Sockarna
Åh, du min lilla älskling! Mitt hjärta! Men varför är små barn så oemotståndligt goa? utbrast Ingrid Malm, medan hon leende kuttrade med sitt barnbarn och såg stolt in i kameran.
Halvårsdagen för lille Vilgots liv firades med pompa och ståt. Kalasclowner, ballonger och en enorm, vackert dekorerad tårta stod på menyn. Farmor och farfar hade inte sparat på något. Emma var inte direkt förtjust i hela det här kalasandet. Visst, det värmde att hennes föräldrar ville glädja henne och barnet, men precis som när hon var liten, blev hon snabbt trött på allt stoj. Vilgot verkade ha ärvt hennes temperament bara en halvtimme in på kalaset bryter han ihop och skriker för allt vad stämbanden håller. Emma bär in honom, stänger noggrant fönstren, sätter sig i fåtöljen och vaggar honom tills han efter några minuter andas djupt, insjunken i sömn.
Du är alldeles slut, skatt. Sådana kalas får nog vänta ett tag till.
Ingrid kommer upp till barnrummet, med en liten present i en prasslande påse.
Sover han?
Han är alldeles slut. Mamma, jag sa ju att det var för tidigt med sånt här för honom.
Äsch, han vänjer sig! Snälla lilla vännen vi har råd att göra det riktigt festligt för vårt lilla älsklingsbarnbarn. Tänk vad vi har längtat! Se här vad jag har köpt till honom visst är det ljuvligt?
Ljudet av prassel väcker Vilgot, han rör oroligt på sig.
Mamma, vi tar det senare va? Emma reser sig, gungar långsamt pojken.
Jaha minsann! Jag har lagt ner så mycket tanke och tid, och sen bryr du dig inte ens! Ingrid sätter irriterat ner paketet på bordet.
Men mamma, jag är så tacksam och nyfiken! Gå och hämta lite att dricka till mig, snälla! Jag är så törstig!
Lägg ner barnet och följ med ner då.
Han vaknar.
Men det gör väl inget! Kom, festen är ju på gång!
Mamma, om han vaknar nu kommer han vara otröstligt ledsen länge du vet ju själv hur han blir.
Emma, man måste uppfostra ett barn från första stund. Uppfostrade barn skriker inte så där.
Emma spände sig ett ögonblick, men fortsatte sedan sina långsamma, rytmiska rörelser genom rummet. Hennes rörelser flöt in i varandra, som om hon lärde ut en dans hon nött i decennier. Uppfostrade barn gör aldrig det vuxna ogillar. Och uppfostrade flickor är perfekta i allt rak rygg, hakan högt, balettposition! Och inga invändningar!
Jag går tillbaka till gästerna. Kom sen ner när du lagt honom. Det är faktiskt ganska ofint med en värdinna som inte är närvarande.
Ta min plats, mamma, snälla.
Ingrid går ut. Emma sjunker ned i fåtöljen igen, håller hårt om sin son. Vilken lång väg hade det inte varit för att han skulle bli till.
Emma föddes i en mycket ansedd familj. Morfar var professor, mormor en av Stockholms ledande kirurger. Pappa valde, troget familjetraditionen, också en karriär som läkare. Emma har aldrig riktigt begripit hur en så intelligent och självsäker man ändå blivit formbar lera i händerna på hennes mamma. Ingrid var långt från all sorts vetenskap, släpade sig knappt genom universitetet och begravde examensbeviset djupt i byrålådan för att istället jaga en lämplig make. Rättare sagt det var Emmas mormor, Märta, som letade make till dottern och gjorde det med bravur. Föräldrarna möttes på Ingrids föräldrars bröllopsdag och sedan gick allt av bara farten. Charmiga Ingrid fångade snabbt Erik, och ett stort bröllop följde. Efter flytten till en bostadsrätt, bekostad av deras föräldrar, föddes Emma två år senare och vips hamnade hon i mormors fulla vårdnad. Märta tog genast kontroll över nannyn och valde noga ut vad Emma skulle syssla med. Två språk, balett och privatlärare i musik.
Allt måste vara vackert hos ett barn!
Helgerna tillbringades på museer och teatrar under mormors stränga överinseende. Föräldrarna såg hon sällan pappan jobbade, mamman nöjde sig med att pussa dottern och rusa till sitt nästa mingel.
Mormors arbete gav frukt: Emma antogs först på balettskola, sedan på Kungliga Teatern. Karriären tog fart och så träffade hon sin framtida make. Oskar gillades bara av hennes pappa.
Herregud! Vilken missmatch! Märta låg på soffan, fingrarna mot tinningarna Tänk efter, Emma. Vad ska du med en sån karl? Han kan ju knappt prata!
Mormor, få kan prata i närheten av dig. Emma satt hopkurad i fåtöljen det i sig hade annars blivit orsak till uppläxning, men Märta tänkte på annat.
Vad menar du nu? Märta såg misstänksamt på sitt barnbarn.
Jag menar att knappt någon kan matcha din intelligens, mormor.
Men det här handlar ju om kärlek. Han är den jag älskar, mormor. Inte sant är det inte kärleken som är konstens drivkraft?
Strunt i konsten! Hur tror du att ni ska leva ihop?
Länge och förhoppningsvis lyckliga.
Hon försvarade sin kärlek. Inte utan kamp eller eviga uppmaningar att tänka om. Men när Emma tittade Oskar i ögonen, sa hon bestämt ja och markerade att ingen vidare diskussion var möjlig. För Oskar var Emma som en levande gudinna som stigit ner till honom ömtålig, men ändå märkligt stark. Han ville hålla om henne och skydda henne mot allt ont.
Jag har väl inte mycket att erbjuda, men jag älskar dig, och det tänker jag visa.
De orden var allt som behövdes. Emma insåg att det här var en människa som ville ha henne precis som hon var, utan krav på att passa in.
Deras start blev långt ifrån enkel. Oskar hade varken mäktiga kontakter eller rika släktingar. Pappan hade dött tidigt, så det var mamma Agneta som var allt. Hon tillbringade ett helt arbetsliv i lågstadiet och senare som biträdande rektor älskad av eleverna, beundrad av sonen. Hon hade alltid uppmuntrat honom och hjälpt honom in på Handelshögskolan, där han briljerade. Hennes obevekliga tro på honom bar honom genom motgångarna. När hon bytte till mindre lägenhet, gav hon Oskar allt överblivet och gav honom en nystart. På bara ett par år tog företaget fart och efter tio år var bolaget känt i hela branschen. Inte ens kritiska Märta kunde förneka Oskars framgång. Men först efter Vilgots födelse smälte till och med hon helt.
Emma längtade brinnande efter barn. Hon ville inte vara stor, utan bara lycklig och mamma. Men tydligen hade naturen andra planer. År av utredningar och två operationer ingen reslutat. Om nätterna grät Emma i tysthet, för att inte oroa maken, och kände att Oskar faktiskt förtjänade att bli pappa. Hon bestämde sig och berättade det för Oskar och fick till sitt förvåning bara ett varmt skratt till svar.
Förlåt, Emma! Du förstår inte. Min kärlek till dig handlar inte om barn och biologiska krav. Det är du som är mitt liv!
Emma grät av tröst och befrielse i hans famn.
Acceptera att barnet kanske var omöjligt var en sak men att verkligen förlika sig med det var långt mycket svårare. Hon försökte, men mamma Ingrid eldade på känslorna: Alla mina väninnor har barnbarn, bara jag är ung och obelastad Kompisarna bjöd till barnkalas; Emma köpte presenter men stod vid sidan och såg på. Efter hand lade det sig, och Emma öppnade en egen balettskola.
Jag måste få något att göra, annars går jag sönder!
Oskar förstod inte först, men Agneta såg vad som krävdes.
Oskar, förstår du egentligen hur svårt det är för henne? Ge henne allt stöd du kan, vad hon än vill satsa på.
Jag förstår, mamma.
Han ordnade en lokal och glädjen i Emmas ansikte när hon såg den ljusa, rymliga salen var obeskrivlig.
Snart gick all hennes energi in i jobbet. Hon missade de första symptomen, skyllde på trötthet. Men Agneta frågade försiktigt över en kopp kaffe en dag:
Oj Emma, är du gravid?
Emma blev stel, men Agneta iakttog henne lugnt:
Bli inte ledsen. Det verkar bara så
Det verkar fel, muttrade Emma och försökte resa sig, men svimfärdig sjönk hon ner igen. Hennes favoritkafé var plötsligt bara kväljande.
Agneta bad om ett glas vatten och räckte över ett litet paket.
Sluta gissa! Kolla istället.
Ett tag senare såg man två kvinnor dansa och gråta av lycka kring borden, så att personal och gäster log något riktigt glädjande hade just hänt.
Vilgot föddes frisk och stark och satte nerverna i brand på förlossningspersonalen:
Är du balettdansös? frågade barnläkaren utmattad Emma.
Japp.
Du fick en toppenkille.
Förvånad?
Lite. Det brukar bli svårare än så här men du gjorde det bra!
Nu vaknade Emma varje morgon med lycka så oändlig att den nästan skrämde henne.
Men du är inte ensam, älskling. Vi delar. Vi är två nu, sa Oskar när han beundrade barnets ansikte, paketerat i den spetsiga filten som Ingrid köpt.
Men hemkomsten blev för Emma ett enda långt lidande. Trots Oskars protester körde Ingrid hela showen fotografer virvlade omkring, släkt och vänner trängdes utanför BB, och hemma var middagsbordet dignande.
Emma, som knappt orkade stå, fantiserade bara om en varm dusch och säng.
Mamma, varför allt det här?
Men Emma! Det måste ju firas som sig bör! Jag är ju så lycklig jag har blivit mormor!
Emma kapitulerade. Hon släpade sig upp för trappan, och kände oron stiga när hon såg gästernas mängd.
Det är ju våra allra närmaste bara!
Hon mötte Agnetas blick i hallen som rynkade pannan åt tumultet. Att stå upp blev allt svårare. Men gästerna strömmade in.
Får jag kidnappa barnbarnet och hans fantastiska mamma lite? Agneta steg in, tog Emma under armen, och försvann in i sovrummet.
Lägg dig. Jag fixar allt dusch, mat vill du äta?
Emma nickade trött. Hon såg Oskar bära barnet till vaggan, men ville protestera:
Jag måste tillbaka ner
Till vem? Agneta blängde. De klarar sig fint! Du har suttit där längre än vad någon förväntar sig.
Emma slappnade av och somnade snabbt, trygg med Agnetas närvaro.
När Ingrid kom upp, irriterad över att dottern sov istället för att ta hand om gästerna, stoppade Agneta henne.
Det kallas att vara en ung, ammande mamma. Hon behöver vila, annars får vi ingen mjölk till lilleman.
Men jag ammade aldrig Emma hon blev fin ändå!
Ingrid försökte gå in, men Agneta la bestämt handen på hennes arm.
Ska vi inte ta en kopp kaffe och diskutera vårt nya gemensamma barnbarn istället? Hur ska han kalla oss farmor och mormor, eller förnamn?
Oskar stängde dörren bakom dem och sände sin mamma en tacksam blick. Med svärmor Ingrid hade han det svårt. Hon nyttjade gärna allt han bidrog med, men brydde sig aldrig om att fråga efter hans åsikter. Lugne Oskar fick bita sig i tungan när det gällde hustruns mor. Med svärfar Erik var det lättare han uppskattade Oskars företagsamhet men höll tyst om familjens matriarkat.
Man ändrar henne inte, bara att svälja och gå vidare.
Emma vaknade efter en och en halv timme, förvirrad innan hon insåg var hon var. Hon matade Vilgot, tog duschen, satte sig vid fönstret över en soppa lagad av Agneta och bad om råd om skötsel.
På BB visade de lite grann, men det är som ett sandkorn i havet. Jag är livrädd! Emma la ifrån sig skeden.
Ät och var inte rädd. Barn är tåligare än man tror. Du är mamma du kommer känna vad som behövs. Inga råd i världen kan säga det bättre än din egen känsla.
Och hon fick rätt. Emma lärde sig snabbt, rädslan mattades.
Halvåret rann iväg. Agneta kom och hjälpte, men slutade alltid vid spisen eller med städning. Emma oroade sig men svärmor sa bara:
Det här är så kort tid vänta och var närvarande, så kommer allt gå så fort. Jag fixar städ och mat.
Ingrid dök upp mer sällan, men varje besök var som en scen.
Emma! Se vilken barnvagn jag hittade! Helt enastående!
Men vi har ju redan en jättefin!
Nej, det här är något helt annat! Klä på honom! Vi går ut!
Hon vägrade länge säga barnbarnets namn, Vilgot.
Var hittade ni på det där? Kunde ni inte hittat på något bättre? Vilgot vad är det för namn!
Mamma, det är ett gammalt, klassiskt svenskt namn. Vad är det för fel?
Stackarn kommer bli retad i skolan!
Då får han väl gå i en vanlig skola. Och vet du du fick bestämma mitt namn, men jag valde mitt barns själv.
Ingrid fnös, tog sitt barnbarn och gick ut. Den tjusiga barnvagnen, den snarkande lilla pojken och hon den pigga, stilsäkra kvinnan: Vilket sött barn! Och så stilig mamma! Det smickrade Ingrid, men i lilla samhället listade folk snabbt ut hur det låg till, och hennes promenader blev mindre frekventa. Nu dök hon hellre upp för en snabb kaffe och en slängkyss.
Jag ska vara hans festliga mormor! och ytterligare en färgsprakande leksak fyllde hyllan i barnrummet.
Rollerna satte sig och hemmet fann sin ro.
Men halvårsfesten, arrangerad av Ingrid, höll på att sluta med gräl.
Emma såg leende på sin nyvakna son och tog fram paketet Ingrid haft med sig. En fantastisk silverskallra Emma tappade andan.
Vilgot, kolla! Visst är det fint?
Pojken vred på leksaken och log, visade två små tänder.
Och vad fick du av farmor Agneta? Emma öppnade påsen som svärmor lämnat innan festen.
En vit handstickad kostym, så mjuk och varm att Emma tryckte den mot kinden.
Och sockar! Så fina! Din farmor är sannerligen händig, vännen min!
Ingrid kom in mitt i allt, utbrast:
Herregud, vad sött! Är det något svenskt designerskap?
Nej, det har farmor Agneta stickat.
Ingrid vred och vände på plagget.
Att man inte kan hitta på något bättre till en sådan dag! Man kunde ju köpt något. Snålt, tycker jag! Obegipligt!
Mamma!
Vad mamma? Har jag fel?
Emma visste inte vart hon skulle ta vägen. Agneta, som stått i dörröppningen, sa inget, ställde bara ett glas saft på byrån och gick tyst ut. Emma blev kvar och försökte tysta en gråtande son. När hon kom ner igen hade Agneta redan åkt.
Oskar! Så pinsamt! Jag skäms!
Men det är ju inte du som sa det.
Men jag protesterade inte! Det borde jag ha gjort!
Oroa dig inte. Mamma vet vad hon gör.
Emma schemalade hur hon skulle gottgöra svärmor, men samtal försökte Agneta alltid byta ifrån:
Lilla Emma, det är ingen fara. Jag tog inte illa upp.
Men det gnagde ändå i Emma, något hade gått sönder, och hon försökte desperat laga det.
Sämre blev det en dag då huset var tomt förutom Vilgot som sov. Emma, i smärta, försökte ringa Oskar inget svar. Hennes pappa var såklart på operation. Hon ringde till slut sin mamma.
Hej, Emma! Allt bra? Hur mår lillemannen? Kalaset blev ju lyckat, eller hur! Sa ju att vi borde fixa det! Oj, nu är det någon annan som ringer, hej då!
Mamma…
Men Ingrid drömde redan om något nytt, la på.
Smärtan ökade, och Emma ringde 112 och Agneta.
Emma?
Snälla… Vilgot…
Agneta sprang. Hon tog första bästa taxi.
Ska du dö eller?! utbrast chauffören.
Min svärdotter behöver mig. Snälla, kör fort!
Hoppa in!
När ambulansen svängde in låg redan Agneta på uppfarten. Hon visade vägen in till Emma.
Vi tar dig med nu.
Men vart? Varför? Emma var bortdomnad av smärta.
Emma, det måste bli såhär nu. Oroa dig inte! Jag ser till Vilgot. Oskar är redan på väg.
Operationen gick bra och Emma blev kvar två veckor till på sjukhuset. När hon återvände fortsatte smärtan, men det första hon gjorde var att krama Vilgot och ringa sin mamma.
Mamma
Hur är det, Emma?
Sådär. Jag skulle behöva hjälp. Kan du flytta in ett tag, bära Vilgot jag får inte lyfta.
Självklart! Men åh, Emma, jag hinner nog inte. Jag har bokat en resa avgången är om två dagar, biljetterna är ej avbokningsbara. Jag har längtat så!
Emma stängde tyst av telefonen. Nu fick hon klara sig själv. Hon matade Vilgot, lade sig, slöt ögonen. När ska smärtan gå över? Läkarna och pappa sa att det borde blivit bättre, men stygnen värkte fortfarande.
Hon vaknade av steg i rummet.
Oj! Ville inte väcka dig! Agneta log, högg tag i Vilgot jag har kokat din favoritsoppa, bakat bullar och blodpudding. Vill du ha? Du behöver vila, Emma. Om det är okej, tänkte jag bo här några veckor tills du är helt frisk.
Emma såg på Agneta, och började gråta.
Men lilla vän, inga tårar nu! Läkaren sa du behöver positiva känslor så nu fokuserar vi på dem! Vänta, så ska vi visa dig något.
Agneta satte Vilgot på golvet, släppte försiktigt taget. Emma fick tårarna att torka ut Vilgot stapplade sina första steg mot henne. Hon sträckte ut armarna, lyfte upp honom och såg på Agneta.
Se där! Positiva känslor på högsta nivå! Och nu: mat och vila på högsta prioritet. För snart springer denne lille kille och då behöver du all din styrka.
