Sedan det där hemska togs ifrån Bosse, har han inte längre velat gå in i sin hundkoja. Nu sover han direkt på den bara jorden. Han äter knappt och bryr sig inte ens om sin enda vän som finns kvar, Sigge.
Ännu en november är här. Varje dag blir det kallare, himlen är allt oftare täckt av ett blygrått täcke och folk sveper sina yllekappor tätt omkring sig, med halsdukar lindade om halsen. Det luktar vinter i luften, och Bosse förstår tydligt snart kommer första snön.
När månne någon kommer och fyller min koja med varm halm? Päls har jag så det räcker för att inte frysa ihjäl, men nätterna går verkligen in till benen funderar hunden, utsträckt på den fuktiga marken.
Han följer långsamt lastarna med blicken; de rör sig otåligt över gården och bär kartonger som de lastar in i de stora lastbilarna som luktar tungt och illa. Ingen bryr sig om den gamla vakthunden.
Vad ligger du och slappnar av för? hörs en röst. Fram till Bosse kommer vakten från vaktkuren för att ta en cigarett.
Dig är det menat att vakta lagret, inte lata dig som någon sofftjyv. Äsch.
Han spottar ilsket bredvid och går sin väg. Han heter Lennart, och han har ogillat Bosse sedan denne var en liten valp utan någon egentlig anledning.
Snart rullar en mörkgrön Volvo in på gården. Bosse ställer sig genast upp.
Hej vännen, säger mannen med keps och skäggstubb.
Jag är här för att göra det varmt åt dig.
Det är Sigge Bosses snällaste och mest älskade vaktmästare. Han har alltid några vänliga ord, och varje gång något gott att äta till hunden. Inte ens på sin lediga dag glömmer han Bosse: han har tagit med halm för att Bosse inte ska frysa.
Sigge ordnar kojan med den fräscha, varma halmen, plockar fram en skål med het gröt och kött, och ser till att Bosse äter upp allt innan han sköljer ur skålen och åker hem.
Bosse är ensam igen. Nåja, natten är åtminstone nära då kan man glömma sig och känna mindre av ensamheten som alltid finns där.
När det blivit riktigt mörkt går Bosse mot kojan. Han är just på väg in när han plötsligt stannar tvärt.
Inne i halmen blänker två smaragdgröna ögon. Ett varnande fräsande låter i mörkret.
Bosse ser godmodigt på den ovälkomna gästen. I kojan sitter en benig svart katt med stora, skrämmande ögon och ett uttryck som tycks säga:
Rör mig inte. Med mig skojar man inte!
Men trots det barska ser Bosse oväntat glad ut.
Koja är visst trång, men vi får plats båda två, bestämmer han hoppfullt.
Han tar ett steg framåt, men luften snittas av en tass med sylvassa klor.
Fräääääs! svarar katten på hans fredliga försök till närmande.
Ok. Jag kan lika gärna sova utanför, tänker Bosse lugnt och lägger sig till rätta vid dörren till sitt lilla hus.
Tidigt nästa morgon vaknar han i förväntan på sin frukost. Han vänder huvudet mot kojan, där katten sover djupt.
Så söt hon är!
Lennart kommer ut, rufsig och grinig. Han kastar några matslattar åt Bosse och vänder sig om.
Egentligen har vakthunden rätt till riktig mat, men Lennart orkar aldrig laga något han slänger bara ut vad som finns. Ofta får Bosse ont i magen av det, men han har ingen att klaga hos.
Bosse nosar på maten och känner plötsligt en annan doft.
Katten! Hon sitter mitt i hans revir, gnager på ett korvskinn som om allt är den naturligaste sak i världen.
Bosse är glad att kunna bjuda henne lite mat särskilt så mager som hon är.
Katten blir misstänksam av hans blick, beredd att försvara sig. Men Bosse fortsätter bara lugnt tugga brödet och iakttar henne nyfiket.
Varför är hon så arg? Kanske vill hon också ha bröd? Han lägger undan sin bit, försiktigt.
Hela dagen vakar de på varandra. Katten, vaksam och försvarsinriktad. Bosse, nyfiken men välvillig.
På kvällen, när Lennart går av sitt pass, slänger han åter ut rester. Katten hugger genast in.
Men vad i…? utropar Lennart och ryggar tillbaka. Vad är det för slags trollkatt! Försvinn! Fy!
Katten sticker i väg bakom Bosse. Hunden blir först förvirrad, men förstår snabbt vad han ska göra. Han blottar sina tänder, ragg rygg, blicken hård.
Lennart fnyser föraktfullt och låter saken bero, lämnar platsen. Den nya vakten tittar inte ens åt djurens håll.
Katten kastar en snabbt tacksam blick mot Bosse. Och Bosse funderar:
Trollkatt sa han… Är det hennes namn? Då får det bli så Trolla.
Så kommer frosten. Trolla bosätter sig i halmen igen. Bosse vill inte störa henne, men kan inte låta bli att kika in.
Katten möter hans skuldmedvetna blick. Hon förstår inte hur en hund kan vara så… Sådan. Men flyttar på sig så det finns plats.
De sover hela natten tillsammans, tätt intill. Aldrig har deras sömn varit så trygg.
Sedan dess är Bosse och Trolla oskiljaktiga. De äter ihop, sover ihop och pratar med varandra på sitt egna djurspråk.
När Sigge för första gången ser katten bredvid Bosse tror han knappt sina ögon så liten och späd, och ändå inte rädd för en stor vakthund.
Men snart inser han att djur kan älska varandra. Och för kärleken spelar storlek ingen roll.
Sigge tar Trolla under sina vingar: han åker med henne till veterinär, kammar ut all gammal tovig päls, börjar ge henne bra mat. Efter bara några veckor är hon starkare och friskare.
Ofriden kommer alltid från Lennart. Han har övertygat sig själv om att svarta katter för olycka med sig och bestämt sig för att bli av med Trolla.
En gång försöker han t.o.m. förgifta henne, men Bosse anar genast en konstig lukt och hindrar henne han har ständig koll.
En särskilt iskall natt ligger hunden och katten i kojan. Bosse tvättar ännu en av Trollas rivmärken hon är ständigt ute på nya äventyr.
Plötsligt drar de in ett konstigt lukt i nosen.
Bosse flyger ut och börjar skälla så högt han kan. Eld! Lagret står i brand!
Lennart kommer springande, svärandes och rusandes framför den brinnande byggnaden, snokar efter sin mobil men hittar den inte.
Trolla jamar långt och utdraget. Vaktmästaren vänder sig om katten sitter bredvid den tappade mobilen.
Satans katt! muttrar han och slänger undan henne, tar mobilen och ringer brandkåren.
Bosse springer till Trolla. Hon haltar undan röken, och Bosse följer med henne till ett buskage där de väntar ut elden.
När lågorna är släckta, ger Lennart katten en blick fylld av hat innan han går hem.
Nästa kväll hör Bosse samtal vid vaktkuren:
Jag säger ju att det bara är otur med henne. Har du sett ögonen? Hon är en riktig trollkatt, säger Lennart.
Och? Vad föreslår du? frågar någon ointresserat.
Vi kör ut henne i skogen, så är det löst.
Bosse fryser till. Hans hjärta drar ihop sig smärtsamt när han trycker sig intill den sovande Trolla.
Är du inte klok? säger Sigge. Hon dör ju därute!
Strunt i det! Räckte det inte med branden?
Nåja, det sägs ju att svarta katter ger otur… flikar någon in.
Ingen ska köra någonstans. Barnsligt snack, bryter Sigge av och går iväg.
Nästa morgon vaknar Bosse, sträcker på sig, gäspande. Av vana vill han nosa på den sovande katten.
Men hon är borta.
Han fluffar igenom all halm tomt. Rusar ut, letar, gnäller lågt och hest.
Något svart flimrar till vid vaktkuren. Bosse rusar dit.
Det är bara en plastpåse i vinden.
Dörren slås upp.
Vad gör du här? Letar du efter din vän? säger Lennart hånfullt. Hon är inte här mer. Nu spökar hon någon annanstans.
Bosse ser honom i ögonen, letar efter en annan betydelse i orden.
Fast… Hon gör inget mer. Om ett par dagar har hon dött i skogen. Om hon inte redan gjort det.
Bosse ger inte ifrån sig ett ljud. Till och med en smärtsam ylande har fastnat inuti honom.
Den första snön faller. Stora flingor lägger sig långsamt på betraktande hundens päls.
Sedan det mest värdefulla togs ifrån honom, går Bosse aldrig in i sin koja. Han sover på bar mark, äter knappt, och bryr sig inte ens om sin ende vän Sigge.
Bosse, hon är på en riktigt fin plats nu, tror mig. Hon har det varmt och skönt. Litar du på mig? säger Sigge stilla och klappar försiktigt hunden.
Jag vill också komma dit. Vill vara hos min Trolla. Får jag? Snälla
Dagen före hör Bosse några okända människors samtal. De står nära och pratar som om han inte existerar, bara är en sak. Att han är gammal, att han inte gör nytta. Lagret behöver en ny juniorvakt, inte den gamle här…
Hur det slutade minns inte Bosse. Han ville inte minnas alls, allt var betydelselöst utom en sak.
Snön faller envist. Kalla flingor lägger sig på hans rygg, nos, tassar. Till sist täcks han helt av en vit filt. Han sluter sakta ögonen.
Kanske slipper jag någonsin öppna dem igen? Jag vill inte mer är sista tanken hos den sömniga, utmattade hunden.
Världen blir tystare. Bosse glider bort från sin kropp, känner varken dofterna eller vinden. Plötsligt glimmar en bekant röst i mörkret:
Vakna nu, vännen. Kom igen, res dig. Du ska med mig.
Resten minns han bara i fragment: Sigges varma bil, det mjuka sätet, färden på guppiga vägar, nya dofter som letar sig in.
Sorgen har gjort Bosse svag, nästan sjuk. Han somnar djupt på baksätet till Svante Thuressons musik från radion
Många timmar senare stannar bilen. Sigge hjälper Bosse ur, stödjer honom till huset.
Du ska bo här hos mig, gamla vän.
Bosse orkar knappt bry sig, men vill inte göra Sigge ledsen, så han försöker se glad ut fast det går inget bra. Men Sigge förstår ändå.
Ingen fara, nu ska du in, då blir allt enklare, säger han och öppnar dörren.
Det räcker att Bosse sätter tassen innanför så känner han doften. Den välkända, älskade.
Tankarna bekräftas snart.
Ett svart moln hoppar lekande från fönsterbrädan och kommer med snabba tassar. Bosse förstår genast det är hon. Hans Trolla!
Vad sa jag? Hon är på en bra plats, säger Sigge med ett leende. Tror du verkligen att jag skulle låta de där tölparna lämna din vän i skogen?
Men varken hund eller katt bryr sig mer om Sigge de har mycket att prata om!
När de båda pratat klart på sitt djurspråk och lagt sig till vila, funderar Bosse: Vad betyder egentligen ordet trollkatt?
Han tänker fråga Trolla, men ångrar sig. Vad spelar det för roll? Trolla är min vän, och det räcker mer än väl.
