Lycklig måste man få vara
Pappa lämnade familjen för en annan kvinna när lilla Märta var fyra år gammal. Han gick strax efter nyår, stannade i hallen, såg sin dotter i ögonen och sa förlåt, innan han stängde ytterdörren bakom sig.
Mamma tog det hela lugnt, nästan som om hon alltid vetat att så här är livet. I hennes släkt hade ingen kvinna haft ett varaktigt förhållande. Men två veckor senare, när allting lagt sig, drack hon en näve insomningstabletter och värktabletter som stod i badrumsskåpet och somnade in för evigt, stilla och tyst.
På morgonen försökte Märta länge och högljutt väcka mamma. Efter en stund åt hon något från kylskåpet, sedan återvände hon och försökte väcka mamma igen. Utmattad somnade hon bredvid henne, tätt intill.
Den bleka januaridagen övergick snabbt i skymning. När Märta vaknade var det kallt i rummet. Hon drog täcket närmare omkring sig och tryckte sig ännu närmare sin mamma, men det hjälpte inte; kylan inuti blev bara starkare. Då förstod hon att denna kyla kom från mamma själv en obeveklig, djup köld som inte gick att värja sig mot. Tårarna brände mot kinden.
Ytterdörren gick plötsligt upp i hallen. Märta rusade dit. Det var moster Gunilla, mammas yngre syster.
Märtis, är du hemma? Var är mamma? Jag har ringt henne hela dagen, varför svarar hon inte? Jag blev orolig!
Märta grep tag i moster Gunillas kappa och drog henne snabbt in mot sovrummet. Hon såg henne med stora, tårfyllda ögon, pekade intensivt mot sovrummet och försökte skrika, men inga ljud kom bara öppen mun, sorgset förvridet ansikte, tårar och snor, men inga ljud.
Gunilla kunde aldrig få egna barn; efter fem års äktenskap lämnade mannen henne. Sin systerdotter älskade hon djupt och uppriktigt, nästan som sin egen dotter. När tragedin var ett faktum tog Gunilla hand om vårdnaden, och Märta fick stanna hos sin moster. Gunilla omslöt henne med all den kärlek hon hade att ge, men varken behandlingar eller terapi hjälpte; under tre år förblev Märta stum.
Den här vintern kom kylan till Tjugondag Knut, med gnistrande snö som knarrade under stövlarna. Märta och hennes väninnor åkte pulka hela dagen i Vasaparken, byggde en hel snögubbsfamilj och kastade sig runt i snödrivorna och gjorde snöänglar.
Nu räcker det, nu måste vi hem. Du har snö som ett pansar i kläderna, och vantarna har blivit till isklumpar. Vi svänger förbi Hemköp och handlar mjölk och makaroner på vägen, sa Gunilla när de var på väg hem.
Folk gick ut och in genom butiksdörren. Vid sidan av entrén satt en röd katt med klok blick, ögonen halvt slutna som om han nöjde sig med att bara vara där, men tassarna trampade nervöst i kylan. Märta gick fram till katten, satte sig på huk och visade Gunilla att hon gärna ville stanna.
Okej, jag handlar snabbt. Sitt kvar här, lova!
Märta strök sakta katten över ryggen. Han reste sig, spann nöjt och vältrade sig mot hennes hand. Hon kramade försiktigt om den röda katthalsen och tryckte ansiktet mot hans päls. Plötsligt kom tårarna rinnande igen, varma och heta mot kinden. Katten slickade bort dem, nös till av allt snor men fortsatte.
Usch då, vad gör du? Han är ju en gatukatt, smutsig och allt, utbrast Gunilla när hon kom tillbaka.
Hon tog Märta i handen och ville dra henne med mot bilen. Märta stretade emot, försökte slita sig fri, men Gunilla lyfte bestämt upp henne på baksätet.
Katten gick efter till bilen, satte sig och jamade mot henne.
Det går inte, han är ju min nu och jag lämnar honom, viskade Märta medan tårarna strömmade mot rutan.
Var det du som pratade nu? Säg det en gång till! bad Gunilla med tårar i rösten.
Vi kan inte lämna honom. Han dör om jag inte tar hand om honom! skrek Märta rakt mot henne.
Gunilla kastade sig ur bilen, tog katten i famnen och satte sig bredvid Märta i baksätet. Katten tryckte klorna djupt i hennes ullkappa, men när han såg Märta hoppade han över i hennes knä och la sig tillrätta.
Vill du ha katten, visst. Säg till från början nästa gång, då hade vi redan hittat en åt dig, skrattade Gunilla lyckligt.
Det finns ingen förutbestämd väg till lycka, och ibland växer den ur oväntade ögonblick och tysta möten. Allt som krävs är modet att visa vad vi behöver och kärlek nog att dela med sig.
