Margareta Karlssons stora entré
Malin! Det där är ingen ärtsoppa, det är en konstig röra! Min vän, du är en fantastisk jurist, så håll dig till det juridiska. Lämna köket till oss som inte har huvudet fullt av geniala planer.
Greta, jag är ingen hemmafru! Malin var nära att gråta av frustration.
Varför fick hon aldrig ens de enklaste rätterna att smaka någorlunda? Att ge sig på något avancerat skulle inte ens falla henne in. Allt hade varit uppdelat i familjen Karlsson så länge hon kunde minnas.
Veronica var husmodern, Malin den duktiga och Sofia en vilding och den i familjen som kunde få en bilmotor att snurra åt rätt håll om hon så ville. Så det var alltid Veronica som lagade mat på familjeträffarna, medan Malin och Sofia tog hand om resten städning, handling, barnbespisning och underhållning. Ansvar för underhållningen? Det låg på Sofia. Bara hon lyckades tygla “Karlssonklanen” så att Veronicas villa utanför Uppsala, där de samlades, och gräsmattan inte såg ut som en efterlämnad lekplats när släkten väl dragit sig hemåt.
Barnen i släkten blev visserligen bortskämda, men uppfostrades relativt strikt vilket sällan gav resultat.
Alla sju barnbarn som Margareta Karlsson avgudade, var stöpta i samma form som Sofia. Trots att hon själv nu var tvåbarnsmamma, rusade hon omkring på gräsmattan och jagade barnen som lekte vikingar, eller något annat påhittat folk. Hon satt på trappan med en stor skål plommon i knät, redo för Margaretas kompott, och funderade på att joina barnleken om inte Veronicas ovanligt strama blick fått henne på bättre tankar. Veronica satt och hackade tomater till en av sina berömda sallader och morrade:
Inte kvinna utan pojkflicka! Sofia, när ska du lugna ner dig? Malin blir mer och mer vuxen. Det har visst till och med jag blivit. Men du? Ska du hoppa runt hela ditt liv, köra din motorcykel och predika om friheten? Tänk på barnen! Nu bryr de sig inte, men om ett par år? Ska de skämmas?
Veronica, nu överdriver du! Malin kikade ännu en gång tveksamt ner på soppan hon kokat hela morgonen, satte beslutsamt på locket. Ni ska vara stolta. Vem mer kan meka både isär och ihop vilken motorcykel som helst? Du? Inte jag. Jag kan inte ens koka vanlig soppa! Ska ingen vara stolt över mig heller?
Jo då. Du kan inte laga soppa men du kan allt i domstolen.
Just det! Vad betyder det?
Att man ska göra det man är bäst på.
Helt rätt! Margareta Karlsson, som missat halva diskussionen, kom svävande ut på altanen. Kvinnorna häpnade, och barnen på gräsmattan frös mitt i vikingaleken; alla fixerade blicken på mormor som visade sig i sin fulla skrud.
Wow! Sofias tvillingar smackade med tungan så att ingen missförstod deras beundran. Ljudet ekade över gräsmattan och Margareta ryckte till.
Effektet är uppnått!
Hon snurrade långsamt inför sin familj, så att både den nya klänningen och de höga klackarna skulle synas sparade för särskilt nobla tillfällen, och nu var det just ett sådant.
Vad säger ni? Kan en dam i min ålder gå på dejt klädd så här särskilt med någon jag inte sett på över fyrtio år?
Greta, du är fantastisk! Han kommer att svimma!
Nej då, det vill vi inte! Margareta skrattade, spatserade en sväng och ställde sig bestämt med händerna i sidorna. Vad ska jag göra om han svimmar? Jag måste ju fatta varför han vill träffa mig efter alla dessa år.
Mormor, kanske han saknar dig, som kvinna? Veronicas äldsta dotter, femtonåriga Elin, satte sig bredvid sin moster och stoppade in en halv plommon i munnen. Vadå?
Skrattet som bröt ut fick den solslöa katten att fly hals över huvud, och Veronicas miniatyrhund, en pincher som hon skaffat året innan, höll på att gå i taket av rädsla.
Elin, du tar död på mig! Veronica torkade tårar och gick in för att hämta trasan, och Malin började lugna stackars hunden.
Greta, var ni ett par? Hon manade undan barnen som förstod att de vuxna nu skulle prata allvar och försvann iväg till baksidan.
Åh, Malin! Vi hade en romans!
Margareta sa ordet “romans” med så mycket känsla att Elin, som rest sig för att leka vidare, satte sig tvärt igen och suckade så djupt att Sofia fick hicka av skratt.
Elin, det där är ingen du ska tänka på än!
När då? Hur gammal var du när du hade romans, Greta?
Sexton! Margareta log i samförstånd mot Veronica. Så spädd, så dum, och så naiv! Din Elin riskerar inte att bli som mig hon har ju ditt förnuft. Men hon borde veta vad kärlek kan göra. Eller tycker du inte?
Kom igen, Greta! Sofia torkade skrattårar. Hon kommer ändå inte gå härifrån. Låt henne lyssna och lära sig.
Elin kurade ihop sig på trappen och såg på sin mormor med stora, gröna ögon. Märkligt nog var de lika Margaretas, trots att Elin inte var hennes biologiska barnbarn. Veronica, Malin och Sofia delade samma band till Margareta den kvinna som tagit deras mammas plats när livet rämnat.
Margareta dök upp i systrarnas liv efter deras mammas bortgång. Pappan, förlamad av sorg och förvirring, hade helt tappat fotfästet. Veronica, knappt åtta år, fick ansvaret för sina systrar eftersom pappan allt oftare svarade:
Veronica, fråga mamma om det. Hon vet bäst…
Det skrämde henne mer än något. Till slut slutade hon fråga och började ordna allt själv.
Malin gick hyfsat att hantera. Hon var trots allt fem och sansad. Men tvååriga Sofia var en tornado. Flickornas farmor, inkallad till hjälp, insåg snart att barnen hade för mycket energi. Efter några månader sa hon:
Förlåt, svärson, men jag orkar inte! Åldern, mina krämpor Vill du att jag tar med Veronica hem? De små får du ordna själv.
Veronica hörde med skräck på samtalet och höll krampaktigt om Sofia som lyckats hitta pappas skruvmejsel och var på väg mot eluttaget.
Farmor letade dock aldrig efter Veronica som gömde sig bland gamla handdukar i garderoben.
Margareta dök istället upp när Sofia blev sjuk och Veronica, modigare än någonsin, bad pappan om hjälp. Margareta var då barnläkare på vårdcentralen, hovrade in, genast omringad av allvetande grannar och satte sig snabbt in i familjens historia.
Jaha ja!
Margareta tog sig an flickorna som en klippa, och när läkaren ordinerade sjukhus för Sofia, var hon den som styrde allt. Hon gav pappan en sådan avhyvling att han blev besvärad men också lättad.
Efter det, fick flickorna plötsligt en moster aldrig mamma, alltid Greta. Det blev en vän, en förebild och skydd.
Efter Margaretas giftermål med deras pappa dog han redan efter ett år. Han blev påkörd, distraherad av tankar och sorg. Margareta överlevede det också, hämtade flickorna från skolan och höll dem nära, försäkrade dem om att de alltid skulle ha henne.
Margareta blev deras vårdnadshavare. Hon slutade på vårdcentralen och tog jobb på två privata kliniker i Stockholm nu räckte pengarna, precis. Hon investerade all energi i flickorna; deras drömmar hur udda de än var lyftes och bars.
Ska du bli skådespelerska, Malin? Klart du ska på audition.
Malin gick i teaterskola men bytte bana två år senare till juridiken. Sofia fick hjälm, skydd och en begagnad Kawasaki när motorcykeldrömmen blev verklighet och Margareta sålde till och med sitt lilla sommarhus i Dalarna för att finansiera projektet.
Vad ska man med normer till? undrade Margareta ofta. Huvudsaken är att barnen är lyckliga.
Veronica var den enda som aldrig gav Margareta problem så vuxen redan som ung, men älskade ändå när Margareta höll om henne och viskade:
Andas ut, lilla vän. Jag är här.
Margareta kämpade alltid för barnen. Hon reste dem starkt. När hon såg tillbaka kände hon ingen ånger. Alla hade vuxit, fått egna familjer, livet fortsatte.
Så kom samtalet för tre dagar sedan som kastade om hennes värld. En röst från förr som darrade.
Greta, är det du?
Hon tappade sin favoritkopp, knuffade undan Elin, och föll i sin fåtölj för första gången utan att elegant landa. Hon låg bara kvar, stirrade upp i taket och svarade inte på Elins oroade frågor förrän hon bad henne ringa deras mor:
Veronica, jag behöver stöd nu!
Veronica kom rusande. Sofia dök snart också upp, med hjälmen i famnen.
Greta, är du på väg att bli galen? frågade Veronica.
Jag tror det! Jag har blivit uppbjuden på dejt!
Vad säger du?! Sofia och Veronica tystnade, medan Elin smitit till köket för att sätta på te. Matten kunde vänta. Det var viktigare att få höra hela Greta-historien.
Familjerådet fortsatte till helgen. Alla samlades i Veronicas stora hus. Margareta led.
Vad ska jag säga? Han var min första kärlek! Så stilig, vilken kalufs! Och rösten han sa bara Hej och jag smälte!
Mormor, var du verkligen kär i honom?
Vansinnigt! svarade Margareta och kastade en blick ut över trädgården. Och ledsen blev jag
Varför vara ledsen för kärlek?
För att min kärlek inte blev besvarad. Hon brände mig! Jag gav allt och förlorade ändå mig själv. Så är det ibland.
Berätta mormor! Snälla!
Det där är som en saga. Eller en ballad från Skåne. Men jag ska försöka berätta.
Margareta sjönk ner i gungstolen, viftade nonchalant med Elins mattbok som blivit hennes solfjäder.
Ingen kommentar nu! Jag har lagt det här bakom mig.
Vi lovar! svarade Veronica.
Margareta tog ett djupt andetag.
Som med många första kärlekar blev det inget protokollförd relation. Jag var sexton, han sjutton och flickan som snuvade mig var redan arton.
Hon var äldre? Elin tystnade genast när Sofia hötte med fingret.
Skillnaden är löjlig nu. Men då? Det kändes livsavgörande. Vi gick i skolan. Hon var redan student på universitetet och dessutom grannflicka. Hennes mamma och min var vänner, vi också. Och det var min första läxa: skryt aldrig om en fantastisk pojkvän för en vän. Det kommer bara sluta illa. Avundsjuka är ett svart mögel i början omärklig, men till slut tar det över allt. Jag upptäckte deras förhållande först när jag redan var hopplöst förälskad. Jag teg, led och vågade aldrig berätta.
Var du aldrig som Tatiana i Pushkin?
Nej. Jag älskade litteraturen för mycket för att bli martyr. Kanske hade det blivit något om jag vågade. Han skulle ändå flytta han skulle bli dykare, jag drömde om läkarlinjen. På den fronten blev det som det blev… Vet ni, han skrev till mig. Två gånger. Första gången svarade jag och berättade om mina känslor.
Hurra! Elin slog armarna i luften.
Och i det andra brevet avvisade jag honom…
Varför, mormor?
För att jag inte hade något mer att ge än min kärlek. Han behövde någon som kunde ge honom barn. Och det kunde inte jag. Ibland måste man älska någon så mycket att man släpper taget om sitt eget bästa. Det är min andra läxa till er. När ni hittar någon som bryr sig om er mer än sig själv håll i honom.
Elin pillrade tyst på sitt plommon och borstade försiktigt bort blådaggen med tummen.
Och sen?
Sen… Margareta började gråta. Elin rusade fram, kramade henne och samlade tårarna med små kyssar på Margaretas kinder.
Gråt inte mormor, du är så fin! Nästa gång du gråter blir du röd om näsan och får svullna ögon. Inte bra för sminket!
Nä, det har du rätt i! fnissade Margareta, reste sig och torkade bort de sista spåren av tårar. Nu måste jag vila. Ikväll är en stor kväll!
Systrarna Karlsson satt länge tysta. Margareta hade alltid lärt dem att när en sida är vänd, så ska man inte snegla bakåt. Läs vidare, även om fortsättningen är förutsägbar.
Sofia bar in plommonen, Veronica röjde i köket, och Malin somnade snabbt i hammocken. Ingen trodde att det tystnaden betydde något särskilt.
Några timmar senare stannade en bil framför grinden. En äldre man i trendig keps kikade på lappen i handen och knackade på.
God kväll! Jag söker Margareta Karlsson?
Veronica öppnade, lyfte på ögonbrynen men släppte in honom. Och när han presenterade sig som romanhjältinnan Margareta just beskrivit för dem, kunde hon knappt hålla sig för skratt.
Skulle ni inte mötas inne i stan?
Jo, men jag hade tid över och kunde inte vänta.
Jag förstår. Kom in! Jag ska ropa på henne.
Men Veronica hann knappt vända på klacken förrän Margareta visade sig på altanen. Synen som mötte gästen var spektakulär.
Barnbarnen hade hjälpt till inför festkvällen. Margareta bar de svartaste eyeliners man sett sedan ABBA splittrades tvillingarna hade öst på med märkpenna; Elin gick och hämtade trasan igen. Hunden gömde sig under bordet. Margaretas frisyr var ett konstverk i sig: en blomsterberg med dessutom orimligt många hårnålar, format av barnbarnen när mormor precis tagit tupplur.
Herregud! Margareta! Veronica tappade all värdighet och brast ut i skratt. Du är fantastisk!
Gästen stod först på ett ben, sedan på båda; han tappade kepsen av förvåning. I solnedgången blänkte hans blanka hjässa. Veronica sjönk ihop av skratt.
Kalufsen! var det enda hon fick fram.
Mannen tittade först oförstående, men skrattade sedan han med.
En gång var jag ljuv och lockig nu är jag bara klok! Margareta, vad glad jag är att se dig!
Margareta kastade en blick på Elin, och rusade in. Resten av huset genljöd av skratt och stoj. Sofia kastade sig iväg mot badrummet.
En timme och en grundlig sanering senare satt hela familjen åter på altanen. Mörkret föll över trädgården och nya samtal inleddes. En ny sida var vänd.
Systrarna tittade på varandra goda människor kan aldrig bli för många. Och om den där mannen, som visade sig vara helt olik det ungdomsminnet Margareta målat upp, ändå vågade kliva in efter all denna cirkus och dessutom skratta tillsammans med deras kaklande barnbarn ja, då kanske han var värd en plats i kärnfamiljen.
Och när Veronica bar in nästa kopp te till Margareta, smög hon sig intill, kramade om henne och viskade i hennes öra:
Du är aldrig ensam, Greta. Vi står vid din sida. Våga ta steget.
Jag sluter dagboken för idag med insikten att livet ständigt överraskar och det är aldrig för sent att våga sig på ett nytt kapitel. Man måste ge både sig själv och andra tid och framför allt, inte vara rädd för att börja om.
