Det blev så att Katarina gick bort… Sönerna kom från Stockholm ut till byn för minnesstunden. Tur att de åtminstone dök upp nu, viskade grannarna. De fick ändå följa sin mor till den sista vilan. Minnesstunden tog slut och sönerna med sina familjer började göra sig klara att åka tillbaka hem. Plötsligt klev moster Lidia, Katarinas syster, in i stugan.
Moster Lidia, vi behöver bege oss nu, sa äldste sonen. Stugan måste låsas. Kanske dags för oss alla att åka.
Åka? Lidia såg förvånad ut. Men jag är ju hemma! Ingenstans har jag bråttom. Alla tittade frågande på Lidia.
Rita och Dmitri hade gift sig och flyttat in hos Dmitris mamma.
Bröllopet var enkelt. De bestämde sig för att spara de pengar de samlat ihop till något annat, snarare än ett eget boende.
Innan dess hade de bott isär Dmitri med sin mamma, och Rita i studentkorridor. Hemma hade Rita aldrig bott sedan hennes egen mamma började leva vilt
Fadern fanns inte i bilden alls.
Ritas mamma bestämde sig för att ge det unga paret lite egen tid. Hon tog ut semester och åkte till sin syster Katarina på landet.
Hon brukade ofta vila upp sig där. Systern levde ensam. Hennes man hade gått bort och sönerna, två stycken, kom sällan och ringde ännu mer sällan.
De kunde ju åtminstone ringa, tänkte Katarina ibland. Men be om hjälp tänkte hon inte göra. Det hon klarade själv gjorde hon, annars bad hon ibland en granne. Och ibland kom systersonen med sin syster på besök.
Dmitri var händig. Förr brukade han komma med sin syster, men nu hade han gift sig. Han kommer väl också snart att glömma bort sin moster, precis som hennes söner. De har aldrig ens tagit med sina fruar till sin mamma. Bara på bröllopet såg hon dem. Inga barn heller, säger att det är för tidigt.
Lidia, vad trevligt att du är här! Min syster! utbrast Katarina glatt.
De hade alltid haft det bra ihop, ända sedan de var små. Senare flyttade Lidia till Göteborg och gifte sig där, men Katarina blev kvar på landet. Båda hade förlorat sina män inom samma år och hade inte gift om sig.
Du får rå om huset. Jag har semester först om en vecka. Varför kom inte Dmitri? Kunde de inte kommit ut på landet, han och hans unga hustru? Eller är de på bröllopsresa vid havet?
Nej. De sparar pengar. Bröllopet var enkelt, de registrerade sig bara. Ritas familj finns knappt heller. Bara mamma, men hon roar sig mest och Rita har bott själv länge nu. Ledsamt ändå, hon är en snäll tjej.
Varför tog du inte med dem hit?
Jag behövde komma bort. De är unga, de får vänja sig vid varandra. Jag vill inte vara i vägen. En månad i lugn och ro utan mig. Jag trodde aldrig han skulle gifta sig trettio år gammal redan. Men nu är det gjort. Låt dem leva.
De har redan vant sig. Varför ska de sitta i staden på bröllopsresa? Han kan ju visa sin fru byn och mostern. Ring och säg att de kommer. Det finns plats. Inte långt att åka om det inte passar.
Efter någon dag kom Dmitri och Rita. Moster blev varm i hjärtat. Sina egna söner såg hon sällan.
Så glad jag är! Mina kommer ju aldrig, säger hon sorgset. De är alltid upptagna…
Rita trivdes i byn, påminde sig om barndomens besök hos mormor. När mormor gick bort var Rita femton år gammal. Hon fick klara sig själv och studera på egen hand…
Katarina jobbade och Lidia lagade mat åt alla och tog det lugnt. Dmitri lagade staketet vid bastun och bytte taket på ladan. Rita var ute i köksträdgården från morgon till kväll.
Men lämna trädgården, Rita, min semester börjar snart. Då tar jag tag i den. Vila lite.
Det är ingen fara, jag gillar att arbeta i jorden. Gör det gärna. Ni får vila när ni har semester.
Semestern gick undan. Gästerna for hem till sig, och Katarina blev ensam. Allt var ordnat. Det blev tyst. På kvällarna kände hon sig ensam. Hon ringde sin äldste son.
Vad har hänt?
Ingenting, bara undrade hur ni mår. Ni kanske vill komma och hälsa på?
Nej, vi har fullt upp. Ring lillebror, kanske har han ändrat sig, skulle ju till havet.
Yngste sonen var likadan: till havet, inte till byn. Nåväl. Dmitri hade åtminstone lovat att hälsa på…
Åren gick. Dmitri och Rita köpte en lägenhet i Malmö. De glömde inte moster; de kom ofta ut på landet, hjälpte till med huset. Barnen var där på sommaren. Två mormorar: Katja och Lidia, båda pensionerade.
Katarina fick aldrig egna barnbarn. Yngste sonen hade en son, men det var inte hans biologiska. Han gifte sig med en kvinna med barn. Äldste sonen hade aldrig tid; först karriär, sedan var det för sent. Sådana barn Inte tid att ringa, inte tid för familj. Kommer någon gång ibland och tycker mamma ska vara nöjd ändå.
Som tur var fanns Dmitri och Rita och systern.
Så fortsatte livet tills Katarina blev sjuk. Hon behövde behandling, men det kostade pengar. Hon ringde sin yngste son. Förklarade läget.
Mamma, du har aldrig varit på något spa hela livet, varför börja nu? Hemmets väggar hjälper alltid bäst. Krya på dig.
Dmitri och Rita betalade sanatorievistelsen. Skickade båda systrarna dit få lite semester och glädje.
Katarina gick bort fyra år senare. Sönerna kom till minnesstunden i byn.
Tur att de åtminstone kom nu, viskade grannarna. De följde ändå sin mor på sista resan.
Nu när sönerna med familjer skulle tillbaka till Stockholm satt Lidia kvar i huset med Dmitris familj.
Moster Lidia, vi måste åka nu, började äldste sonen. Huset behöver låsas. Dags för er också att ge er av.
Va?! utbrast moderns syster. Men jag bor här! Jag har ingenstans att fara.
Alla såg häpet på Lidia.
Det här är mammas hus! sa yngste sonen. Alltså är det vårt nu. Vi tänker sälja det. Om ni vill kan ni ta en vas eller servis som minne. Vi slänger ändå allt annat.
Ta ni det som minne. Huset gav min syster, Katarina, till mig när hon blev sjuk, direkt efter att ha kommit hem från sanatoriet.
Sanatoriet? Gav? Men vi är ju sönerna!
Minns ni det nu? Var var ni alla år? Söner! Ingen kom när hon blev sjuk. Söner…
Sönerna for iväg. Blev helt tysta. De hade ingenstans att komma, ingen att ringa.
Lidia flyttade in i sin systers hus. Hon hyr ut sin lägenhet. Hjälper sin sons familj. De kommer alltid till henne, hjälper till. En riktigt varm och sammansvetsad familj, men Katarina saknas
Men hon finns ändå alltid kvar, i våra minnen.
