in med kvardröjande sommarljus, hon tvättade golv, dammtorkade, svepte undan gamla smulor och la maten i kylen.
Morfar hade en enkel, men hemtrevlig stuga. Ute såg hon hur kvällen växte, trädgården fortfarande orörd inga rader av potatis eller morötter. Han hade nog anat att hans tid var slut.
Vid äppelträdet ringde hon mamma och berättade.
Du är duktig, Freja. Hur han än var, så var han ändå en människa.
Han var bra, mamma. Bara livet hände honom för mycket.
Gud, ja. Men när tänker du komma hem? Inte skönt att vara själv där ute, va?
Inte idag, inte imorgon heller. Jag har några dagar ledigt, behöver vara här. Och det är nio dagar kvar, du vet Kommer du hit?
Nej Freja, det är för långt och kolonin kräver sitt. Och förresten, jag sa alltid att André borde begravas i Stockholm men morfar lyssnade aldrig. Nu måste jag se mitt program Men ring om du behöver mig.
Freja log. Mamma flydde alltid i brådskan när samtalen blev tunga.
Inne i stugan gjorde hon te av torkade svarta vinbärsblad smaken av barndom och morfar. Före sänggåendet tog hon upp morfars sista brev, som hon läst om och om igen, ändå förstod hon inte. Morfar skrev om en katt, Sotis. Men han hade aldrig haft katt. Han brukade inte ens bry sig om djur.
“Du skulle se, lilla vän Sotis gillar mjölk, tänk det! Jag har hört man inte ska ge vuxna katter mjölk, men igår drack han nästan en hel halvliter. Får be Maj-Britt ta med mer imorgon. Hon blir nog förvånad, annars brukar det räcka med tre liter i veckan och nu tog det slut direkt. Ja, Sotis är hungrig. Jag vet inte ens riktigt hur han ser ut han gömmer sig, har knappt hunnit se honom, bara en svart skugga mot ladugården. Hans blick känns dock på ryggen. Får se när du kommer kanske du kan locka fram honom
Det var märkligt. Ingen katt hade synts till. Inget spår.
Men den där känslan av att bli iakttagen, den hade hon känt den här kvällen också.
Måste fråga Maj-Britt om Sotis, tänkte hon och slöt ögonen.
*****
Hon vaknade i gryningen. Solen smög på tå bakom gardinerna, fåglarna brottades om melodier med tupparna i de närliggande gårdarna. Landsbygdsdrömmen låg som ett täcke över huset.
Freja öppnade fönstret och slöt ögonen. Minnet av barndomens somrar blommade fram. Hon mindes hur hon och morfar byggde fågelholkar, skördade äpplen, och nu slog det henne: katten!
Katt? undrade Maj-Britt förvånat när Freja frågade.
Ja, Sotis heter han. Eller morfar skrev bara om en katt nu på slutet. Ingenting tidigare.
Jaa, sade Maj-Britt långsamt. Jo, senaste månaden hörde jag Arvid prata med någon. Han bad nån om att visa sig. Men jag såg ingen där på gården då. Nästa dag likadant. Till slut pratade han varje dag med sin osynliga vän. Berättade allt om frun, om sonen. Och ja, han kallade honom hela tiden Sotis. Men ingen av oss har någonsin sett en svart katt. Inte ens jag, och jag var där ofta.
Låter konstigt Men jag är säker på att morfar inte var galen. Kanske katten är fantastiskt skygg. Finns det svarta katter här i byn?
Nej, och ingen saknas heller, svarade Maj-Britt. Det är det märkliga
Freja återvände och började röja i trädgården, men tankarna snurrade kring katten hon aldrig såg.
Och i buskarna glimmade två gula ögon Sotis, den osynliga katten, som vaktade på avstånd. Kände en märklig värme för Freja, liknande den han känt för Arvid. Han var rädd för människor, men från sin skuggvärld såg han att Freja var annorlunda.
Många hade slagit och jagat honom. Han flackade mellan byarna, sökte ett hem, och hos morfar hade han för första gången funnit ro. Men när döden plötsligt tog Arvid, blev han ensam igen.
Nu såg han på Freja, och vågade ibland titta fram, särskilt under de nio dagarna efter begravningen när folket försvunnit. En gång vände Freja sig om och såg honom. Det blev som ur en dröm.
Så där är du, Sotis! Morfar hade rätt i brevet. Kom fram!
Men Sotis försvann i ett svart stråk. Freja log, kallade, men katten höll sig undan.
Maj-Britt, som kom med kålpajer till Freja, hörde samtalet och kikade över planket men för henne fanns där bara Freja, pratandes för sig själv.
Nu har även hon börjat prata med luften”, tänkte Maj-Britt och skyndade hem.
Strax drog ett blåsvart moln in över byn, tystnaden sänkte sig, och det mullrade av fjärran åska. Byn höll andan.
Storm på väg, sade Freja för sig själv. Och just då slog regnet ner, stora tunga droppar.
Hon ropade på katten in i stormen, men Sotis kom inte. Han pressade sig mot jorden under en lada. Åska skrämde honom mer än människor.
*****
Regnet piskade mot taket, vinden vred träden, åskan vrålade över åkrarna. Freja vred sig sömnlös, kände hur gryningen försvann i blixtrande nattskräck.
Plötsligt glimmade två eldklot i fönstret. Hon ryggade förskräckt.
Något svart och vått tumlade in i rummet det var Sotis, pansrad mot skräcken, som rusade in, gömde sig under sängen, darrande.
Efter försökt att locka ut honom lyckades Freja till slut. Hon torkade honom torr och lät honom krypa upp bredvid sig i sängen. Där, medan stormen bröt mot rutan, lindade kattens spinnande och hennes varma hand in natten i något tröstande.
*****
Hon väcktes av jamande vid fönstret. Morgonsolen lekte över väggarna. Sotis ville ut klättrade och krafsade.
Vart vill du, kompis? frågade hon med ett leende.
Han såg på henne, ursäktande, som om han ångrade sin svaghet igår natt.
Mjau, svarade han och krafsade igen; han ville ut i friheten.
Inte på fastande mage, Sotis. Sen får du välja: stanna här eller följa med hem till stan. Jag tror morfar ville att jag skulle ta hand om dig. Men det är du som bestämmer. Välj rätt.
När han ätit släppte hon ut honom, och packade sedan sin väska. Men när hon steg ut på trappan med väskan i handen satt Sotis där, väntade, gnuggade sig mot hennes ben. Han ville följa med. Kanske för att hon inte skrämde honom, kanske för att hon, som morfar, kändes som hemma.
Jag visste det, sade hon och log.
När Maj-Britt såg Freja komma med katten i famnen gapade hon.
Är det där…?
Ja, det är Sotis. Så min morfar var inte galen. Bara katten var blyg. Men allt är bra nu.
Jag håller ett vakande öga på huset tills ni kommer tillbaka, lovade grannen. Kommer du att komma tillbaka?
Ja, vi båda jag och Sotis.
Hon stoppade pirogerna Maj-Britt gav henne i väskan, tackade, och steg på bussen.
När Freja såg ut genom rutan tyckte hon sig se morfars ansikte i ett av molnen leende, vinkande. Sotis tittade också upp mot skyn, nosen tryckt mot fönstret.
Sedan försvann molnet i vindens plöjning och bussen rullade vidare.
Om det var inbillning eller inte spelade ingen roll. För Freja och Sotis visste: Morfar fanns nu därinne i deras minnen, deras hjärtan, mellan regndroppar och åskmoln, där drömmarna och det förlorade möts.
