Konjunktiv
Förlovning? Har han friat till dig? Maja, du har ju blivit tokig! Vad finns det att fundera över?!
Stina, allt är så komplicerat
Men vad är det som är svårt? Stina kastar av sig kappan och sjunker ner vid bordet. Puh! Fick springa hela vägen! Jag har bara en halvtimme. Sen ska Freja till baletten och Viggo till fotbollen.
Stina, pojken fyller sex snart. Hur länge tänker du fortsätta kalla honom Viggo?
Han får vara glad att han ens har ett smeknamn! Gissa vad som hände igår? Han kom hem från förskolan och berättade att han var kär. I Alma från trapphuset bredvid! Han säger att han ska gifta sig med henne. Vad säger du om det?
Och? Helt normalt för din son. Tänk på dig själv i den åldern!
Jämför inte! Kommer du ihåg vad mamma sa när jag berättade att jag ville gifta mig? Stina skrattar. Hur gammal var jag då? Femton?
Fjorton! Och du höll på att ge mamma en hjärtattack! “Mamma, jag har bestämt mig!” Jaha, bestämt sig! Och att din Per knappt tittade åt dig, det brydde du dig inte om.
Och vad då? Nu är han min man och får stå ut med min galenskap. Mamma kunde ha straffat mig hårdare. Tänk att behöva diska åt hela familjen i ett år som straff! Borde kanske fått utegångsförbud i stället!
Som om det skulle stoppa dig! Och mamma visste alltid att du inte skulle göra några dumheter. Showade mest, hjärtat.
Javisst Särskilt när det gällde dig! Kommer du ihåg hur vi bråkade som barn? Stod knappt ut med dig! Lilla Maja flickfavoriten, och Stina den vilde!
Mamma har aldrig sagt så.
Men mormor sa det för oss alla! Hon sa att jag skulle dra hem en enkel kille så småningom. Och vad blev det?
Sant. Men det är nog jag som inte kan kalla mig duktig flicka där
Maja pustar och skjuter undan sin kopp.
Maja Stina lutar sig fram och tar hennes hand. Vad är det?
Jag är rädd, Stina
Men kära nån, varför?! Du har äntligen träffat en bra man och nu viker du undan?!
Jag tror inte han vill ha Vilmer
Stinas panna rynkas.
Varför tror du det?
Igår, efter rosenbuketten och den här ringen, bad han mig skicka Vilmer till mamma en vecka
Maja vänder sig mot fönstret, och snurrar ringen runt fingret.
Ringen är vacker och dyr.
Men så var ju Erik, Majas älskade, alltid generös. Framgångsrik företagare, sportig och musikälskande han förändrades oväntat när han träffade Maja. Plötsligt bestämde han sig för att ge sitt hjärta till henne, och självklart skulle hon bara ha det bästa. Snål hade han aldrig varit, och hans mamma Ulla sa alltid:
Pojken min, en kvinna klarar sämre tider om hon älskar, men hon tänker om två gånger om du inte vill ge. Och om hon sparar in på sig själv, gör hon nog det på sitt barn också. Tänk på det, det handlar inte om att förnedra dig.
Men mamma, varför? Vad har barnet med saken att göra?
Kommer du ihåg sagan om den fattiga Elsa? Kvinnor ser längre än näsan räcker. Ofta går det överstyr, men vi vill alltid det bästa för oss och våra barn. Det är förnuftigt, Erik.
Erik lyssnade mycket noga till sin mamma. Hon hade ju själv klarat att stå kvar när allting rasade. Hon blev ensam med honom när hans pappa lämnade för en ny kvinna, och Ulla blev utkastad på gatan med en bebis i famnen.
Ullas föräldrar bodde i en liten by uppe i Dalarna och det lockade henne aldrig att återvända. Hemifrån flyttade hon till Uppsala för att studera. Hon hade inget, bara viljan. För att överleva tog hon de jobb hon kunde få och hyrde in sig på ett rum hos en äldre professor, Arne Lund.
Ni måste äta, Arne! sa Ulla och ställde fram soppskålen.
Senare, lilla Ulla
Nu! Inget snack!
Du tror det hjälper?
Jag vet det! Måste ätas!
Och om man inte vill?
Precis som när man var liten för pappa, för mamma
Min mormor brukade säga så.
Tänk att jag är din mormor nu då! Med ett så skarpt huvud borde du förstå. Luft räcker inte som näring! Och Anna, din fru, uppe i himlen, skulle aldrig förlåta mig om jag struntade i dig.
Så småningom blev Arne fäst vid Erik, nästan som en morfar. En dag kallade han in Ulla till sitt arbetsrum.
Ulla, sa Arne allvarligt, blicken dröjde kvar vid sin frus porträtt, jag erbjuder dig min hand och det jag har. Hjärtat är redan fyllt, men jag vill ta ansvar för dig och Erik. Du är oskyddad i den här världen, Ulla Tänk på det. Jag har inga arvingar, bara avlägsna släktingar som jag knappt känner. Jag vill att du tänker på förslag jag ger.
Ulla svarade efter att ha tänkt igenom saken.
Tack! Jag vet vad det betyder för dig. Och jag går med på ditt förslag. För Erik. Du har rätt, han behöver en annan framtid.
Några månader senare gifte de sig. För Erik blev Arne pappa på riktigt, inte bara på papper.
Efter ett år började Ulla på universitetet.
Bra gjort, Ulla. sa Arne. Utbildning måste man ha. För barnens skull om inte annat.
Hon svarade alltid med ett leende, men visste redan att hon tänkte göra något eget. Sektorn för hemservice och catering var outbyggd, så hon startade eget företag. Det gick bra, hon jobbade mycket och kunde slappna av Arne tog hand om Erik med trygghet och kärlek.
Eriks biologiska pappa försvann snabbt och kontaktade inte ens pojken, trots Ullas goda vilja.
När Erik var nitton berättade Ulla sanningen.
Mamma, frågade han, men han älskade mig väl?
Otroligt mycket, min son! Starkt nog för att vara mer än släktband betyder. Ditt riktiga blod behöver inte vara kärlekens garant! Din biologiska pappa har inte ens undrat om du lever. Men Arne gav oss ett hem, trygghet, frihet Det är värt mycket!
Och Ulla menade vad hon sa. Hon tackar livet för att hon varit med om svårigheter. Hade det varit annorlunda, hade Erik kanske aldrig fått en sådan barndom.
Hon flyttade ut till landet, lämnade lägenheten till sonen och såg fram emot barnbarn.
Men tiden gick och Erik hittade aldrig någon han ville hålla fast vid.
Erik, vad letar du egentligen efter? Du har haft så många flickvänner!
Jo, mamma, det har jag.
Och ändå ingen som dög? Du har haft underbara flickor som du tog med hem som Karin eller Matilda.
Jag vet. Karin är den bästa jurist man kan tänka sig, men det enda hon bryr sig om är karriären. Hon vill inte ha barn. Hennes lägenhet känns som ett museum. Jag kunde inte ens ta en kopp kaffe där utan att känna mig felplacerad. Och Matilda? Fantastisk på alla sätt. Men jag älskar inte henne.
Säger du det så!
När Maja dök upp log Ulla och hoppades på barnbarn. Hon lät sig heller inte störa av att Maja hade barn.
Erik, är du beredd på det här?
Mamma! Kom igen. Tror du jag har glömt hur någon tog hand om mig? Men om hennes pojke inte gillar mig?
Jobba på det! Om du älskar henne, vinn sonen också! För en mamma kommer alltid barnet först.
Mamma!
Så är det bara! Fråga dig själv klarar du att ta ansvar för dem båda? Barns liv är ingen lek. Maja klarar sig, men om du sviker henne kommer du såra ett barn. Tänk dig för!
Erik tog till sig råden och gick in för att både fria till Maja och bana väg till Vilmer.
Första delen gick bra, och nu sitter Maja med sin syster i sitt favorithak, och vet inte hur hon ska göra. Kärlek i all ära, men att leva med någon som inte accepterar ens barn, det går bara inte.
Stina funderar på om hon ska komma med en föreläsning, men ger snart efter:
Vad sa han till dig?
Vem? Maja väcks ur sina tankar.
Erik, förstås! Vad sa han om att Vilmer skulle vara hos mamma?
Ingenting. Bara att han ville ha en vecka med mig efter bröllopet.
I ovanlig frustration slänger Maja ifrån sig teskeden så den klirrar mot bordet. Servitören kastar ett öga dit, men Stina viftar bort honom och nappar åt sig skeden som hon demonstrativt slickar ren för att få systern på andra tankar. Sedan knackar hon Maja i pannan, precis som när de var små.
Aj! Maja spärrar upp ögonen och gnider sig i pannan. Varför gjorde du så?!
Gammal vana! Glömde du det?
Knappast! Stina, vad håller du på med vi är ju vuxna!
Jajamän. Vi blev vuxna När då? När du fick veta att du väntade Vilmer? Eller tidigare?
Tidigare tror jag
Exakt. Vad sa mormor alltid? “Unga och ivriga”? Ingenting tycks du lära dig!
Vad menar du? Maja tar skeden och trycker mot pannan.
Det går över! Säg mig, syster, vad hade hänt om du berättat om din kärlekshistoria med Jonas då? För mig kanske?
Vem vet Men vad spelar det för roll? Gjort är gjort.
Jag har bara en tanke som gnager: Hur högt måste åskan dåna för att du ska börja prata med de som står dig nära?
Maja sätter sig och suckar.
Kanske har du rätt
Mer än så: jag vet att jag har rätt! Kommer du ihåg hur Vilmer blev till?
Nu räcker det, jag minns
Jag tror att du har förträngt det!
Maja vänder sig mot fönstret och tar ett djupt andetag. Stina är ibland olidlig, men just nu har hon sannolikt rätt. Sonen kom till mot alla odds och systern vet det.
Jonas och Maja gick i samma klass på gymnasiet. Hon blev knäsvag när han bara såg på henne, och väntade på hans hej i skolkorridoren. Det spelade ingen roll att han hälsade på alla, bara han sa hej.
En dag under studentbalen tog Jonas hennes hand och gick hem till henne. Där, hemma, tog något sin början hon inte skulle kunna förklara efteråt. Att han bara utnyttjade henne förstod hon nästan genast, men hon hoppades. Hon undvek samtalet med föräldrarna, tills det inte gick längre.
Stina, som förstått, bjöd hem vännerna på kvällen och när hemmet var tyst kramade hon Maja som undrade varför hon gjorde det.
Maja! Var inte rädd. Och glöm honom. Han var ingenting nu har han fått vad han ville!
Vem, Stina? Vad pratar du om?
Maja svimmade, och vaknade till med sin mammas tårar på kinden.
Varför sa du inget? Blev det bättre av det här?
De gråter ihop, först med mamma och sedan med Stina, tills pappa kommer hem från jobbet.
Vad är det här för Niagarafall? undrar han, och när han förstår, suckar han lätt: Tokar ni ska vara glada! Vi får ett barnbarn! Maja, nu duger inga tårar!
Aldrig förut eller efter har Maja känt sådan tacksamhet och lättnad. Hon ska bära sitt ansvar men stödet betyder att all skuld försvinner.
Vilmer föds i en familj där klassiska “mamma-pappa” saknas men glädjen över barnet är desto större. Maja tar examen, bygger ett bra liv med stöd från sin familj, och känner sig trygg. Därför vacklar hon när Erik dyker upp: ska hon riskera sin sons framtid för sina egna drömmar?
En gång tidigare gjorde hon det, och var hade de varit om det inte varit för mamma och Stina? Hon har redan allt hon önskar, är det värt chansen?
Det syns i hennes rynkade panna, så Stina vinkar dit servitören och ber om en soppsked och extra dessert.
Lite mer av dina favorit-éclairs, syster! Maja, lär dig nu prata med de omkring dig. Och särskilt med Erik. Han verkar vara en pålitlig person. Fråga honom bara varför han vill att Vilmer ska vara hos dina föräldrar. Hur svårt kan det vara?
Jag vet inte Du har säkert rätt, det borde vara enkelt. Bara fråga?
Ja! Fråga. Nu på direkten!
Stina griper snabbt Majas mobil och viftar med den framför systerns ansikte.
Ring, nu!
Stina! Han sitter på möte!
Och? Nu ser du hur viktig du är för honom!
Stina, så gör man inte!
Trams! Vill du inte ringa, så skriv.
Vad ska han tänka om mig?!
Spelar det någon roll? Du bär hans ring! Har du tagit emot frieriet eller tvekar du?
Jag funderar
Tvekade du inte direkt, har du i praktiken accepterat! säger Stina bestämt. Hur ska du ha ett vuxet förhållande om du inte ens vågar ställa en enkel fråga? Han måste inte läsa dina tankar. Var tydlig! Släpp “om och ifall”! Bara fråga nu!
Om jag bara visste vad jag ville Maja är nära att bryta ihop, men tar emot mobiltelefonen. Bara fråga?
Ja, fråga! Stina lutar sig tillbaka och ler.
Svaret låter inte vänta på sig. Majas mobil vibrerar och hon ler mot skärmen.
Nå, nöjd nu? Stina skrattar och tittar på klockan. Oj! Nu måste jag rusa! Vissa får semester och sol, andra: bara skjutsande! Häng inte läpp, systra mi. Allt ordnar sig! Han har tänkt rätt, en vecka ni två, en vecka tillsammans. Du är kvinna, inte bara mamma. Jag är nästan avundsjuk Per hade aldrig kommit på något sånt! Hej då! Och prata med Vilmer! Jag tror han gärna skulle kalla Erik för sin pappa.
Tror du det?
Jag vet! Och det har du inte hört av mig.
Stina slänger kappan om sig och försvinner, vinkar med fingret mot tinningen; tänk på saken!
Maja gör det.
Resultatet av hennes funderingar blir tydligt.
Tre år senare tar en stolt Vilmer emot sin nyfödda lillasyster ur styvpappans armar och nickar bekräftande mot killen han i två år kallat “pappa”.
Vilmer, försiktigt! Maja går fram men Erik håller henne och låter den första kontakten mellan syskonen ske i lugn och ro.
Oroa dig inte. Det blir bra. Eller hur, son?
Pappa, be mig inte vara försiktig. Vilmer lyfter på det spetsiga sidenbandet på filten, valt tillsammans med Erik efter mycket velande, och ler. Mamma, hon är så finErik ler, stolt och varm i blicken, och nickar långsamt mot Vilmer.
Jag vet. Du fixar det, säger han så mjukt att Maja tror hennes hjärta ska smälta.
I det ögonblicket, bland syrupprädda bakelser kvar i fikatallriken, solstrålar som leker över köksbordet och små, nya andetag ur filten, smyger det lätt förvånade leendet fram över Majas läppar. Där, mellan barnskratt, nyfödingsgurgel och Eriks händer som tryggt sluter hennes, förstår hon: ibland måste man våga ställa alla de där frågorna, och ännu viktigare våga ta emot svaren.
Stina, som själv dansar in genom dörren med två vantar på samma hand och Viggo nosande vid hälen, fångar upp scenen och tindrar.
Nå, syrran, hur känns det att vara chef över en storfamilj?
Maja skrattar, kastar en blick på sin mamma, som sitter tårögd i hörnet, och låter sig för första gången på länge verkligen känna sig lycklig.
Inte chef, Stina Bara lyckligt oviss om allt som kommer.
Stina för en gångs skull tystnar, och Erik möter Majas blick över barnens huvuden. Där, utan ett enda ord, lovar han henne tålmodigt att fortsätta vara närvarande konjunktivens tvivel utbytt mot livets mod.
Utanför fönstret lyser vårsolen, livet flödar in, och i huset som alltid varit Majas först och Vilmer först, ryms nu alla. Hjärtat räcker igen.
Och ringen glimmar på hennes finger.
