Sitt eget ställe
Mamma, vad gör du?! Vad håller du på med? Elin var nära att börja gråta när hon såg hur hennes mamma slängde ut hennes enkla ägodelar från garderoben. Den röda prickiga klänningen, Elins favorit, slängdes vårdslöst på golvet och lillebror Pär, som satt på mattan, kröp genast fram och stoppade skärpet i munnen. Nej, Pär! Släpp! Ge hit!
Åh, nu är det synd om trasan! Monika kastade Elins jeans till de andra kläderna och smällde igen garderoben. Ut med dig!
Men mamma, vart ska jag gå? Så här sent på kvällen? Vad är det du gör?!
Precis vad jag vill! Det här är mitt hem! Du har inget här att göra längre!
Men… är inte det här mitt hem också?
Nej, älskling, det har aldrig varit riktigt ditt! Monika tog upp sonen i famnen och torkade hans näsa med fållen på Elins klänning. Du har inget här, inte ens det minsta! Nu räcker det, du har ställt till nog för mig! Jag har äntligen börjat bygga upp mitt eget liv, och du vill bara förstöra allt! Det får vara nog!
Mamma, vad är det jag förstör?! Vad menar du ens?
Vem är det som flörtar med Håkan? Är det inte du?
Mamma! Elin skrek så högt att Pär ryckte till av rädsla och började gråta. Hör du ens dig själv?!
Jag hör alldeles utmärkt! Nu är det slutpratat! Om fem minuter vill jag att du är ute härifrån!
Monika sparkade till dörren på väg ut och Elin blev stående som förstenad; det var som om verkligheten inte riktigt nådde henne än. Hade hon verkligen blivit utkastad hemifrån? Huvudet var tomt, det gick inte att tänka. Utanför hörde hon lilla Pär vråla, och hennes reflexer vaknade. Hon rusade mot dörren det var ju alltid hon som brukade trösta honom, hitta på något för att han skulle lugna sig. Hennes mammas nye man tålde inte att barn skrek. Han irriterades både av tårar och allt oväsen i närheten av barnet. Och Elin hon som växt upp i ett annat slags hem, fyllt av omsorg och värme kunde inte förstå varför hennes mamma blivit så här. I stället för att hålla om sitt gråtande barn, lämnade hon nu honom till Elin och gick till sin man.
Ta hand om honom! Du är vuxen hjälp till!
Vuxen… Igår var hon fortfarande pappas och mammas lilla flicka. Nu plötsligt var hon avklippt som mamma numera kallade henne. De senaste två åren hade allt gått så snabbt att Elin knappt kunde hänga med i förändringarna som rev upp familjen gång på gång.
Först dog hennes pappa i en hjärtinfarkt. Det var ett omänskligt och meningslöst slut; han kunde ha räddats om bara någon hade brytt sig när han föll ihop vid busshållplatsen. Han var knappt femtio, stilig, och på alla sätt såg han ut som någon som skulle klara sig långt här i livet. Men han blev liggande där i över en timme. Folk passerade, men ingen brydde sig. Ingen ringde ambulans. Kanskje tänkte de att han var berusad, där han låg på novemberasfalten. När någon väl försökte hjälpa, var det redan för sent.
Elin minns tydligt hur hennes mamma reagerade efteråt. Det var som att Monika stelnade, blev en främling i sitt eget hem. Elin grät och ropade efter henne, men fick aldrig något svar. Monika grät inte en enda tår hon följde maken till graven, låste sedan in sig i sovrummet och glömde bort sin dotter.
De hade inga släktingar och vännerna hade sedan länge blivit som avlägsna bekanta de kom bara ibland, till stora högtider, och försvann igen utan att märkas. Elin mindes hur föräldrarna alltid sagt att deras familj var så stark att de inte behövde någon annan. De hade ju varandra, det räckte. Hon själv tyckte egentligen mest om när huset var deras eget. Vad skulle hon med gäster till? Det blev ändå aldrig bättre då.
Så var det, tills hon började skolan. Det visade sig att det var betydligt fler flickor än pojkar i klassen, så Elin hamnade vid samma bänk som en liten, snabb och fantasifull tjej. Karin med sitt tjocka, svarta hår som hon bar i två långa flätor och med reslig hållning redan första dagen blev hon föremål för Elins avundsjuka. Med sina egna blonda lockar, som alltid spretade överallt oavsett hur mycket hennes mamma försökte släta dem, blev hon snart klassens “Maskrosboll”.
Först efter två dagar vågade Elin röra vid Karins fläta, när Karin med viss irritation rykte av snörbandet och muttrade:
Jag är så trött på dem! Klipper av skiten, även om mamma blir arg.
Då strök Elin fingrarna över den blanka flätan och viskade:
Är du galen? Så vackert hår!
Där och då började deras vänskap. Klassen började kalla Karin för “Kajsis” och hennes magiska flätor förtrollade snabbt Elin.
Karin var fjärde dottern i den stora, brokiga familjen Bergström. När Elin för första gången kom hem till dem, till det stora huset med vinklar och vrår, med barn, vuxna, gamlingar och bebisar överallt, blev hon nästan döv och blind av alla röster och rörelse. Hon försökte länge reda ut vem som var vem, men lyckades aldrig riktigt. Hon kände dock Karins mamma, som direkt satte vem som än kommit vid matbordet och matade dem tills de var proppmätta. Hon kände syskonen som trots åldersskillnader alltid hjälptes åt. Karins storebror förklarade alltid algebran till slut, storasyster lärde dem baka. Elin förundrades över att till och med de små kunde fixa de godaste bullarna, medan hennes egen mamma förklarade att Elin var för liten för att vara i köket.
Hos Karins familj lärde sig Elin uppskatta släktskap och vänskap. Hon förstod vad det betydde att ha folk omkring sig. Och när högtider kom dök presenter till alla barn upp, inte bara på födelsedagar, utan vid alla möjliga firanden. Och i den familjen firades det för jämnan. Då kunde Karin få godis, en ny tröja eller hårband även på sin gammelmosters födelsedag.
Varför får du paket idag? Det är ju inte du som fyller år…? Elin frågade förvånat när Karin snurrade framför spegeln.
Måste man alltid vänta på ett tillfälle för att göra någon glad? Vänta du bara till jul då är det presentdags! Karin skrattade som en klocka, och Elin kunde inte låta bli att skratta med henne.
Elins mamma gillade inte deras vänskap, och hade hon sett huset hade Elin nog aldrig fått gå dit igen. Men eftersom Monika jobbade mycket, hann Elin alltid hem och åt soppa snabbt efter skolan, innan hon sprang över till Karin där hon blev mottagen med öppna armar, doftande bullar och en plats att lyssna och lära vid köksbordet. Hon längtade till dessa stunder här kände hon sig hemma.
Det var också Karins släktingar som samma kväll, när de hörde vad som hänt Elins familj, skickade över två av Karins äldre bröder. De hjälpte till med det praktiska, pengar, begravningsbyrå till och med Elins mamma fick snällt lyda. Karin försökte trösta Elin, men efter ett tag grät de båda medan de bakade piroger, så många att det inte fanns plats i kylen och grannen fick ta över.
Dagen efter stödde Karins familj dem med småärenden och skyddade dem när allt tyngde som mest. Monika brydde sig inte, men Elin mindes.
När hon frågade varför, svarade Karin lugnt:
För oss är du inte en främling. Utan pappa hemma behöver ni hjälp av någon, och vi har män att skicka.
Sex månader efter dog Karins pappa och Karin giftes bort. Elin blev bestört, och frågade:
Har du blivit tokig? Ska du gifta dig redan? Du ville ju bli läkare? Har du ångrat dig?
Nej. Varför det? Karin vecklade ut sitt långa slöja. Jag ska plugga vidare. Pappa och min fästman har kommit överens om allt.
Jag förstår inte! Måste man gifta sig så tidigt? Är du riktigt kär ens?
När hon såg Karins förvånade blick, tystnade Elin.
Träffat honom tvåtre gånger högst. Kärlek? Nej, än är det bara intressant.
Men så kan man väl inte
Så gör vi här. Föräldrarna väljer; vi gör vårt bästa av det.
Men varför? Det är väl du som ska leva med mannen sen? Vad om du inte blir kär?
Det vet jag inte, Elin. Karin la försiktigt undan slöjan. Men du, tror du mamma och pappa vill mig illa? Jag litar på deras omdöme.
Elin hade inget svar. På bröllopet höll hon tårarna tillbaka men när hon fick höra att Karin skulle flytta till Lund, började Elin gråta hejdlöst.
Hur ska jag klara mig utan dig?
Och jag utan dig? Men Elin, om det blir för svårt, hälsa bara på! Vi löser det.
Vid det laget hade Monikas nye man, Håkan, flyttat in och Karin märkte snabbt att Elin drog sig för att gå hem. Men Elin sa aldrig varför hur kunde hon förklara att Håkan gav henne obehag, att hennes mamma blivit en helt annan efter lillebrors födseln? Eller att hon låste dörren på nätterna av rädsla, och att det orsakade vilda bråk? Elin älskade sin lillebror och försökte alltid hjälpa till, men att vandra runt på nätterna för att trösta honom tog på krafterna. Nu gick hon omkull av utmattning på sjukhuset.
Elin började arbeta på sjukhuset innan hon ens var färdig med skolan. Det fanns nattpass, så hon slapp ofta gå hem alls.
Sedan, samma dag som Karin reste, bröt det ut ett gräl hemma som hon aldrig hade upplevt. Det låg i luften konflikter som bara väntade på att explodera, och Elin visste inte hur hon skulle nå fram till sin mamma.
Monika ville inte höra. Och när grannen en dag sa:
Du gör så fina barn, Monika. Både Elin och Pär! Elin är ju så vacker, hon är ju rena flickan att gifta bort. Fixar du en pojkvän åt henne, eller? Hon borde börja leva sitt eget liv nu.
Vad det än var som sårade Monika så djupt, var det just efter det samtalet som hon slängde ut Elin. Nu stod Elin febrilt och packade, utan någonstans att ta vägen. Kanske kunde hon ringa Karin men vad kunde Karin göra? Dessutom var hon gravid och pluggade för fullt. Vad hade Elin själv? Hon kunde inte ens prata ut med sin mamma.
Hon såg sig om för sista gången, grabbade ett foto på sin pappa från skrivbordet, torkade bort tårarna och tänkte: Kanske är det bäst. Hon var redan utanför. Mamma ville leva sitt eget liv.
TV:n dånade i köket, och Monika slamrade med kastruller. Elin tog några steg mot dörren men vad skulle hon säga? Fanns det något kvar att säga? Kunde man ens förlåta efter det som nyss hänt? Nej! Det räckte nu. Förr hade hennes mamma älskat henne, men nu… nu var hon en främling här.
Ute var det redan mörkt och höstråttan bet. Elin drog upp halsduken en gåva från Karin och kramade jackan om sig. Hon behövde ändå inte hämta mer från sitt rum tanken att träffa mamma igen var otänkbar. Bitterheten kändes som ett djur som börjat äta sig in i själen, men Elin försökte hålla tankarna borta.
Vid busshållplatsen stod bara ett par nattvandrare och en stor brun blandrashund. Elin ställde väskan på bänken och stoppade händerna i fickorna.
När en bil stannade till bredvid honom ryckte hon till och drog sig undan man visste ju aldrig. Men så hörde hon sitt namn:
Elin?
Arvid!
Hon blev nästan tårfylld av lättnad. Det var Karins äldsta bror, han som brukade hjälpa till med matten och varit där när pappan gick bort.
Vad gör du här så sent? Ska du jobba?
Nä… Eller jo, kanske, jag ska till sjukhuset.
Jaså? Elin, varför har du packningen med dig?
Arvid såg så vänlig ut att Elin, nästan utan att förstå hur, berättade allt. Om mamma, om Håkan, om att hon nog var hemlös nu.
Klart. Hoppa in. Arvid var alltid fåordig. Elin satte sig i bilen och antog att han skulle köra henne till jobbet.
De körde genom natten, tysta. I värmen slappnade hon av, visste att det var tillfälligt men njöt av lugnet. Fönstret blev till en suddig tavla och hennes mammas ord återklang i huvudet: Här har du inget hem!
Hon kom till sans först när hon insåg att de inte alls var på väg mot sjukhuset.
Arvid, var ska vi?
Skulle du sova på sjukhuset?
Ja, typ…
Och sen? Vad gör du imorgon?
Vet inte…
Därför kör jag dig inte dit, utan någon annanstans.
Vart?
Du får se.
De svängde in i ett lugnt område, omgärdat av smidesstaket. Vakten vinkade förbi dem, och Arvid parkerade, nickade mot trappuppgången.
Kom.
De gick upp till tredje våningen. Arvid ringde på en lägenhetsdörr det tog tid, så Elin började känna sig obehagligt till mods. Men så öppnade en mycket stor kvinna. Hennes figur, lång klänning och resliga hållning fyllde dörren, men blicken var varm.
Arvid! Varför ringde du inte?
Och vem är det här? Men herregud, nog känner jag igen dig du är Karins vän! Jag såg dig på bröllopet! Kom in, min lilla vän, var inte blyg. Du är ingen främling.
Elin klev över tröskeln, och kände genast värmen omsluta henne. Marmorgolvet blänkte, en takkrona kastade ljus över hallen. Arvid viskade snabbt med kvinnan sedan försvann han.
Men stanna inte i hallen, lilla du! Ta av dig och kom in i köket så gör vi kaffe och pratar. Så får du förklara varför en så vacker flicka är ute på gatan. Har du inget hem? Ingen mamma?
Det känns så… viskade Elin, och då tog orken helt slut. Hon sjönk ner på en puff i hallen och började storgråta. Kvinnan stod still, men satte sig bredvid henne och höll om henne hårt.
Men lilla vän! Hur kan livet bli så här? Gråt färdigt och kom, så får vi prata. Jag har sett allt det hemska man kan se i livet och tänker inte låta dig råka illa ut.
Hon strök Elin över håret tills gråten klingade av.
Kom, nu gör jag mitt kaffe, på riktigt vis. Dricker du det, glömmer du sorgen för en stund. Det kan räcka så du kan andas och tänka igen.
I det stora köket satt Elin med en liten kopp kaffe, svart och så bittert att tårarna smakade sött i jämförelse. Men hon drack och lyssnade på kvinnan Sonja, som hon presenterade sig:
Kalla mig Sonja, så hette jag hemma innan. På min plats långt härifrån, i Norrland, där mina förfäder ligger kvar. Jag har inte varit där på många år. Min sorg, men inte den största.
Vad är värre? fick Elin ur sig.
Att inte få begrava sina föräldrar. Min storasyster också. Vi blev fråntagna allt på en dag.
Varför?
Känner du till vad en bybrand är? Inte det? Och hoppas du slipper! Det är när främmande folk kommer och säger att du har inget här att göra mer, inget hem, inget språk. Jag hörde det ena dagen från det hemliga rummet pappa byggde i vår bod. Vi barn gömdes där när den dagen kom. Pappa skötte sig; han lade en stor byrå för dörren. Vi klarade oss. Av kärlek, Elin! Minns det, när du får egna barn. Det du hörde från din mamma idag glöm det, om du orkar. Sorg driver oss att handla galet ibland.
Ni stannade, trots allt?
Hur lämnar man sitt eget? Det är svårt.
Var det därför du aldrig fick egna barn?
Jag tog hand om mina syskonbarn, det fick räcka. Och nej, det var inte hela sanningen.
Vad är resten?
Jag blev förälskad i en av dem som kom den där dagen. Något så hopplöst men vad gör man? Han frågade aldrig om min hand, förstod väl inte själv ens att jag levde.
Du är så stark.
Nej! Det var inte min styrka, det var alla andras: barnen, släktingarna, vänliga människor. Det är så gemenskap fungerar, förstår du? Man lånar styrka av varann.
Jag tror det…
Och nu kommer min kraft till dig. Mitt hem är ditt, tills någon tar dig vidare, förstår du? Men du, gråt nu inte mer. Jag kommer göra dig till riktig kvinna, som Karin och mina systrar. Du ska kunna allt, veta allt. Annars vore det ju synd om mig.
Sonja skrattade hes, och Elin skrattade försiktigt med men darrande.
Rätt att ha respekt för mig! Du ska få se!
Sonja stod vid sitt ord. Två år senare lagade Elin mat som satte till och med Karin på plats när hon kom hem och hälsade på.
Ditt bröd, vad har du i degen? Det är bättre än mitt! Karin skrattade och sneglade på Elin. Hur har du det nu?
Bra, tack vare farmor Sonja. Utan henne…
Nä, flicka lilla, sluta prisa mig! Hör du det? Sonja skrattade och vaktade sitt kaffe på spisen.
Men visst talar jag sanning?
Elins sätt var nästan Sonjas nu, och Karin skrattade så hon grät.
Hon har präglat dig, farmor. Du har gjort ett bra jobb!
Jag är inte klar än. Sonja blev allvarlig och såg på Elin.
Karin såg frågande ut.
Vad har hänt?
Du får berätta själv, jag går och vilar, sa Sonja och lämnade köket.
Elin ville inte berätta om de senaste två månaders oro, men föll till sist till föga för Karins envishet.
Mamma är sjuk.
Allvarligt?
Ja. Hon har bara lite kvar nu. Hon låg på min avdelning, så jag vet allt.
Och du har inte besökt henne? Karin blev upprörd.
Nej… Jag klarar inte av det.
Elin! Om du väntar, kanske du inte får någon att försonas med senare? Tänkte du på det? Att förlåta kan man inte skjuta upp!
Skäll inte, Karin. Jag vet, men när jag minns hur hon…
Och om inte Arvid kört förbi då, och om inte Sonja funnits… Var skulle jag vara nu? Tänkte hon ens på mig, när hon kastade ut mig för den där mannen? Som förresten lämnade henne, så fort han fick veta att hon var sjuk! Och lillebror också!
Karin sjönk ihop.
Och var är Pär nu?
På ett familjehem. Jag får inte hämta honom jag har jobb men ingen bostad. Jag tjänar inte nog för en lägenhet, ens med extraknäck.
Hur så? Kan du inte återvända till din lägenhet?
Mamma skrev ut mig från lägenheten. Jag har inga papper, så socialen ger mig inte Pär. Jag vet inte vad jag ska göra, Karin…
Om du verkligen brydde dig om Pär, så skulle du inte sitta här, svarade Karin stramt. Nu går vi.
Vart?
Till sjukhuset, såklart. Är mamma där?
Nej, hon är hemma igen.
Då ska vi dit. Du behöver inte försonas det får hon göra. Men sluta tänk bara på dig själv. Tänk på Pär! Var det skönt när ingen tänkte på dig?
Till slut försonades Elin med sin mamma två dagar innan Monika, utmärglad och förändrad, dog. Hon bad till sist om förlåtelse för allt, och Elin tog hand om henne de sista månaderna ocg ordnade papper, gömde sin sårade stolthet långt inombords och tänkte bara på att få hem lillebror. När hon såg in i sin mammas ögon fanns bara smärta, ingen ilska, och Elins minne tog henne till en annan tid när hon själv var femsex år, när mamman i röd sommarklänning matade henne med körsbär, stora och gula som solen.
Jag förlåter dig, mamma viskade Elin.
Och ord Sonja sa en gång fick plötsligt mening:
Du måste släppa bitterheten. Den biter dig annars, och dödar allt gott i dig. För att kunna leva måste du hitta ljuset igen. Det ska du göra för din egen skull, inte för den som sårade dig.
En vecka senare höll Pär hårt i sin systers hand när de gick in i lägenheten. Han såg upp mot Elin.
Är vi hemma nu? På riktigt?
Ja, lilla vän, nu är vi hemma. Det här är vårt eget ställe. Förstår du?
Pär nickade så allvarligt att Elin förstod: Nu. Nu var allt rätt. Allt hade sin plats.
